1.4.1 Avtalsrättsliga förhållanden RH 2003:3 handlade om ett uppdrag som en i Sverige hemmahörande uppdragsgivare gav en svensk advokatbyrå. Uppdraget gällde vissa transaktioner i Frankrike och advokatbyrån anlitade i sin tur en fransk medhjälpare. Uppdragsgivarna blev missnöjda med uppdragets utförande och yrkade att advokatbyrån skulle betala ersättning, vilket aktualiserade frågan om tillämplig lag beträffande en sysslomans ansvar för sina medhjälpare. Uppdragsgivarna menade att svensk rätt skulle tillämpas. Advokatbyrån har såvitt framgår accepterat detta, men menade att det i svensk rätt inte finns någon regel om strikt ansvar eller principalansvar för ett självständigt ombud som anlitats i annat land. Hovrätten för Västra Sverige kom med tillämpning av svensk rätt fram till att advokatbyrån ansvarade för medhjälparens arbete men att denne inte varit försumlig. — Lagvalsfrågan var som sagt oproblematisk eftersom parterna synes ha varit ense om att svensk rätt skulle tillämpas på uppdragsavtalet.s. 621
2.NJA 2002 s. 300 är visserligen refererat på en annan rättsfråga, men Hovrätten för Västra Sverige fann anledning att uttala sig om vilket lands lag som var tillämplig på ett agenturförhållande (se s. 306). Enligt hovrätten, som hänvisade till NJA 1992 s. 823, får ett sådant förhållande normalt anses vara att bedöma enligt lagen i det land där agenten har sitt affärsställe, i vart fall om han utövar huvuddelen av sin verksamhet i det landet. — Det bör tilläggas att det aktuella avtalet träffades före den 1 juli 1998 och det var därför rätt av hovrätten att använda sig av äldre kollisionsregler och inte av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, se övergångsregeln i lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och Pålsson i SvJT 2004 s. 46.s. 621
3.Det i AD 2001 nr 110 aktuella anställningsavtalet mellan en dansk arbetstagare och ett danskt rederibolag hade också ingåtts före den 1 juli 1998. Lagvalsfrågan aktualiserades i samband med en tvist där arbetstagaren yrkade skadestånd av bolaget för brott mot 7, 8, 10 och 30 §§ i den svenska anställningsskyddslagen. Helsingborgs tingsrätt fastställde genom mellandom med hjälp av analogisk tillämpning av Romkonventionen att svensk rätt skulle tillämpas på anställningen. Domen överklagades av bolaget. Arbetsdomstolen bestämde sig visserligen att begränsa sin prövning till frågan om just de svenska anställningsskyddsreglernas tillämplighet, men tog icke desto mindre utgångspunkt i ett resonemang om tillämplig lag på avtalet i stort. Domstolen konstaterade således inledningsvis att Romkonventionen inte var tillämplig och använde sig i stället av de äldre internationellt privaträttsliga reglerna, enligt vilka avtalet i brist på parternas egen lagvalsöverenskommelse var underkastat lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen. För att dansk lag skulle tillämpas på det aktuella anställningsavtalet talade enligt Arbetsdomstolen att båda avtalsparterna var danska rättssubjekt, att avtalet ingåtts i Danmark och innehöll en lagvalsklausul som hänvisade till dansk rätt, att arbetstagaren vid avtalets ingående hade sitt hemvist i Danmark, att han under huvuddelen av anställningstiden varit folkbokförd i Danmark, att lönen bestämts i danska kronor och utbetalats till ett konto i Danmark, att arbetstagaren erlagt inkomstskatt i Danmark, att han varit arbetsskadeförsäkrad och erhållit ferietillägg enligt dansk lag, samt att han erhållit pensionsförmåner enligt danska bestämmelser. För att svensk lag skulle tillämpas på anställningsavtalet talade enligt domstolen främst den omständigheten att arbetet i allt väsentligt utförts här, så också att arbetstagaren under viss tid av sin anställning bott i Sverige, låt vara att såväl arbetet som bostaden varit förlagda på pendlingsavstånd till Danmark och anställningen faktiskt kommit att bli förhållandevis kortvarig. Sammanlagt talade dessa omständigheter enligt Arbetsdomstolens mening närmast för att anställningsavtalet uppvisade starkast anknytning till Danmark och att avtalet till följd därav skulle vara underkastat dansk och inte svensk lag; detta trots att domstolen noterade att landet där arbetet mer varaktigt utförs ansetts vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om individuella anställningsavtal. Efter att ha genomfört denna relativt noggranna avvägning av de olika anknytningsmomenten konstaterade Arbetsdomstolen att den omständigheten, att avtalet närmast var underkastat dansk lag, egentligen inte hade någon avgörande betydelse i den aktuella tvisten, eftersom de av arbetstagaren åberopade bestämmelserna i den svenska anställningsskyddslagen fick anses utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Arbetsdomstolen ändrade därför tingsrättens domslut endast på det sättet att den fastställde att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas på tvisten (tingsrätten fastställde däremot att ”svensk lag” skulle tillämpas på ”anställningen”).s. 621
4.Rättsfallets relevans i fråga om internationellt tvingande bestämmelser behandlas i 2.4 ovan. Domen illustrerar dock också den s.k. individualiserande metoden, som före Romkonventionen användes för att bestämma tillämplig lag (avtalsstatut) för förmögenhetsrättsliga avtal och som även idag är av betydelse för avtal ingångna före den 1 juli 1998. I motsats till tingsrätten var Arbetsdomstolen inte beredd att i fråga om sådana äldre avtal analogiskt tillämpa Romkonventionens bestämmelser, vilka i och för sig delvis påminner om den individualiserande metoden (se konventionens artiklar 4(1) och 4(5)). Arbetsdomstolens individualiserande metod i AD 2001 nr 110 skiljer sig emellertid på en väsentlig punkt från det som redan före 1998 ansågs vara gällande rätt, eftersom anställningskontraktets lagvalsklausul till förmån för dansk rätt omnämns bara som en, och inte ens som den första, av de anknytningar som talar för dansk lags tillämpning. Den rådande meningen redan före 1998 var annars att den individualiserande metoden endast behövde tillgripas i den mån avtalsparterna inte själva har valt avtalsstatut eller deras val av någon speciell anledning fick frånkännas rättslig verkan (låt vara att parternas valfrihet just vid anställningsavtal förmodligen var mer begränsad än vid kommersiella avtal). I AD 2004 nr 45 (se 2.4 ovan) har Arbetsdomstolen dock åter använt sig av det mera traditionella tillvägagångssättet genom att beträffande rättsläget före Romkonventionen uttala att utgångspunkten var partsautonomin. Har parterna inte gjort något lagval skulle avtalsstatutet vara lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen, varvid landet där arbetet mer varaktigt utförs ansågs vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om enskilda anställningsavtal.s. 622
5.Frågan om tillämplig lag för anställningsavtal aktualiserades också i AD 2004 nr 15, som även handlade om svensk domsrätt enligt 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (i den delen faller avgörandet utanför denna framställning, men det är viktigt att nämna att svensk domsrätt ansågs föreligga på grund av att arbetstagaren vanligtvis utfört sitt arbete här i riket, se Brysselkonventionens art. 5(1)). Tvisten rörde arbetstagarens krav på semesterersättning och skadestånd enligt den svenska lagen om anställningsskydd. Det aktuella avtalet ingicks efter den 1 juli 1998 och 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser var således direkt användbar i lagvalsfrågan. Arbetsgivaren, ett danskt bolag, menade att dansk lag skulle tillämpas eftersom det med rimlig säkerhet framgick av avtalet, medan arbetstagaren gjorde gällande att det i vart fall av omständigheterna framgick att parterna valt svensk lag. Malmö tingsrätt, vars dom Arbetsdomstolen fastställde utan egen motivering, konstaterade dock att de av parterna åberopade omständigheterna varken talade för att dansk eller svensk lag hade avtalats. Domstolen vände sig därför till presumtionsreglerna i artikel 6(2) i Romkonventionen. Dessa regler hänvisar i första hand till lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land. Domstolen påpekade att Romkonventionens art. 6(2) är mycket lik Brysselkonventionens art. 5(1) och att en arbetstagare därför bör anses vanligtvis utföra sitt arbete i samma land enligt båda konventionerna. I enlighet med domstolens ställningstagande i domsrättsfrågan (se ovan) ansågs arbetstagaren således vanligtvis ha utfört sitt arbete i Sverige. Eftersom det av de samlade omständigheterna inte framgick att avtalet hade närmare anknytning till något annat land, ledde presumtionsregeln till användning av svensk rätt. — Att Bryssel- och Romkonventionen på den aktuella punkten skall tolkas på samma sätt torde vara allmänt vedertaget och har stöd i litteraturen, se t.ex. Pålsson, Romkonventionen, 1998, s. 86 och i SvJT 2005 s. 231–232.s. 623
