Närliggande

1.Lagen (2006:67) med förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (en krånglig titel, som här skall utbytas mot skolansvarslagen) reglerar på flera sätt ett gränsområde inom skadeståndsrätten. Den behandlar ett ansvar för det allmänna mot barn och elever vilket delvis utgör myndighetsutövning enligt skadeståndslagen (SkL) — dock inte helt, eftersom undervisning faller utanför detta begrepp. Den berör ansvar både för det allmänna och för fristående skolor; i det senare fallet är det fråga om skadeståndsskyldighet i avtalsförhållanden. Lagen har sammanfört regler om skadestånd både vid diskriminering — detta enligt ett EGdirektiv — och vid annan kränkande behandling, vilket innebär att delvis olika ändamålssynpunkter framträder. Den gäller både skada vållad av den skadeståndsskyldige med personal och skador orsakade av andra under deras uppsikt. Den rör själva ansvaret för huvudmannen för skolverksamheten men reglerar bara i begränsad utsträckning de åtgärder som skall vidtas för att förebygga ansvar; bestämmelser om disciplinära åtgärder finns främst i skolförfattningarna. Den innehåller vissa skadeståndsregler av speciell typ: vid sidan av ansvar för styrkt culpa även ett ansvar med omkastad bevisbörda (alltså ett presumtionsansvar, något ganska ovanligt i utomobligatoriska förhållanden) och i diskrimineringsfrågor ett säreget ansvar med delad bevisbörda. Allt som allt är det en rad delvis artskilda problem som behandlas och ibland får lösningar som avviker från mera generella skadeståndsgrundsatser. De kan sägas illustrera svårigheten att förena sådana grundsatser med en skadeståndslagstiftning med mera speciella syften. — Eftersom det kanske dröjer innan lagen får en mera utförlig kommentar kan det vara skäl att redan nu ta upp några särskilda frågor om dess tillämpning.s. 813