1.Syftet med denna artikel har varit att analysera och diskutera huruvida äldre rättspraxis kan anses överensstämma med lagstiftarens nuvarande intentioner. Lagstiftarens nu gällande riktmärke, att ersättningen vid fastighetsreglering bör motsvara vad parterna skulle ha kommit överens om vid en normal frivillig överlåtelse, har således tillkommit efter det att HD etablerade sin praxis, samtidigt som det i förarbetena inte förs någon närmare diskussion om huruvida denna praxis är förenlig med tankarna om att bedömningen bör grundas på en jämförelse med ”frivilligfallet”. Även om det i förarbetena till 1993 års ändringar tämligen klart utsägs att äldre praxis bör tillämpas även framgent, så har det från flera håll, bl.a. av oss själva, ifrågasatts om inte lagändringen 1993 borde ses som att äldre praxis inte längre är helt relevant.s. 792
2.När det gäller det första fallet som vi har berört — NJA 1956 s. 603 — som avser den s.k. genomsnittsvärdeprincipen, tycker vi att svaret är relativt okomplicerat. Principen har såväl teoretiskt som empiriskt stöd och vi har inte funnit något som talar för att frivilliga överenskommelser, generellt sett, skulle falla utanför principens ramar.s. 792
3.Det är dock särskilt det andra fallet — NJA 1989 s. 431 — Norra Lagnö-fallet, som har aktualiserat frågan om relevansen av gällande praxis. Den ersättning som dömdes ut motsvarade i det fallet hela marknadsvärdeökningen på de tillträdande fastigheterna, vilket innebär att — som det uttrycks av hovrätten — den som avstår marken får hela vinsten av fastighetsregleringen. Som vi har försökt visa ovan kan det dock ifrågasättas om konsekvensen verkligen är att avträdaren får hela vinsten. Det som synes vara, är inte!s. 792
4.Genom att titta på parternas individuella värden blir bilden en annan. Vid frivilliga överenskommelser är det just parternas egna värden som lägger grunden för vinstfördelningen och om vi utgår från dessa värden är det högst troligt att det i Norra Lagnö-fallet ändå skedde en fördelning av vinsten. Det mer exakta utfallet av denna vinstfördelning går givetvis inte att klarlägga, men vi håller inte för otroligt att det skulle kunna vara fråga om i princip en likadelning av den ”faktiska” vinsten mellan avträdare och tillträdare.s. 792
5.Möjligen kan det — detta är givetvis endast en spekulation — ha varit så att inte enbart önskemålet om enklare regler låg bakom hovrättens och i förlängningen även HD:s bedömningar i det aktuella fallet, utan att det även fanns en ”intuitiv” uppfattning om att slutresultatet ändå blev skäligt. Även om detta inte motiverades med de termer som vi har använt i vår analys. Oavsett hur det förhåller sig med den saken anser vi, att om man för in de berörda fastighetsägarnas individuella värden i analysen, så får man ett vidare och tydligare perspektiv på och en större förståelse för de problem som finns vid vinstfördelning enligt FBL. Och i detta utvidgade perspektiv tycker vi, att det med nu gällande kunskap och underlag, inte finns anledning att ifrågasätta gällande praxis när det gäller de s.k. tomtbildningsfallen.s. 792