6.Det redan flerfaldigt omnämnda hovrättsavgörandet RH 2005:66 (se 2.3, 2.7, 3.1 och 3.3 ovan) är visserligen av närmast familjerättslig beskaffenhet, men det innehåller också ett ställningstagande till frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på fullmakter. Det i målet aktuella äktenskapskontraktet, innehållande bl.a. en utfästelse från den i Sverige stadigvarande bosatte mannens sida att till hustrun betala brudpenning (mahr), har å mannens vägnar ingåtts i Iran av hans blivande svärmor i egenskap av hans ombud. Enligt tingsrätten anses numera allmänt att ett ombuds möjligheter att binda fullmaktsgivaren skall bedömas enligt lagen i det land där ombudet handlat. Då syftet med fullmakten varit att giftermålet skulle kunna ingås i Iran enligt iranska rättsregler och seder fann tingsrätten inte anledning att göra en annan bedömning. Även hovrätten kom fram till att iransk rätt skulle tillämpas på invändningarna om svärmoderns bristande behörighet. Med hänsyn till att mahr enligt iransk rätt alltid skall utges och skrivas in i äktenskapskontraktet fick det enligt domstolarna förutsättas att en fullmakt avseende äktenskapets ingående även gav ombudet behörighet att bestämma om mahr. — I princip finns det inget att invända mot att domstolarna ansåg att fullmakten i detta fall skulle prövas enligt iransk rätt, men någon utredning om iranska fullmaktsregler synes inte ha förebragts. Intrycket är snarare att domstolarna gjorde en rimlig tolkning av fullmaktsgivarens intentioner i enlighet med svenska tolkningsprinciper, varvid syftet med fullmakten naturligtvis tillmättes stor betydelse. Frågan om hur svensk eller iransk rätt ser på sinnestillståndet hos en brudgum som bemyndigar sin blivande svärmor att bestämma brudpenningen har inte diskuterats i målet.s. 624
7.I ett antal i Sverige meddelade skiljedomar fick man, för att kunna ta ställning till vilken materiell rättsordning som skulle tillämpas på tvistefrågorna, först avgöra vilka kollisionsregler som skulle användas för att bestämma denna rättsordning. I motsats till vad som gäller för vanliga domstolar är det för en skiljenämnd, vilken för övrigt brukar vara sammansatt av skiljemän från olika länder, ingalunda självklart att man skall följa något bestämt lands internationella privaträtt och, i så fall, vilket lands internationella privaträtt som det skall vara fråga om.s. 624
8.Skiljedomen SAR 2002:1 s. 59 handlade om ett slags bytesavtal där två kinesiska bolag avtalat med ett europeiskt bolag om byte av teknologilicenser. Kontraktet innehöll en skiljeklausul varigenom parterna kom överens om skiljeförfarande i Sverige i enlighet med de vid varje tidpunkt gällande reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Skiljeförfarande påkallades i november 1999 och käranden (det europeiska bolaget) hävdade att tvisten skulle avgöras enligt svensk rätt, alternativt UNIDROIT:s Principles of International Commercial Contracts eller luxemburgisk rätt. Den kinesiska svaranden menade däremot att kinesisk rätt var tillämplig. Skiljedomstolen, bestående av två svenska och en kinesisk skiljeman, noterade att kontraktet inte innehöll någon lagvalsklausul och att det inte heller fanns någon bevisning om parternas avsikt i lagvalsfrågan vid tiden för kontraktets ingående. Enligt artikel 24 i reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut skall skiljenämnden i brist på parternas eget lagval tillämpa den lag eller de rättsregler som skiljenämnden anser lämpligast. Denna handlingsfrihet innebär enligt skiljenämnden dock inte att de svenska kollisionsreglerna utan vidare kan bortses ifrån, eftersom parterna kommit överens om skiljeförfarande i Sverige. De svenska kollisionsreglerna, dvs. 