1.Viktigare från skadeståndssynpunkt är nog situationen när skolan redan har fått kännedom om att trakasserier eller annan kränkande behandling har förekommit (eller åtminstone påståtts). I detta läge blir 8 § tillämplig: omständigheterna skall utredas och rimliga åtgärder vidtas för att hindra fortsatt kränkning. Här gäller presumtionsansvaret enligt 19 §. Att skolan har bevisbördan beträffande sitt handlande är inte konstigt; det är ju i regel bara den som kan klarlägga de åtgärder som vidtagits, och det är naturligt att detta sker i en skadeståndstvist. I NJA 2001 s. 755 — Grumsfallet — var det sålunda skolan som i eget intresse utredde vad den gjort i saken. Man kan därför anta att i många fall bevisbördan inte spelar så stor roll. Frågan blir snarare om vissa åtgärder som ostridigt vidtagits kan anses tillräckliga för att uppfylla skolans skyldigheter. Från den synpunkten kan ansvarsskärpningen synas ha måttligt värde för en skadelidande; presumtionsansvaret framstår snarast som en markering av att skolan måste vidta energiska åtgärder mot mobbningen och dokumentera vad man har gjort.s. 819
2.Av större intresse är vilka krav som närmare bestämt kan ställas på skolan och vilka befogenheter den närmare bestämt har att ta itu med en mobbare. Culpabedömningen kan på detta vis vara viktigare än bevisbördan för culpa. Den regleras emellertid inte närmare i 2006 års lag; vissa bestämmelser om skolans åtgärder återfinns som sagt i framför allt skolförfattningarna. Här skall inte närmare behandlas dessa bestämmelser, som efter regeringsskiftet 2006 kan väntas bli ändrade relativt snart. Man kan konstatera att inte heller skolförfattningarna ger besked om hur skolan skall förfara i detalj — något som underströks av oppositionen vid förslagets riksdagsbehandling. Vad som sägs om skolans skyldigheter i 8 § (”de åtgärder som skäligen kan krävas”) tyder inte på mera långtgående krav på skolan när det gäller att förhindra mobbning. För närvarande är också skolans befogenheter begränsade särskilt när det gäller ingripande mot mobbare i grundskolan.Motiven betonar emellertid att all kränkande behandling skall tas på allvar och motarbetas; det talas om en nolltolerans mot mobbning. Det kan framhållas att skolans ansvar sträcker sig också till vad som förekommer på väg till och från skolan, vilket lär innebära en utvidgning av stor praktisk betydelse.s. 820
3.I alla händelser får en domstol ta hänsyn till hur svårt det är att kontrollera vad som förekommer på raster och fritid, inte minst när det är flera som trakasserar en kamrat. De ledande mobbarna kan inte heller väntas höra till de mest lättpåverkade eleverna. Blir det fråga om skadestånd kan det inte gärna krävas att skolan förhindrar mobbning ens sedan denna uppmärksammats, bara att den gör sitt bästa för att minska risken. Bedömningen lär här delvis bero på vad en reviderad skollag kan innehålla.s. 820
4.Vad angår bevisbördan för orsakssamband i den situation som avses i 8 §, kan nämnas att i propositionen man inte ville ta upp en regel i utredningsförslaget, att skolan skulle gå fri om den kunde visa att kränkningen inte kunnat förhindras genom rimliga åtgärder; ett samband med skolans försummelse skulle annars presumeras. Regeringen framhöll att regeln tog sikte på att det måste föreligga ett orsakssamband mellan underlåtenheten att vidta åtgärder och skadan, men att en sådan bestämmelse inte borde tas upp i en bevisbörderegel; den skulle komplicera tillämpningen. Utan någon särskild reglering fick anses gälla att om exempelvis en skada inträffade innan skolan kunde vidta några åtgärder, huvudmannen enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer inte kunde bli ansvarig. — Det är tydligt att enligt propositionens inställning det även här är den skadelidandes sak att styrka orsakssamband mellan försummelsen och skadan. Det blir inte lätt — i många fall måste ett påstående, att ett mera resolut handlande från skolans sida skulle ha gjort slut på mobbningen, bygga på rena spekulationer. Särskilt mera subtila sätt att trakassera en kamrat kan förefalla oåtkomliga från skolans sida. Rimligen bör ett lindrat beviskrav gälla — det skulle räcka med att man från den skadelidandes sida gör sannolikt att mobbningen skulle ha upphört. Men redan detta kan ibland vara svårt.s. 821
5.Bestämmelsen i 15 § talar om skadestånd för kränkning när reglerna i de angivna paragraferna åsidosatts; också annan skada ”som har orsakats av åsidosättandet” skulle ersättas. När det gäller kränkning fordrar lagtexten alltså inte att någon konkret skada kan konstateras. Regeln har uppfattats så, att vid brott mot 8 § det inte skulle krävas att några trakasserier eller annan kränkande behandling alls har förekommit; redan den omständigheten att en bristfällig utredning skett eller otillräckliga åtgärder vidtagits skulle grunda ett ansvar. Ett sådant resonemang kunde verka försvarligt i diskrimineringsfall, där själva passiviteten ibland kan anses kränkande för eleven, men när det gäller annan kränkande behandling från kamraters sida kan det knappast accepteras. Författningskommentaren betonar skillnaden mot diskrimineringsfallet och hänvisar till 5 kap. 6 § SkL för vägledning i fall av mobbning och den typen av liknande behandling; det är uppenbart att man bara tänkt på nya kränkningar från kamraternas sida. Om det faktiskt inte skett någon mobbning efter det att saken anmälts vore det säreget om eleven skulle kräva skadestånd för att skolan varit passiv — dess bedömning har ju visat sig riktig och inte orsakat någon skada. Att upprörda föräldrar kan påstå att eleven blivit sårad för att skolan inte tagit allvarligare på anmälan eller liknande kan inte gärna resultera i kränkningsersättning, när inget hänt.s. 821