NJA 1992 s. 154.
Hänvisas från p. 4 (s. 150)
1.Tvångsmedelsreglerna innehåller i allmänhet ett eller flera prognosrekvisit. De kan vara alternativa eller kumulativa. Dessa legala förutsättningar för ingripanden tar sikte på framtida förhållanden. Det är i allmänhet svårt att bevisa ett framtida händelseförlopp eller ett förväntat resultat. Det finns därför skäl att uppställa lindriga beviskrav. Därmed uppstår också en risk för att domstolarna kommer att tillåta ingripanden som i efterhand kan komma att framstå som ogrundade.s. 149
2.En typ av prognosrekvisit tar sikte på det förväntade utredningsresultatet av en tvångsåtgärd (indikationskravet). Detta beviskrav måste noga skiljas från ett krav på att tvångsmedelsanvändningen skall medföra att man får tillgång till bevis av avgörande betydelse. Dessa båda krav kan ibland täckas av ett enda rekvisit. Som exempel på ett beviskravsrekvisit kan nämnas att föremål och handlingar får tas i beslag om de skäligen kan antas äga betydelse för utredningen. Ordet ”betydelse” anger inte något beviskrav, utan det tar sikte på utredningsresultatet. Detta relevanskrav är inte kvalificerat t.ex. genom att det skall röra sig om särskilt viktiga bevis. Beviskravet är lågt, vilket kan förklaras av att detta tvångsmedel inte är lika ingripande som häktning och hemliga tvångsmedel. Det framgår inte alldeles klart av lagtexten om handlingarnas innehåll måste vara känt för att de skall få tas i beslag. I praktiken förekommer att ett omfattande skriftligt eller datorbaserat material tas i beslag utan att materialet i alla delar har studerats och analyserats på förhand. En prognosbedömning av materialets förväntade bevisvärde måste då göras vid beslagstillfället.s. 149
3.Vid husrannsakan hos tredje man uppställs som ett alternativt rekvisit ett krav på att det förekommer synnerlig anledning att man skall påträffa ett föremål eller en handling som kan tas i beslag eller att man kan vinna annan utredning om brottet. Det krävs mycket starka skäl för påståendet att en husrannsakan kan ge ett utredningsresultat. Det fordras mer än sannolika skäl, dvs. en sannolikhetsövervikt. Det rör sig om ett beviskrav, inte ett krav på att utredningen skall vara av avgörande vikt.s. 149
4.Den grundläggande häktningsregeln innehåller ett alternativt rekvisit som tar sikte på utredningen. Häktning får ske om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att den misstänkte försvårar sakens utredning genom att undanröja bevis eller företa någon annan handling. Av lagtexten följer att förhållanden som hänför sig till förfluten tid kan utgöra bevis vid prognosbedömningen (häktningen skall bidra till att man skall kunna säkra bevisning som annars kan gå förlorad eller försämras till följd av åtgärder från den misstänktes sida). Tidigare användes uttrycket ”skäligen kan befaras” för att beteckna beviskravet vid kollusionsfara. Med ordet risk tycks regeringen ha velat uttrycka ett lägre beviskrav än det som avsågs med orden ”anledning förekommer.” Det framgår av motiven att risken för kollusion inte behöver vara påtaglig, men att den skall vara konkret. I praktiken är det svårt att göra en skillnad mellan en påtaglig och en konkret risk. Man kan ifrågasätta vilken betydelse motivuttalandet får för domstolarnas rättstillämpning i de talrika fall som rör utredningshäktning. En låg risk för utredningssabotage kan tänkas uppfylla lagens krav. Teoretiskt sätt kan man knappast uppställa ett lägre beviskrav än det som följer av riskrekvisitet såvida inte bevisbördan kastas om till nackdel för den misstänkte. Detta har skett genom presumtionsregeln i RB 24:1 st. 2 som tar sikte på fall då misstanken avser ett mycket allvarligt brott. Kollusionsfara presumeras föreligga vid dessa allvarliga brott. Regeringen har funnit att denna regel är förenlig med Europakonventionen. En liknande presumtionstanke ligger bakom HD:s bedömning av sabotagerekvisitet i ett civilprocessuellt kvarstadsmål där käranden krävt mycket höga skadeståndsbelopp av svarandena med anledning av att de begått brottsliga handlingar.s. 150
5.Vid de hemliga tvångsmedlen anges beviskravet för det förväntade utredningsresultatet på ett oklart sätt. Tvångsmedel får användas om det är av synnerlig vikt för utredningen. Lagstiftaren använder inte något sannolikhetsrekvisit och det sägs inte att det skall föreligga synnerlig eller särskilda anledning att anta att man skall få fram någon bevisning. Det skulle därför kunna anses att beviskravet inte blivit reglerat och att domstolarna i likhet med vad som gäller vid utredningshäktning skulle kunna nöja sig med en mycket låg sannolikhet för att utredningsresultat skulle kunna uppnås. I motiven sägs att det räcker att det finns skäl att räkna med att tvångsmedelsanvändningen ensam eller i förening med andra åtgärder ”verkligen kan få effekt.” Häremot kan det hävdas att rekvisitet synnerlig vikt har betydelse för beviskravet och att detta inte är lågt. Om det endast föreligger en mycket låg sannolikhet för att man skall uppnå viktiga utredningsresultat kan det knappast anses vara av synnerlig vikt att ett tvångsmedel tillgrips. I uttrycket synnerliga skäl bör därför ligga att det finns en inte alltför låg sannolikhet för att polisen skall få tillgång till relevant bevisning. Avsaknaden av en beviskravsreglering kan kritiseras med tanke på att lagstiftaren i andra sammanhang har varit noga med att precisera sig på denna punkt. Beviskravet för de särskilda häktningsgrunderna sänktes något genom det nya riskrekvisitet. Man kan fråga sig om det endast ansetts av vikt att göra beviskravssänkningar men alls inte lika viktigt att precisera beviskrav som skulle kunna inskränka användningsområdet av ett tvångsmedel.s. 150
6.Rekvisitet synnerlig vikt har sin kanske främsta betydelse för om det fordras att de framtida utredningsresultaten blir mer eller mindre betydelsefulla. Orden synnerlig vikt talar för att det borde ställas krav på att man kan uppnå resultat som är avgörande för brottsutredningen. Enligt motiven fordras emellertid inte detta. Med orden verklig effekt måste avses ungefär samma sak som verkan. I förarbetena talas om indirekt verkan som består i att polisen kan klarlägga kontaktvägar och förehavanden och få uppslag till vidare spaning. Motiven kan tolkas så att tvångsmedel får användas om sådana indirekta resultat kan komma att uppnås under förutsättning att informationen fyller ett uppställt kvalitetskrav som inte blivit preciserat. En sådan långt driven tolkning står i strid med lagtexten. Tillämpningen av legalitetsprincipen vid tvångsmedel gör att motivens utläggningar knappast kan vara normerande för domstolarna. Man kan därför ifrågasätta om uttrycket synnerlig vikt bör ersättas med ett ord som ligger i linje med motivuttalandena och om man samtidigt bör reglera beviskravet explicit. På det sättet frikopplas frågorna om relevans och beviskrav. Med den föreslagna något otydliga regleringen kan bedömningar av de båda frågorna vävas samman. Det kan t.ex. ske på det sättet att man nöjer sig med ett mycket lågt beviskrav för ett förväntat utredningsresultat med tanke på att mycket viktig bevisning kan bli tillgänglig.s. 151