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, var dock besvärliga att tillämpa i fråga om det aktuella bytesavtalet, där det inte var möjligt att anse någon parts prestation som den karaktäristiska för kontraktet. Skiljenämnden konkluderade att man i första hand inte skulle tilllämpa något lands lag utan sådana rättsregler som kommit till uttryck i erkända internationella kodifikationer, varvid den enda kodifikation som kunde komma i fråga var UNIDROIT:s Principles of International Commercial Contracts. Om och i den mån dessa Principles inte besvarade den aktuella rättsfrågan ansåg sig skiljenämnden dock hänvisad till nationell rätt; eftersom det vore olämpligt att tillämpa någondera partens lag skulle man i så fall tillämpa svensk materiell rätt med mindre parterna kom överens om något annat. — Skiljedomen illustrerar den stora frihet i fråga om tillämpliga rättsregler som skiljemän tillerkänns genom Stockholmsreglernas artikel 24. Artikeln tillåter dem att direkt välja de materiella rättsregler som de finner lämpligast, utan att behöva gå omvägen genom något lands kollisionsregler (s.k. voie directe). Huruvida artikeln även åsyftar regler vilka saknar status av rättsregler i traditionell mening, såsom olika välmenta kodifikationer av icke-bindande ”principer” är dock diskutabelt. Skiljedomen kommenteras av Kronke i SAR 2002:1 s. 65–70 och Fernandez-Armesto i SAR 2002:1 s. 71–81.s. 624
9.I den interimistiska skiljedomen SAR 2002:2 s. 45, meddelad av en svensk, en rysk och en engelsk skiljeman, uppstod frågan om tillämplig lag för två köpekontrakt vilka saknade lagvalsklausul men innehöll en skiljeklausul som hänvisade till reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Hänvisningen till de stockholmska skiljereglerna avsåg dessas version från 1988, som inte stadgade något om de regler som skiljenämnden skulle tillämpa på de materiella tvistefrågorna. Skiljenämnden ansåg sig inte vara bunden av svensk internationell privaträtt; användning av lokala kollisionsregler rekommenderas visserligen i de fall där parterna själva har valt orten för skiljeförfarandet, men denna ort (Stockholm) bestämdes i det aktuella fallet inte av parterna utan av Skiljedomsinstitutet, som kunde i stället ha valt en ort utanför Sverige. Hänvisningen till de stockholmska skiljereglerna innebar inte heller att parterna kommit överens om att svensk materiell rätt skulle tillämpas. Skiljenämnden valde därför att tillämpa lagen i det land som hade närmast anknytning till avtalet, vilket enligt nämndens mening innebar tillämpning av säljarens lag (in casu rysk rätt). — Skiljedomen kommenteras av Goldberg i SAR 2002:2 s. 59–64.s. 625
10.En fullmaktsfråga blev föremål för prövning av en ensam svensk skiljeman i tredskoskiljedomen SAR 2002:2 s. 111, där skiljeklausulen förutom att hänvisa till Stockholms handelskammares skiljedomsinstituts regler även föreskrev att skiljeförfarandet skulle äga rum i Sverige. Någon lagvalsklausul fanns emellertid inte. Den aktuella rättsfrågan var huruvida en av avtalsparterna genom en agents handlande överhuvudtaget har blivit bunden vid avtalet. Skiljemannen uttalade att den allmänna uppfattningen ”i Sverige som i andra länder” är att en sådan fråga inte regleras av den rättsordning som gäller för avtalets materiella aspekter. Frågan om en mellanman kan binda sin huvudman avgörs normalt av lagen i det land där mellanmannen handlat, i varje fall såvitt gäller en mera permanent representant som handlat i detta land med huvudmannens vetskap. Med hänsyn till att avtalet slutits i Kina var fullmaktsfrågan därför att bedöma enligt kinesisk lag. — Skiljemannen synes ha bestämt tillämplig lag med hjälp av svensk internationell privaträtt, vilket får anses vara lämpligt med hänsyn till att det var parterna själva som överenskommit att skiljeförfarandet skulle äga rum i Sverige. Skiljedomen kommenteras av Xing Xiusong och He Xiaoli i SAR 2002:2 s. 121–126.s. 626
11.Också i skiljedomen SAR 2003:1 s. 119 använde sig en ensam svensk skiljeman av svensk internationell privaträtt för att bestämma tillämpligt avtalsstatut. Kontraktet innehöll varken en lagvalsklausul eller en bestämmelse om var ett eventuellt skiljeförfarande skulle äga rum. Skiljeklausulen innehöll dock en hänvisning till reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut och det var detta institut som i enlighet med sina reglers artikel 13 mom. 3 bestämt att förfarandet skulle äga rum i Sverige. Att i detta läge följa svenska kollisionsregler kan framstå som diskutabelt men synes i princip ha godtagits av parterna. — Se kommentaren av Wallgren och Lindegaard i SAR 2003:1 s. 128–137.s. 626
