1 · Inledning

1.Lagen (2006:67) med förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (en krånglig titel, som här skall utbytas mot skolansvarslagen) reglerar på flera sätt ett gränsområde inom skadeståndsrätten. Den behandlar ett ansvar för det allmänna mot barn och elever vilket delvis utgör myndighetsutövning enligt skadeståndslagen (SkL) — dock inte helt, eftersom undervisning faller utanför detta begrepp. Den berör ansvar både för det allmänna och för fristående skolor; i det senare fallet är det fråga om skadeståndsskyldighet i avtalsförhållanden. Lagen har sammanfört regler om skadestånd både vid diskriminering — detta enligt ett EGdirektiv — och vid annan kränkande behandling, vilket innebär att delvis olika ändamålssynpunkter framträder. Den gäller både skada vållad av den skadeståndsskyldige med personal och skador orsakade av andra under deras uppsikt. Den rör själva ansvaret för huvudmannen för skolverksamheten men reglerar bara i begränsad utsträckning de åtgärder som skall vidtas för att förebygga ansvar; bestämmelser om disciplinära åtgärder finns främst i skolförfattningarna. Den innehåller vissa skadeståndsregler av speciell typ: vid sidan av ansvar för styrkt culpa även ett ansvar med omkastad bevisbörda (alltså ett presumtionsansvar, något ganska ovanligt i utomobligatoriska förhållanden) och i diskrimineringsfrågor ett säreget ansvar med delad bevisbörda. Allt som allt är det en rad delvis artskilda problem som behandlas och ibland får lösningar som avviker från mera generella skadeståndsgrundsatser. De kan sägas illustrera svårigheten att förena sådana grundsatser med en skadeståndslagstiftning med mera speciella syften. — Eftersom det kanske dröjer innan lagen får en mera utförlig kommentar kan det vara skäl att redan nu ta upp några särskilda frågor om dess tillämpning.s. 813

2.Det finns en del tekniska konstigheter i skolansvarslagens utformning. Skulden ligger dock knappast på juristerna i regeringskansliet. En väsentlig orsak är just att lagen samtidigt behandlar diskrimineringsfrågor och frågor om andra kränkningar, bl.a. mobbning. Såvitt angick diskriminering måste man delvis följa EG-direktivet även i detaljfrågor där man kan sätta i fråga om regleringen är rationell. Vid propositionens utformning har man också varit tvungen att beakta synpunkter från vad man kan kalla diskrimineringsetablissemanget — fyra starkt engagerade ombudsmän med huvuduppgift att motarbeta diskriminering samt en rad inflytelserika politiker och tjänstemän i kanslihuset med samma inställning. På detta håll har man av naturliga skäl dels fäst avgörande vikt vid diskrimineringsfrågorna, dels varit ovillig att avvika från traditionella formuleringar i lagreglerna på området. Det viktigaste vid departementsbehandlingen torde ha varit att tillgodose sådana synpunkter — lagstiftningen i övrigt har fått anpassas efter dem, och de tekniska problem som detta kan medföra har man tydligen inte haft mycket tid att fundera på. Det var bråttom att genomföra direktivet. — Som framgår av det följande blev i varje fall resultatet att diskrimineringsresonemangen kommit att prägla också lagens regler om andra kränkningar på ett inte helt lyckligt sätt. Även frånsett detta har den gemensamma lagstiftningen medfört en del komplikationer. Här skall inte förbigås att ansvaret för lagens uppläggning delvis ligger på Skolansvarsutredningen (dvs. mig själv), vars betänkande lagstiftningen delvis bygger på (se SOU 2004:50). Utredningsuppdraget tillkom för att EGdirektiven mot diskriminering skulle genomföras på skolområdet; att också regler om mobbning togs in i lagförslaget berodde snarast på att utredningen ville utnyttja en formulering i regeringsuppdraget för att samtidigt försöka stärka mobbade elevers ställning efter HD:s omdiskuterade dom i NJA 2001 s. 755 (”Grumsfallet”) — detta var ju en chans att snabbt få igenom en lagstiftning i frågan. Till inställningen bidrog att det är svårt att hålla isär mobbning och annan kränkande behandling av diskrimineringsskäl från kränkningar på annan grund; det är ju inte så mycket drägligare att bli mobbad för att man är dum och ful än av etniska eller religiösa orsaker, och många gånger är det svårt att urskilja den egentliga grunden till mobbningen. Skulle man lagstifta om det ena slagets kränkningar, från skolans eller medelevers sida, så borde man också lagstifta om det andra, helst på samma vis. — Så menade alltså utredningen; men ur diskrimineringsetablissemangets synvinkel måste detta ha tett sig som ett sidospår som komplicerade lagstiftningen i onödan. Utredningen kan sägas ha underskattat betydelsen av EG-direktivens prioritering och det politiska trycket på området. Dess förslag kom också att ändras på flera ganska viktiga punkter.s. 814

3.Lagstiftningen framstår såtillvida som provisorisk som avsikten är att med tiden en sammanhållen diskrimineringslagstiftning skall införas. I sammanhanget har det intresse att Diskrimineringsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 2006:22) föreslagit att de regler som förbjuder mobbning och annan kränkande behandling skall lyftas ut från diskrimineringslagstiftningen och placeras i skollagen, detta enligt ett alternativt förslag i Skolansvarsutredningens betänkande. Det ligger en del i denna ståndpunkt, tycker jag numera — fast då måste man skilja mellan trakasserier på olika grunder ännu mer än idag. I fortsättningen skall jag bara inrikta mig på vissa skadeståndsrättsliga frågor som lagen ger upphov till, närmast angående ansvaret för huvudmannen för skolverksamheten. Jag kallar för enkelhetens skull denne för ”skolan”; i de flesta fall kommer detta alltså att beteckna kommunen, men det avser också den som driver en fristående skola.s. 815