Citat i kontext

Stycket

2.Svenska AD 2002 nr 15 gällde ett avtalsvillkor mellan Försvarsmakten och en pilot (”flygförare”). Enligt avtalet skulle piloten betala ett vite om 200 000 kr till arbetsgivaren om han lämnade sin anställning och gick över till annan flygtjänst. Det gjorde piloten. Frågan var om avtalsvillkoret stred mot EG-fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare. Försvarsmakten anförde att flygföraravtalet skulle tillgodose det säkerhetspolitiska och strategiska behovet av långsiktig planering. De piloter som gick med på avtalsvitet kompenserades med högre ersättning. Arbetsdomstolen gjorde — mot bakgrund av målen Kraus, Bosman och Lehtonen — den bedömningen att de omständigheter som enligt Försvarsmakten har motiverat det i detta mål föreliggande omtvistade avtalsvillkorets tillkomst, och då särskilt att det bl.a. har handlat om att tillgodose landets säkerhetspolitiska behov av att långsiktigt säkra att Förvarsmakten har tillgång till flygförare, uppenbart måste innebära att avtalsvillkoret har ett legitimt syfte som är förenligt med Romfördraget och berättigat på grund av tvingande skäl med hänsyn till allmänintresset. Här ser vi alltså att domstolens bedömning baseras på omständigheter anförda av den nationella myndigheten. Det är de av Försvarsmakten åberopade skälen som leder till slutsatsen att avtalet har ett legitimt syfte och innebär en berättigad inskränkning av den fria rörligheten för arbetstagare. Avgörandet kan således sägas vara förenligt med EGdomstolens praxis om bevisbörda, även om Arbetsdomstolen inte resonerar med EG-domstolens terminologi.s. 427