Stycket

5.Frågan om tillämplig lag för anställningsavtal aktualiserades också i AD 2004 nr 15, som även handlade om svensk domsrätt enligt 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (i den delen faller avgörandet utanför denna framställning, men det är viktigt att nämna att svensk domsrätt ansågs föreligga på grund av att arbetstagaren vanligtvis utfört sitt arbete här i riket, se Brysselkonventionens art. 5(1)). Tvisten rörde arbetstagarens krav på semesterersättning och skadestånd enligt den svenska lagen om anställningsskydd. Det aktuella avtalet ingicks efter den 1 juli 1998 och 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser var således direkt användbar i lagvalsfrågan. Arbetsgivaren, ett danskt bolag, menade att dansk lag skulle tillämpas eftersom det med rimlig säkerhet framgick av avtalet, medan arbetstagaren gjorde gällande att det i vart fall av omständigheterna framgick att parterna valt svensk lag. Malmö tingsrätt, vars dom Arbetsdomstolen fastställde utan egen motivering, konstaterade dock att de av parterna åberopade omständigheterna varken talade för att dansk eller svensk lag hade avtalats. Domstolen vände sig därför till presumtionsreglerna i artikel 6(2) i Romkonventionen. Dessa regler hänvisar i första hand till lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land. Domstolen påpekade att Romkonventionens art. 6(2) är mycket lik Brysselkonventionens art. 5(1) och att en arbetstagare därför bör anses vanligtvis utföra sitt arbete i samma land enligt båda konventionerna. I enlighet med domstolens ställningstagande i domsrättsfrågan (se ovan) ansågs arbetstagaren således vanligtvis ha utfört sitt arbete i Sverige. Eftersom det av de samlade omständigheterna inte framgick att avtalet hade närmare anknytning till något annat land, ledde presumtionsregeln till användning av svensk rätt. — Att Bryssel- och Romkonventionen på den aktuella punkten skall tolkas på samma sätt torde vara allmänt vedertaget och har stöd i litteraturen, se t.ex. Pålsson, Romkonventionen, 1998, s. 86 och i SvJT 2005 s. 231–232.s. 623