Rättsfall
AD 2001 nr 110
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
AD 2001 nr 110
BibTeX
@misc{ad-2001-110,
author = {{Arbetsdomstolen}},
title = {{AD 2001 nr 110}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
- Hovrätten för Västra Sverige fick i SAR 2004:2 s. 231 ta ställning till frågan huruvida en i Sverige meddelad skiljedom var ogiltig på grund av oförenlighet med ett EG-direktiv. Utgången ansågs bero på om en sådan oförenlighet också innebar att skiljedomen var uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige (33 § i lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Med hänsyn till att EG-direktiv saknar direkt horisontell verkan kom hovrätten fram till att skiljedomen inte var ogiltig på denna grund. — Denna slutsats är inte helt oproblematisk, men avgörandet skall inte diskuteras närmare här eftersom det som sagt handlar om giltigheten i Sverige av en svensk skiljedom. Det är dock troligt att domstolen skulle ha tillämpat samma resonemang även om målet handlat om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom (se lagens 55 §) eller om det hade rört sig om en utländsk dom. Avgörandet kommenteras av de Groot i SAR 2004:2 s. 242–248. Jfr också EG-domstolens avgörande Renault v. Maxicar, målnr C-38/98, REG 2000 s. I-2973, där en utländsk doms oförenlighet med EG-rätten inte ansågs utgöra tillräcklig grund för att domen med hänvisning till ordre public skulle förvägras erkännande i enlighet med artikel 27(1) i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. 2.4 Internationellt tvingande regler I AD 2001 nr 110 kom Arbetsdomstolen visserligen fram till att ett före den 1 juli 1998 ingånget anställningsavtal, trots att arbetet i allt väsentligt utförts i Sverige, med hänsyn till omständigheterna närmast lydde under dansk rätt (se 4.1 nedan), men tillämpade icke desto mindre den svenska anställningsskyddslagens tvingande bestämmelser på grund av att dessa ansågs utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Det var enligt domstolen utan betydelse att det inte förelåg någon utredning om huruvida dansk rätt var mer eller mindre förmånlig för arbetstagaren än svensk rätt, eftersom arbetstagaren själv hade begärt att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas och han var i alla händelser tillförsäkrad de rättigheter som följde därav. — Hade anställningskontraktet ingåtts efter den 1 juli 1998 skulle domstolen ha kunnat komma fram till samma resultat med tilllämpning av artiklarna 6 och/eller 7 i Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se lagen (1998:167)). Redan före 1998 ansågs det dock med stöd i lagförarbetena att den svenska lagen om anställningsskydd på grund av sin karaktär som social skyddslagstiftning i princip var tillämplig på allt arbete i Sverige (se prop. 1973:129 s. 229).
- Det i AD 2001 nr 110 aktuella anställningsavtalet mellan en dansk arbetstagare och ett danskt rederibolag hade också ingåtts före den 1 juli 1998. Lagvalsfrågan aktualiserades i samband med en tvist där arbetstagaren yrkade skadestånd av bolaget för brott mot 7, 8, 10 och 30 §§ i den svenska anställningsskyddslagen. Helsingborgs tingsrätt fastställde genom mellandom med hjälp av analogisk tillämpning av Romkonventionen att svensk rätt skulle tillämpas på anställningen. Domen överklagades av bolaget. Arbetsdomstolen bestämde sig visserligen att begränsa sin prövning till frågan om just de svenska anställningsskyddsreglernas tillämplighet, men tog icke desto mindre utgångspunkt i ett resonemang om tillämplig lag på avtalet i stort. Domstolen konstaterade således inledningsvis att Romkonventionen inte var tillämplig och använde sig i stället av de äldre internationellt privaträttsliga reglerna, enligt vilka avtalet i brist på parternas egen lagvalsöverenskommelse var underkastat lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen. För att dansk lag skulle tillämpas på det aktuella anställningsavtalet talade enligt Arbetsdomstolen att båda avtalsparterna var danska rättssubjekt, att avtalet ingåtts i Danmark och innehöll en lagvalsklausul som hänvisade till dansk rätt, att arbetstagaren vid avtalets ingående hade sitt hemvist i Danmark, att han under huvuddelen av anställningstiden varit folkbokförd i Danmark, att lönen bestämts i danska kronor och utbetalats till ett konto i Danmark, att arbetstagaren erlagt inkomstskatt i Danmark, att han varit arbetsskadeförsäkrad och erhållit ferietillägg enligt dansk lag, samt att han erhållit pensionsförmåner enligt danska bestämmelser. För att svensk lag skulle tillämpas på anställningsavtalet talade enligt domstolen främst den omständigheten att arbetet i allt väsentligt utförts här, så också att arbetstagaren under viss tid av sin anställning bott i Sverige, låt vara att såväl arbetet som bostaden varit förlagda på pendlingsavstånd till Danmark och anställningen faktiskt kommit att bli förhållandevis kortvarig. Sammanlagt talade dessa omständigheter enligt Arbetsdomstolens mening närmast för att anställningsavtalet uppvisade starkast anknytning till Danmark och att avtalet till följd därav skulle vara underkastat dansk och inte svensk lag; detta trots att domstolen noterade att landet där arbetet mer varaktigt utförs ansetts vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om individuella anställningsavtal. Efter att ha genomfört denna relativt noggranna avvägning av de olika anknytningsmomenten konstaterade Arbetsdomstolen att den omständigheten, att avtalet närmast var underkastat dansk lag, egentligen inte hade någon avgörande betydelse i den aktuella tvisten, eftersom de av arbetstagaren åberopade bestämmelserna i den svenska anställningsskyddslagen fick anses utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Arbetsdomstolen ändrade därför tingsrättens domslut endast på det sättet att den fastställde att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas på tvisten (tingsrätten fastställde däremot att ”svensk lag” skulle tillämpas på ”anställningen”).
- Rättsfallets relevans i fråga om internationellt tvingande bestämmelser behandlas i 2.4 ovan. Domen illustrerar dock också den s.k. individualiserande metoden, som före Romkonventionen användes för att bestämma tillämplig lag (avtalsstatut) för förmögenhetsrättsliga avtal och som även idag är av betydelse för avtal ingångna före den 1 juli 1998. I motsats till tingsrätten var Arbetsdomstolen inte beredd att i fråga om sådana äldre avtal analogiskt tillämpa Romkonventionens bestämmelser, vilka i och för sig delvis påminner om den individualiserande metoden (se konventionens artiklar 4(1) och 4(5)). Arbetsdomstolens individualiserande metod i AD 2001 nr 110 skiljer sig emellertid på en väsentlig punkt från det som redan före 1998 ansågs vara gällande rätt, eftersom anställningskontraktets lagvalsklausul till förmån för dansk rätt omnämns bara som en, och inte ens som den första, av de anknytningar som talar för dansk lags tillämpning. Den rådande meningen redan före 1998 var annars att den individualiserande metoden endast behövde tillgripas i den mån avtalsparterna inte själva har valt avtalsstatut eller deras val av någon speciell anledning fick frånkännas rättslig verkan (låt vara att parternas valfrihet just vid anställningsavtal förmodligen var mer begränsad än vid kommersiella avtal). I AD 2004 nr 45 (se 2.4 ovan) har Arbetsdomstolen dock åter använt sig av det mera traditionella tillvägagångssättet genom att beträffande rättsläget före Romkonventionen uttala att utgångspunkten var partsautonomin. Har parterna inte gjort något lagval skulle avtalsstatutet vara lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen, varvid landet där arbetet mer varaktigt utförs ansågs vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om enskilda anställningsavtal.