Se prop. 2005/06:38 s. 122, jfr 207 f, där Lagrådet kritiserar regeln med hänvisning till skolansvarsutredningens synpunkter i SOU 2004:50 s. 116 ff. Liknande kritik bl.a. av Jonas Malmberg i Juridisk tidskrift 2001–02 s. 807 f. Se vidare NJA 2006 s. 170.
Hänvisas från p. 7 (s. 816)
1.Skolansvarslagen gäller utbildning och annan verksamhet avsedd i skollagen (1 § 2 st.). Såvitt angår skadestånd innebär den i stora drag följande.s. 815
2.Enligt en allmän bestämmelse i 3 § svarar skolan i sin verksamhet för handlande inte bara av skolan och dess anställda utan också av uppdragstagare, förutsatt att det skett i tjänsten respektive inom ramen för uppdraget. Ansvaret går alltså längre än allmänna skadeståndsprinciper — huvudregeln är ju att man inte svarar för självständig medhjälpare utanför kontraktsförhållanden — och det går också längre än 3 kap. 2 § SkL, som bara stadgar sådant ansvar vid myndighetsutövning.s. 815
3.I 5–8 §§ föreskrivs vissa aktiva åtgärder för att tillgodose lagens ändamål. Bestämmelserna i 6–8 §§ är skadeståndssanktionerade enligt 15 §. Skolan kan alltså bli skadeståndsskyldig vid försummelse att upprätta en likabehandlingsplan (6 §), att förebygga och hindra kränkande behandling (7 §) och att utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling (8 §). Regleringen ger anledning till speciella problem som strax skall beröras (under 4 och 5 nedan).s. 815
4.Nästa avsnitt i lagen handlar om förbud mot diskriminering. Det innehåller bestämmelser om direkt och indirekt diskriminering som ansluter sig till annan diskrimineringslagstiftning (9 och 10 §§), förbud för skolan och dess personal att utsätta barn eller elever för trakasserier (11 §), varmed menas bara diskriminerande kränkningar av deras ”värdighet” (se definitionen i 2 §), och förbud mot instruktioner att diskriminera (en till synes överflödig bestämmelse, som härrör från ett EG-direktiv). Också dessa regler är skadeståndssanktionerade enligt 15 §.s. 815
5.I 13 § förbjuds skolan och dess personal att utsätta ett barn eller en elev för annan kränkande behandling än diskriminering, och 14 § förbjuder repressalier på grund av anmälan m.m. för brott mot lagen. Skadeståndsansvar vid överträdelse av förbuden föreskrivs i 15 §.s. 816
6.Den centrala skadeståndsregeln är alltså 15 § (i förening med vissa bevisregler i 18 och 19 §§). Där stadgas ansvar dels för kränkning, dels för annan skada som orsakats av att de förut angivna skyldigheterna åsidosatts. Ersättning utgår för alla kränkningar genom diskriminering och repressalier, i övrigt bara om kränkningen inte är ringa. Diskriminering betraktas på detta vis som mera förkastlig än andra trakasserier och övergrepp mot en elev. Även i dessa senare fall är dock bedömningen strängare än enligt SkL, som föreskriver kränkningsersättning bara vid allvarliga kränkningar genom vissa brott (2 kap. 3 §). Regeln i 15 § gäller skadeståndsskyldighet för skolan; personalen lär bara svara enligt SkL:s bestämmelser mot barn och elever.s. 816
7.Bevisbördan ligger inte som i de flesta andra skadeståndsfall på den skadelidande. Till en början gäller enligt 18 § en speciell regel, inspirerad av EG-direktiv på området (fast den i lagens version har ett ännu säregnare innehåll). Om den skadelidande ”visar omständigheter som ger anledning att anta att hon eller han blivit diskriminerad, utsatt för annan kränkande behandling eller utsatt för repressalier” skall skolan för att undgå skadestånd visa att något sådant inte förekommit. Bevisbördan rörande samma fråga går alltså i ett visst skede över på skolan. Som framhölls vid lagens tillkomst är det underligt att göra en sådan uppdelning av bevisbördan — när domstolen bedömer om det finns anledning att anta diskriminering etc. måste man ju samtidigt pröva bevisning från motsidan, men sedan skall tydligen samma fråga prövas om igen enligt en annan regel. Regeringen ville dock inte avvika från den formulering som man (olyckligtvis) valt i annan diskrimineringslagstiftning. Av lagtexten framgår att samma regel om delad bevisbörda kommer att gälla också när en elev påstår att han eller hon behandlats på ett kränkande sätt av en lärare, fast det inte är fråga om diskriminering utan t.ex. om annan orättvis behandling eller olämpligt uppträdande (jfr 13 §) — en bevislättnad som avviker från utredningsförslaget. Den skall senare diskuteras närmare (6 nedan).s. 816
8.När det gäller mobbning eller annan kränkande behandling från andra barns eller elevers sida — inte av skolans personal — gäller en annan bevisbörderegel i 19 §. Har den skadelidande visat att en sådan kränkande behandling förekommit skall skolan för att undgå ansvar ”visa att alla skäliga åtgärder för att förebygga eller förhindra behandlingen hade vidtagits”. Detta är en mera ordinär regel, som väsentligen motsvarar ett presumtionsansvar: den skadelidande skall styrka visst faktiskt förhållande, och sedan får svaranden exculpera sig i fråga om detta förhållande — ungefär som en förvarare eller transportör får frita sig från vållande, om det styrks att ett föremål skadats medan han haft hand om den. När det gäller mobbning och andra trakasserier elever emellan krävs tydligen full bevisning rörande kränkningen, i motsats till vid påstådda kränkningar från lärarhåll.s. 817
9.Som framgått gäller lagen ansvar också för fristående skolor där huvudmannen är en enskild juridisk (eller möjligen någon gång fysisk) person. Här får skadeståndsansvaret enligt lagen en annan karaktär, såtillvida som det kan ses som ett ansvar i kontraktsförhållande. I övrigt är reglerna desamma enligt lagen. De är av naturliga skäl tvingande (se 4 §).s. 817