Närliggande

7.Ett bevistema som tar sikte på framtida brottslighet kan vara av olika art. Temat kan utformas så att åklagarens bevisföring förenklas, men det kan också ges ett sådant innehåll att rättssäkerheten stärks. När syftet är att förhindra organiserad brottslighet uppkommer fråga om det är tillräckligt att någon eller några få personer inom en stor grupp kan misstänkas för att planera brott eller att ägna sig åt kriminell verksamhet. Situationen kan vara sådan att det är en mycket hög sannolikhet för att någon inom en grupp kommer att begå brott i framtiden, utan att åklagaren kan anföra tillräcklig bevisning till stöd för att någon enda bestämd person kommer att begå brott framdeles. Åklagarens bevisföring underlättas om tvångsmedel kan använda mot en viss organisationsmedlem om det kan antas att någon inom gruppen kommer att begå brott. Saken kan också uttryckas så att åklagarens bevisskyldighet lindras om domstolen skall tillämpa den inom sannolikhetsteorin uppställda additionssatsen. Man kan jämföra bevissituationen med den s.k. Lindome-problematiken. Om det bevisats att en av två personer begått ett brott, utan att det kunnat styrkas vem som begått brottet kan ingen av dem dömas till ansvar. Samma bedömning måste göra för den mera ovanliga situationen att det är utrett att en person måste ha begått en av två åtalade gärningar, men inte båda. Kan det inte bevisas vilken handling han begått har åklagaren inte fullgjort sin bevisbörda beträffande någon av de två åtalade gärningarna. Den tilltalade skall då frikännas. Om det är sannolikt men inte styrkt att den åtalade vid några olika tillfällen föregripit sig mot en kvinna kan han inte fällas till ansvar. En domstol får inte sammanlägga sannolikheten för de olika gärningarna och grunda en fällande dom på att det är styrkt att den åtalade i vart fall måste ha begått någon av tre gärningar han åtalats för. I dessa tre fall kan additionssatsen inte tillämpas eftersom det rör sig om skilda gärningar och skilda rättsfakta. Bedömningen utfaller på annat sätt om det kan bevisas att en person vid ett tillfälle på en viss plats antingen begått brottet som gärningsman eller medhjälpare. Det är då styrkt att han vid ett tillfälle på en plats begått en brottslig handling i någon form och han döms då för det lindrigare brottet, dvs. för en medverkanshandling. Det är oklart om och hur dessa principer kan överföras till tvångsmedelssituationen. Saken skall utredas närmare.s. 146