Detta motstånd framgår ganska tydligt av minoritetens votum i HD:s dom i Andersson-målen, NJA 2004 s. 662 (T 2593-01, SA mot Staten, och T 2595-01, UA mot Staten, domar av den 26 november 2004) och Svea hovrätts domar i samma mål (T 4064-00, Staten mot Wåkerås Andersson, och T 4065-00, Staten mot Andersson, domar av den 7 juni 2001). Bl.a. stöder man sig på enbart det första av två yttranden från EG-domstolen rörande EES-avtalets förenlighet med EGfördraget, trots att detta yttrande föranledde en inte oväsentlig omförhandling av avtalet på de berörda punkterna. Man hänvisar också till ett yttrande från en generaladvokat som inte beaktat att EFTA-domstolen i ett annat mål avgjort den relevanta rättsfrågan. Man understryker vidare att EFTA-domstolens domar inte är bindande. Allt detta för att inte behöva tillämpa EES-rätten, trots att denna enligt samtligas uppfattning, även JK:s, inte hade korrekt genomförts av Sverige, vilket i sin tur lett till att de två berörda parterna inte fått vederbörlig ersättning enligt lönegarantilagen (se vidare Martin Johansson, "Sveinbjörnsdóttir confirmed by Högsta domstolen — But reluctance to apply Community law seems to persist", ERT 2005 p. 507). — Minoritetens votum har i doktrinen dock ansetts fullt motiverat eftersom protokoll 35 till EES-avtalet, enligt vilket avtalet inte kräver att någon normgivningsmakt överlämnas till någon institution inom EES, var ett absolut ”sine qua non” under EES-förhandlingarna (se Olle Abrahamsson, ”The relation between National Courts and the European Courts”, ERT 2006 s. 286). Det torde emellertid kunna ifrågasättas om det faktum att EES-avtalet inte kräver något överlämnande av normgivingsmakt verkligen är relevant för frågan om staten kan bli skadeståndsskyldig om den felaktigt genomför bestämmelser i ett avtal som den själv ratificerat.
Hänvisas från p. 14 (s. 229)
Detta motstånd framgår ganska tydligt av minoritetens votum i HD:s dom i Andersson-målen, NJA 2004 s. 662 (T 2593-01, SA mot Staten, och T 2595-01, UA mot Staten, domar av den 26 november 2004) och Svea hovrätts domar i samma mål (T 4064-00, Staten mot Wåkerås Andersson, och T 4065-00, Staten mot Andersson, domar av den 7 juni 2001). Bl.a. stöder man sig på enbart det första av två yttranden från EG-domstolen rörande EES-avtalets förenlighet med EGfördraget, trots att detta yttrande föranledde en inte oväsentlig omförhandling av avtalet på de berörda punkterna. Man hänvisar också till ett yttrande från en generaladvokat som inte beaktat att EFTA-domstolen i ett annat mål avgjort den relevanta rättsfrågan. Man understryker vidare att EFTA-domstolens domar inte är bindande. Allt detta för att inte behöva tillämpa EES-rätten, trots att denna enligt samtligas uppfattning, även JK:s, inte hade korrekt genomförts av Sverige, vilket i sin tur lett till att de två berörda parterna inte fått vederbörlig ersättning enligt lönegarantilagen (se vidare Martin Johansson, "Sveinbjörnsdóttir confirmed by Högsta domstolen — But reluctance to apply Community law seems to persist", ERT 2005 p. 507). — Minoritetens votum har i doktrinen dock ansetts fullt motiverat eftersom protokoll 35 till EES-avtalet, enligt vilket avtalet inte kräver att någon normgivningsmakt överlämnas till någon institution inom EES, var ett absolut ”sine qua non” under EES-förhandlingarna (se Olle Abrahamsson, ”The relation between National Courts and the European Courts”, ERT 2006 s. 286). Det torde emellertid kunna ifrågasättas om det faktum att EES-avtalet inte kräver något överlämnande av normgivingsmakt verkligen är relevant för frågan om staten kan bli skadeståndsskyldig om den felaktigt genomför bestämmelser i ett avtal som den själv ratificerat.s. 229