Stycket

11.Ett måhända mer extremt exempel är att brottslingar som skadar sig vid utövandet av själva brottet kan erhålla skadestånd. I NJA 1995 s. 661 erhöll en rånare som sköts i samband med brottets utförande skadestånd från skytten och i NJA 1973 s. 141 erhöll en person skadestånd för personskada som uppstod på en byggnadsplats, trots att han obehörigen tagit sig in på området. Och i verkligheten är det säkert inte alls ovanligt att skadeståndsanspråk på något vis kan relateras till en tidigare brottslighet, även om sambandet kan vara tämligen uttunnat och brottsligheten kan vara mer eller mindre trivial. Det är nog vanligt att en sådan brottslighet helt enkelt inte undersöks närmare, även om det finns indikationer på att ”något inte står rätt till”. Säg att A köper en bil efter att ha fått tillbaka pengar på skatten efter att uppsåtligen ha gjort delvis otillåtna avdrag och bilen blir skadad. Är ett skadeståndsanspråk i ett sådant fall relaterat till brottsligheten? Ja, i någon mening är det väl det. Kan ett försäkringsbolag undkomma att betala ersättning för skadorna på bilen under argumentet att kravet hänger samman med brottsligheten? Det framstår inte som troligt. Rättssystematiska skäl, eller kanske snarare: systemkonsekvensskäl, synes således inte tala för en inskränkning av skadeståndsrätten i dessa situationer, i vart fall inte med någon större styrka. ”Brottslingar förtjänar inte rättsordningens skydd” som grundläggande civilrättslig rättsprincip Kanske borde man inte begränsa sig till skadeståndsrätten i sitt letande efter stöd för den allmänna principen. Kanske borde istället undersökningen breddas till övriga civilrättsliga områden. Finns det då något stöd för att ställa upp en sådan här princip för civilrätten i allmänhet?s. 485