I NJA 1984 s. 816 påtalar HD att ”Föremål för återvinning i konkurs är enligt KL principiellt en rättshandling och inte den av rättshandling berörda egendomen som sådan. Man måste sålunda skilja mellan förutsättningarna för att en viss rättshandling skall återvinnas och innebörden av att rättshandlingen återvinnes.” Att HD uppgett att föremålet för återvinningen är rättshandling och inte den berörda egendomen i sig, måste förstås så att återvinningen skall rikta sig mot viss transaktion. I bedömningen av den transaktionen är dock gäldenärens egendom av betydelse, i det att det är förändringen av gäldenärens egendomsmassa som föranleder återvinning av rättshandlingen. I NJA 2001 s. 805 konstaterar HD att syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen vidtogs. Lennander s. 204 ff. angående medelbara betalningar och s. 327 om verkan av återvinning. Göranson a. a. s. 226 menar att återvinningsanspråket riktar sig mot rättshandlingen och inte mot objektet.
Hänvisas från p. 1 (s. 903)
1.Som inledningsvis konstaterats är kärnfrågan i problemställningen att den rättshandling som är föremål för återvinning faktiskt utförts av en annan person än den person som försatts i konkurs. Rättshandlingen har i fas två, i det prövade fallet, ingen koppling till Moderbolaget. Moderbolag har som regel inget ansvar för dotterbolags förpliktelser. Dotterbolagets rättshandlande kan då inte heller medföra någon direkt nackdel för Moderbolaget eller dess borgenärer. Inte heller Moderbolagets solvens påverkas direkt av rättshandlingen när den utförs. Det är först senare, genom fusionen, som Moderbolaget får en direkt koppling till den aktuella rättshandlingen och påverkan för Moderbolaget och dess borgenärer uppkommer. Vi skall nu se hur detta påverkar tillämpningen av 4 kap. 5 § konkurslagen. 3.1 Rättshandlande person Frågeställningen initialt är således om konkurslagen ställer krav på att den ifrågasatta rättshandlingen skall ha utförts av konkursgäldenären. Med konkursgäldenär avses den fysiska eller juridiska person som är adressat i konkursbeslutet. Granskar man återvinningsreglernas utformning så finner man att endast ett fåtal rekvisit direkt hänvisar till gäldenärens agerande. I 4 kap. 5 § konkurslagen anges som nackdelsrekvisit att ”viss borgenär gynnats framför andra”, ”gäldenärens egendom undandragits borgenärerna” eller ”hans skulder har ökat”. Rekvisiten syftar på hur gäldenärens egendomsmassa påverkats och inte på gäldenärens agerande. Vad gäller den återvinningsbara rättshandlingen anges inte att den skall vara utförd av gäldenären utan endast att den skall ha medfört att någon av nackdelssituationerna uppkommit. För de objektiva återvinningsgrunderna, 4 kap. 6– 13 §§ konkurslagen, finns uttryckligen en hänvisning till gäldenärens agerande endast i 4 kap. 7 § konkurslagen ”Bodelning mellan gäldenären och hans make…” och i 4 kap. 12 § konkurslagen ”Säkerhet som gäldenären överlämnat…”. För de återvinningsregler där återvinningssvaranden kan freda sig genom en insufficiens eller solvens bevisning stärks uppfattningen av att det är gäldenären som faktiskt utfört transaktionen. Återvinningssituationer avseende kvittning, 4 kap. 10 § konkurslagen, och utmätning, 4 kap. 13 § konkurslagen, syftar däremot på agerande från annan än gäldenären. Ordalydelsen i återvinningsreglerna öppnar således i sig en möjlighet att beakta transaktioner som utförts av annan än gäldenären. Granskar man sedan 4 kap. 14 § konkurslagen som anger verkan av återvinning, uppges där att det är den egendomen som ”gäldenären har utgett” som skall återbäras till konkursboet. Tolkas begreppet gäldenären i 4 kap. 14 § konkurslagen strikt till den juridiska person som försatts i konkurs, skulle detta kunna ses som en begränsning av återvinningsreglernas tillämpningsområde, i de fall där annan persons agerande inte direkt framgår av återvinningsregeln. Resultatet skulle bli att endast gäldenärens egna rättshandlingar skulle vara återvinningsbara. Reglernas mål är dock konkursboets omfattning, vilket är en fråga som inte är begränsad till konkursgäldenären och dennes rättshandlande. Ur det perspektivet måste ett agerande av annan person, vilket skett i konkursgäldenärens ställe, inte i sig utesluta en återvinningssituation. Vid ett fullmaktsförhållande där konkursgäldenären är huvudman, torde inte några tveksamheter vid bedömningen av reglernas tillämpning uppkomma. I linje därmed bör reglerna vara tillämpbara på tredje persons handlande som sker i konkursgäldenärens intresse. Av förarbeten framgår också att rättshandling kan återvinnas oavsett om det är gäldenären eller annan som företagit rättshandlingen. Reglernas omfattning har inte heller i rättspraxis givits en snäv innebörd. Utgår man från detta breda synsätt är det inte svårt att låta reglerna även omfatta nu aktuell fråga. Finns det i konkursgäldenärens egendomssfär tillgångar och skulder hänförliga till annan juridisk person ligger det nära tillhands att låta överlåtaren få identifieras med konkursgäldenären vid tillämpning av återvinningsreglerna. Det är påverkan av egendomsmassan som är återvinningens träffpunkt och ett underkännande av återvinningsbarheten på grund av den rättshandlandes person bör då inte göras. 3.2 Obestånd och kravet på orsakssamband till rättshandlingen Termen obestånd har definierats i 1 kap. 2 § konkurslagen. Av paragrafen framgår att med obestånd avses att någon rätteligen inte kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Oförmågan, illikviditeten, är inte begränsad till att bedömas för en viss tidpunkt utan kan innefatta en prognos för att oförmågan skall uppkomma någon gång i framtiden. För en helt rättvisande bedömning av gäldenärs obestånd torde krävas en likviditetsbudget innefattande samtliga gäldenärens betalningsströmmar. Har betalningsoförmåga konstaterats krävs att denna inte är ”endast tillfällig”. Bedömningen skall således omfatta en tidsperiod. Tidsperiodens längd finns inte definierad. Ordet tillfällig talar för en kort tidsperiod. Möjligen kan man genom ordet ”endast” även anse att den korta tidsperioden inte får upprepa sig.s. 903