1.Reglerna om förbud mot diskriminerande trakasserier och annan kränkande behandling från skolans sida finns i 11 och 13 §§. Här gäller den förut kritiserade bevisbörderegeln, som innebär att det räcker för eleven att visa omständigheter som gör kränkningen sannolik, vare sig det gäller diskriminering eller annan kränkande behandling; sedan går bevisbördan över på skolan. En motsvarande regel i 21 § diskrimineringslagen har nyligen tillämpats av HD (NJA 2006 s. 170), som framhållit att den bör tolkas som en presumtionsregel: den skadelidande får visa faktiska omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit utsatt för diskriminering på viss grund, och sedan får svaranden visa att inte det åberopade handlandet i själva verket berott på något annat. Ett sådant resonemang kan användas vid de vanliga formerna av direkt och indirekt diskriminering, möjligen också vid bevisade trakasserier; det skulle räcka att göra antagligt att trakasserierna hade diskriminerande innebörd. I annat fall skulle de på sin höjd anses som annan kränkande behandling och gå fria från påföljd i ringa fall (15 §). Men är händelseförloppet omstritt, bör eleven vara skyldig att styrka att trakasserier faktiskt förekommit.s. 822
2.I situationer som avses i 13 § — alltså just annan kränkande behandling från skolans sida — passar däremot regeln inte alls. Den skadelidande skulle visa omständigheter som ger anledning att anta att t.ex. en lärare gjort sig skyldig till en kränkning; sedan skulle skolan visa att det i själva verket inte förekommit en kränkning. Man kan konstatera att regleringen avviker från utredningsförslaget utan att skälet för detta angetts. Propositionen tar till synes sikte på diskrimineringsfallet i sina motiv men berör inte särskilt frågan om andra kränkningar från lärare och annan personal, där de bakomliggande skälen för handlandet normalt saknar betydelse. När det gäller en lärares uppträdande under själva undervisningen, spelar förmodligen bevislättnaden inte så stor roll — tillräcklig utredning finns om vad som hänt inför klassen. Men vid mera privata mellanhavanden kan den påverka bedömningen. Hur skall regeln tillämpas när parterna är oense om vad som förekommit — räcker det att den skadelidande lägger fram bevisning som gör hans eller hennes version antaglig, eller vad är det annars som skolan skall motbevisa? En elev kanske uppger att läraren använt ett olämpligt språk vid en diskussion på tu man hand eller gått till handgripligheter vid ett gräl. Det verkar knappast rimligt att påståendet inte skulle behöva styrkas utan bara göras antagligt för att eleven skall få skadestånd; tillräcklig motbevisning kan vara praktiskt omöjlig från skolans sida särskilt när uppgift står mot uppgift. Även om lagstiftaren ömmat för illa behandlade elever är det svårt att tro att man velat ge en så utmanande regel, som bl.a. måste väcka indignation hos lärarfacket. Också i detta fall bör alltså den skadelidande bevisa det faktiska handlande som åberopas; sedan får domstolen bedöma om det utgör en kränkning, utan att någon omkastad bevisbörda skulle bli aktuell. — Man kan naturligtvis undra varför bevisbörderegeln fått omfatta fall av kränkande behandling från lärarens sida. Möjligen har man inte alls funderat på dessa konsekvenser vid bestämmelsens tillkomst.s. 822