Se prop. 2005/06:38 s. 122, jfr 207 f, där Lagrådet kritiserar regeln med hänvisning till skolansvarsutredningens synpunkter i SOU 2004:50 s. 116 ff. Liknande kritik bl.a. av Jonas Malmberg i Juridisk tidskrift 2001–02 s. 807 f. Se vidare NJA 2006 s. 170.
Hänvisas från p. 7 (s. 816)
7.Bevisbördan ligger inte som i de flesta andra skadeståndsfall på den skadelidande. Till en början gäller enligt 18 § en speciell regel, inspirerad av EG-direktiv på området (fast den i lagens version har ett ännu säregnare innehåll). Om den skadelidande ”visar omständigheter som ger anledning att anta att hon eller han blivit diskriminerad, utsatt för annan kränkande behandling eller utsatt för repressalier” skall skolan för att undgå skadestånd visa att något sådant inte förekommit. Bevisbördan rörande samma fråga går alltså i ett visst skede över på skolan. Som framhölls vid lagens tillkomst är det underligt att göra en sådan uppdelning av bevisbördan — när domstolen bedömer om det finns anledning att anta diskriminering etc. måste man ju samtidigt pröva bevisning från motsidan, men sedan skall tydligen samma fråga prövas om igen enligt en annan regel. Regeringen ville dock inte avvika från den formulering som man (olyckligtvis) valt i annan diskrimineringslagstiftning. Av lagtexten framgår att samma regel om delad bevisbörda kommer att gälla också när en elev påstår att han eller hon behandlats på ett kränkande sätt av en lärare, fast det inte är fråga om diskriminering utan t.ex. om annan orättvis behandling eller olämpligt uppträdande (jfr 13 §) — en bevislättnad som avviker från utredningsförslaget. Den skall senare diskuteras närmare (6 nedan).s. 816