Stycket

4.Rättsfallets relevans i fråga om internationellt tvingande bestämmelser behandlas i 2.4 ovan. Domen illustrerar dock också den s.k. individualiserande metoden, som före Romkonventionen användes för att bestämma tillämplig lag (avtalsstatut) för förmögenhetsrättsliga avtal och som även idag är av betydelse för avtal ingångna före den 1 juli 1998. I motsats till tingsrätten var Arbetsdomstolen inte beredd att i fråga om sådana äldre avtal analogiskt tillämpa Romkonventionens bestämmelser, vilka i och för sig delvis påminner om den individualiserande metoden (se konventionens artiklar 4(1) och 4(5)). Arbetsdomstolens individualiserande metod i AD 2001 nr 110 skiljer sig emellertid på en väsentlig punkt från det som redan före 1998 ansågs vara gällande rätt, eftersom anställningskontraktets lagvalsklausul till förmån för dansk rätt omnämns bara som en, och inte ens som den första, av de anknytningar som talar för dansk lags tillämpning. Den rådande meningen redan före 1998 var annars att den individualiserande metoden endast behövde tillgripas i den mån avtalsparterna inte själva har valt avtalsstatut eller deras val av någon speciell anledning fick frånkännas rättslig verkan (låt vara att parternas valfrihet just vid anställningsavtal förmodligen var mer begränsad än vid kommersiella avtal). I AD 2004 nr 45 (se 2.4 ovan) har Arbetsdomstolen dock åter använt sig av det mera traditionella tillvägagångssättet genom att beträffande rättsläget före Romkonventionen uttala att utgångspunkten var partsautonomin. Har parterna inte gjort något lagval skulle avtalsstatutet vara lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen, varvid landet där arbetet mer varaktigt utförs ansågs vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om enskilda anställningsavtal.s. 622