12.I skiljedomen SAR 2003:2 s. 47 aktualiserades frågan om tillämplig lag rörande ett äganderättsförbehålls verkningar mellan en schweizisk säljare och en uzbekistansk köpare. Säljaren yrkade att skiljenämnden skulle fastställa att den levererade varan på grund av utebliven betalning alltjämt tillhörde honom och beordra köparen att återlämna den. Nämnden utgick från artikel 24 i Stockholms handelskammares skiljedomsinstituts regler, enligt vilka tvister i brist på parternas eget lagval skall avgöras enligt den lag eller de rättsregler som skiljenämnden anser lämpligast. Skiljenämnden klargjorde att det var viktigt att skilja mellan ägarförbehållets verkan mellan avtalsparterna och dess verkningar vis-à-vis tredje man. Den förstnämnda verkan skulle avgöras enligt avtalsstatutet, medan den senare enligt lex rei sitae. Eftersom målet handlade om förbehållets verkan mellan säljaren och köparen fick denna verkan alltså prövas enligt avtalsstatutet. Skiljenämnden ansåg sig därvid böra tillämpa den rättsordning som rättsförhållandet hade närmast anknytning till. Med hänvisning till den nästan universella uppfattningen att köp av varor bör lyda under lagen i säljarens land menade skiljenämnden att schweizisk rätt skulle tillämpas. Enligt schweizisk internationell privaträtt skulle emellertid destinationslandet lag tillämpas, vilket ledde till att skiljenämnden faktiskt tillämpade uzbekistansk rätt. — Skiljedomstolen synes ha fastställt avtalsstatutet med hjälp av en individualiserande metod kombinerad med en in dubio-regel för köp av varor. Den har inte använt sig av svensk internationell privaträtt, dvs. lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, låt vara att även den lagen skulle ha lett till tillämpningen av säljarens rätt. Nämnden avvek från svensk internationell privaträtt också på det sättet att den accepterade vidareförvisningen till uzbekistansk rätt (se avsnitt 2.6 ovan). Skiljedomen kommenteras av Pombo i SAR 2003:2 s. 59–63.s. 626
13.På gränsen mellan inom- och utomobligatoriska förhållanden ligger frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder. Kollisionsrättsliga aspekter av denna fråga aktualiseras oftast inom den internationella sjöfarten, där en svensk fackförening, som organiserar sjömän, för att pressa upp besättningens löner beslutar om nyanställningsblockad mot ett besökande utländskt fartyg och samtidigt begär och får sympatiåtgärder av hamnarbetarnas fackförening i form av t.ex. vägran att lossa fartyget. Det är sympatiåtgärden som utgör det effektiva påtryckningsmedlet, eftersom nyanställningsblockaden i praktiken är verkningslös i sig. I AD 2003 nr 46 gick arbetsgivarnas talan ut på att de båda fackföreningarnas stridsåtgärder skulle förklaras olovliga och att förbunden skulle förpliktas att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd. Beträffande valet av tillämplig lag för bedömningen av stridsåtgärdernas lovlighet uttalade Arbetsdomstolen att denna rättsfråga enligt huvudregeln skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där stridsåtgärden vidtas (se AD 1989 nr 120 och AD 2003 nr 26 i 2.1 ovan). Transportarbetareförbundets sympatiåtgärder i form av blockad mot lossning av fartygets last m.m. var vidtagna i Sverige och deras lovlighet var därmed att bedöma enligt svensk rätt. Även nyanställningsblockaden förklarades ”under de omständigheter som är aktuella” att vara en här i landet vidtagen stridsåtgärd vilken skulle bedömas enligt svensk lag. — Att sympatiblockadens lovlighet prövades enligt svensk rätt var ganska okontroversiellt, i varje fall när dess lovlighet prövades som huvudfråga och inte prejudiciellt inom ramen för prövningen av giltigheten av avtal vilka lyder under utländsk lag (jfr NJA 1987 s. 885). Det är inte lika okontroversiellt att även nyanställningsblockaden prövades enligt svensk lag. Det sista kan inte stödjas på domen AD 1989 nr 120, som Arbetsdomstolen hänvisade till. Det tillfälligt besökande utländska fartyget utgör ju inte en svensk arbetsplats och den svenska medbestämmandelagen är inte direkt tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för övrigt poängen med medbestämmandelagens 42 § sista st. (lex Britannia). Det framgår dock av referatet att parterna i målet var ense om att dela Arbetsdomstolens beskrivna sätt att se på lagvalsfrågan. 