Stycket

3.Det i AD 2001 nr 110 aktuella anställningsavtalet mellan en dansk arbetstagare och ett danskt rederibolag hade också ingåtts före den 1 juli 1998. Lagvalsfrågan aktualiserades i samband med en tvist där arbetstagaren yrkade skadestånd av bolaget för brott mot 7, 8, 10 och 30 §§ i den svenska anställningsskyddslagen. Helsingborgs tingsrätt fastställde genom mellandom med hjälp av analogisk tillämpning av Romkonventionen att svensk rätt skulle tillämpas på anställningen. Domen överklagades av bolaget. Arbetsdomstolen bestämde sig visserligen att begränsa sin prövning till frågan om just de svenska anställningsskyddsreglernas tillämplighet, men tog icke desto mindre utgångspunkt i ett resonemang om tillämplig lag på avtalet i stort. Domstolen konstaterade således inledningsvis att Romkonventionen inte var tillämplig och använde sig i stället av de äldre internationellt privaträttsliga reglerna, enligt vilka avtalet i brist på parternas egen lagvalsöverenskommelse var underkastat lagen i det land till vilket avtalet uppvisade den starkaste och mest relevanta anknytningen. För att dansk lag skulle tillämpas på det aktuella anställningsavtalet talade enligt Arbetsdomstolen att båda avtalsparterna var danska rättssubjekt, att avtalet ingåtts i Danmark och innehöll en lagvalsklausul som hänvisade till dansk rätt, att arbetstagaren vid avtalets ingående hade sitt hemvist i Danmark, att han under huvuddelen av anställningstiden varit folkbokförd i Danmark, att lönen bestämts i danska kronor och utbetalats till ett konto i Danmark, att arbetstagaren erlagt inkomstskatt i Danmark, att han varit arbetsskadeförsäkrad och erhållit ferietillägg enligt dansk lag, samt att han erhållit pensionsförmåner enligt danska bestämmelser. För att svensk lag skulle tillämpas på anställningsavtalet talade enligt domstolen främst den omständigheten att arbetet i allt väsentligt utförts här, så också att arbetstagaren under viss tid av sin anställning bott i Sverige, låt vara att såväl arbetet som bostaden varit förlagda på pendlingsavstånd till Danmark och anställningen faktiskt kommit att bli förhållandevis kortvarig. Sammanlagt talade dessa omständigheter enligt Arbetsdomstolens mening närmast för att anställningsavtalet uppvisade starkast anknytning till Danmark och att avtalet till följd därav skulle vara underkastat dansk och inte svensk lag; detta trots att domstolen noterade att landet där arbetet mer varaktigt utförs ansetts vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum i fråga om individuella anställningsavtal. Efter att ha genomfört denna relativt noggranna avvägning av de olika anknytningsmomenten konstaterade Arbetsdomstolen att den omständigheten, att avtalet närmast var underkastat dansk lag, egentligen inte hade någon avgörande betydelse i den aktuella tvisten, eftersom de av arbetstagaren åberopade bestämmelserna i den svenska anställningsskyddslagen fick anses utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Arbetsdomstolen ändrade därför tingsrättens domslut endast på det sättet att den fastställde att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas på tvisten (tingsrätten fastställde däremot att ”svensk lag” skulle tillämpas på ”anställningen”).s. 621