Ett fullt skadeståndsansvar har dock ibland ansetts för långtgående och domstolarna har ibland försökt undkomma oskäliga resultat genom olika typer av kvalificeringar av sambandet mellan häleribrottet och den ursprungliga ägarens skada, t.ex. har hovrätten i RH 1991:27 gjort en distinktion mellan ett ”primärhäleri” och ett ”sekundärhäleri” och enbart den för primärhäleriet ansågs skadeståndsskyldig. Ett omdiskuterat HD-avgörande rörande dessa frågor är NJA 1961 s. 518, där pojke som nyttjade stulen moped under kortare tid innan den återlämnades till tjuven som ”slaktade” den inte ansågs skadeståndsskyldig. (Fallet behandlas bland annat av Håkan Andersson, Skyddssändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 395 f. och Anders Agell, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, ”de lege”, Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok, 3, Uppsala 1993, på s. 233 ff. Se även NJA 1983 s. 419 (angående hälares skadeståndsskyldighet avseende stulna trätofflor).
Hänvisas från p. 4 (s. 489)
4.En förutsättning för ett sådant slut är att skadan inte kan anses ”färdig” redan när A stal saken. Är skadan på detta sätt redan färdig vid det första brottet så är skadeståndsskyldighet för B utesluten gentemot ägaren — B har i sådana fall helt enkelt inte orsakat ägaren någon skada. Det kan nog allmänt sett sägas vara svårt att avgöra när en skada skall anses färdig i situationer liknande dessa. Liknande frågor har aktualiserats i ett flertal fall som rör just skadeståndsansvar för hälare gentemot ägare av egendom där hälare i vissa fall har ansetts skadeståndsskyldig gentemot ägaren av egendomen. I andra situationer har emellertid domstolarna ansett att sambandet mellan skadan och häleribrottet varit för svagt och ansvar har därmed uteslutits med något slags adekvansliknande argumentation. Gränsdragningen rörande vilka förfoganden som kan ge upphov till ansvar är således inte klar. För det fall hälaren har kunnat visa att egendomen var skadad i mer konkret bemärkelse (fysiskt skadad) redan när hon fick egendomen i sin besittning, har skadeståndansvar kunnat undvikas men bevisbördan härför ligger på hälaren. Mot bakgrund av dessa iakttagelser torde således ägaren i vårt exempel i allmänhet kunna erhålla skadestånd även från B, även om skadeståndsansvar i vissa situationer undantagsvis kan undvikas om orsakssambandet mellan B:s handlande och skadan anses alltför uttunnat.s. 489