Stycket

1.Reglerna om förbud mot diskriminerande trakasserier och annan kränkande behandling från skolans sida finns i 11 och 13 §§. Här gäller den förut kritiserade bevisbörderegeln, som innebär att det räcker för eleven att visa omständigheter som gör kränkningen sannolik, vare sig det gäller diskriminering eller annan kränkande behandling; sedan går bevisbördan över på skolan. En motsvarande regel i 21 § diskrimineringslagen har nyligen tillämpats av HD (NJA 2006 s. 170), som framhållit att den bör tolkas som en presumtionsregel: den skadelidande får visa faktiska omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit utsatt för diskriminering på viss grund, och sedan får svaranden visa att inte det åberopade handlandet i själva verket berott på något annat. Ett sådant resonemang kan användas vid de vanliga formerna av direkt och indirekt diskriminering, möjligen också vid bevisade trakasserier; det skulle räcka att göra antagligt att trakasserierna hade diskriminerande innebörd. I annat fall skulle de på sin höjd anses som annan kränkande behandling och gå fria från påföljd i ringa fall (15 §). Men är händelseförloppet omstritt, bör eleven vara skyldig att styrka att trakasserier faktiskt förekommit.s. 822