4.2 Sakrätt I skiljedomen SAR 2003:2 s. 47 (se 4.1 ovan) uttalades, låt vara endast i ett obiter dictum, att ett äganderättsförbehålls rättsverkan i förhållande till tredje man skulle avgöras enligt lex rei sitae. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2001:19 handlar, såvitt är av intresse här, om till den svenska konsumentmarknaden riktad marknadsföring, som påståtts ha bedrivits på bl.a. Internet i ett utländskt bolags namn. Marknadsföringen avsåg försäljning av oauktoriserad avkodningsutrustning, med vars hjälp man kunde tillgodogöra sig kodade TV-sändningar utan att behöva betala för det. Dylika dekodrar är förbjudna i Sverige, vilket medför att marknadsföringen enligt Marknadsdomstolens etablerade praxis automatiskt får anses som otillbörlig i den svenska marknadsföringslagens mening. Svarande i målet var dels en svensk medborgare med hemvist i Sverige (J.) dels ett utländskt bolag (Goldside), till synes med adress i Portugal, som J. hävdade var hans arbetsgivare och ansvarade för marknadsföringen. Marknadsdomstolen konstaterade med hänvisning till sina tidigare avgöranden (MD 2000:8 och 2000:19) att marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring på Internet riktad mot konsumenter på den svenska marknaden. J. hade visserligen invänt att han endast var anställd i Goldside, men denna juridiska person har inte kunnat påträffas som registrerat bolag i något land. Omständigheterna talade enligt Marknadsdomstolen snarare för att det var J. som drev sin näringsverksamhet under namnet Goldside och att Goldside närmast fick betraktas som en enskild firma under vars namn J. drev verksamheten. Marknadsdomstolen fann därför att det inte var klarlagt att Goldside existerade som juridisk person, vilket gjorde att ett förbud inte kunde meddelas mot Goldside utan endast mot J., som ansågs vara ansvarig för verksamheten.s. 627
14.Principen att utländskt företags marknadsföring på den svenska marknaden är underkastad den svenska marknadsföringslagstiftningen bekräftas av ett antal ytterligare avgöranden, såsom MD 2002:33, MD 2003:3, MD 2003:33, MD 2004:14 och MD 2004:17. Marknadsföring som varken riktar sig till den svenska marknaden eller har effekt på densamma omfattas å andra sidan i princip inte, se MD 2004:14 rörande ett amerikanskt företag.s. 628
15.Allt detta gäller dock bara i den mån den EG-rättsliga ursprungslandsprincipen inte föreskriver något annat. I MD 2004:17, avseende ett danskt företags marknadsföring till Sverige via Internet av olaglig dekoderutrustning, synes Marknadsdomstolen ha förbisett eller underskattat effekten av den ursprungslandsprincip som stadfästs i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Lagen, som bygger på ett EG-direktiv, trädde i kraft den 1 juli 2002. Enligt lagens 3 § har en tjänsteleverantör, som är etablerad i en annan EES-stat än Sverige, rätt att ägna sig bl.a. åt till Sverige riktad marknadsföring på Internet ”utan hinder av svenska regler”, samtidigt som det enligt direktivets artikel 3 åligger ursprungslandet (dvs. Danmark) att se till att dess lagar följs även vid elektronisk marknadsföring riktad till andra medlemsstater (de i målet aktuella dekodrarna var på grund av ett EG-direktiv olagliga också enligt dansk lag). Marknadsdomstolen ansåg det vara uppenbart att EGrätten inte syftar till att skydda tillhandahållandet av enligt EG-rätten olovlig avkodningsutrustning. — Det sista synes grunda sig på ett missförstånd. Frågan gällde inte huruvida olovlig avkodningsutrustning fick marknadsföras eller ej, utan snarare vilken medlemsstat som var behörig att ingripa däremot. Enligt direktivet om elektronisk handel är det i princip ursprungsstaten som skall göra det, men det måste medges att gränserna för denna ursprungslandsprincip är oklara och omtvistade. Se Lindskoug i SvJT 2006 s. 397.s. 628