Det kan noteras att kurirer ofta ingår i organiserad smugglingsverksamhet med vinstsyfte, vilket normalt anses förtjäna stränga straff (se bl.a. NJA 1991 s. 255). Kurirfall behöver således inte vara några ”normalfall”.
Hänvisas från p. 20 (s. 839)
20.Men frågan är om kurirfallen verkligen bör utgöra normen. Det finns givetvis fall där olikheterna är relevanta och bör beaktas. Det är — eller borde vara — skillnad mellan att å ena sidan förvara 1 kg heroin under en kortare tid, och att å andra sidan planera och arrangera insmuggling av 1 kg heroin, för att därefter distribuera det till skolungdomar. ”Normaltaxor” för kurirfall kan smitta bedömningar av andra fall, och jag misstänker att varken domstolar eller övriga aktörer i en brottmålsprocess anser det mödan värt att argumentera för avvikelser från tabellerna i någon större utsträckning. Det är visserligen inte ”Borgekes” uppgift att tygla straffmätningspraxis när det gäller narkotikabrott, men mot bakgrund av hur boken och dess ”taxor” många gånger används, skulle mer nyanserade resonemang med hänvisningar till straffvärdeomständigheter vara välkomna. Att inte ta ställning, innebär i vissa fall ett ställningstagande och boken bör inte skrivas oberoende av hur den läses och användes. För det är redan dess ämne och avsedda användningsområde alltför känsligt.s. 839