Stycket

22.— Min andra anmärkning riktar sig mot grundantagandet att straffmätning av narkotikabrottslighet skall vara linjär. Detta menar jag bygger på en missuppfattning om att kvantitativa skillnader alltid uttrycker skillnader i kvalitativt hänseende. För den som har att systematisera praxis på ett område, kan det därför inte vara korrekt att utgå från att de hållpunkter som ges på ett område skall bilda en linjär kurva. Så är inte fallet vid andra brottstyper, och jag har svårt att förstå varför det skulle vara så vid narkotikabrott (smugglingsbrott eller dopningsbrott). Att t.ex. omvärdera hela taxan för heroinbrott enbart därför att HD i ett fall (NJA 1997 s. 193) uttalat en skärpt syn på vad som kan utgöra ”en inte helt obetydlig mängd”, framstår därför som ren spekulation. Genomslagskraften hos en sådan omvärdering kan svårligen överskattas, vilket naturligtvis manar till särskild försiktighet. För det första innebär det att man sätter tidigare straffmätningspraxis rörande heroinhantering ur spel. De nya hållpunkterna bygger på antagandet att HD avsett att övriga fall av heroinhantering också bör bedömas strängare. Om detta står emellertid ingenting i NJA 1997 s. 193. Till skillnad från författaren menar jag att en generell skärpning av praxis, enbart beroende på detta rättsfall, är en direkt orimlig konsekvens.s. 840