Stycket

6.Domsrätts- och hemvistfrågan ställdes på sin spets också i NJA 2002 s. 390. Även i detta mål var det fadern med hemvist i Sverige som yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden och samtliga instanser var eniga om att svensk domsrätt i princip var beroende av barnets hemvist här i riket, men den i Österrike hemmahörande modern motsatte sig i detta fall svensk domsrätt med motiveringen att barnen, vilka var födda 1988 och 1991 och hade såväl österrikiskt som libanesiskt medborgarskap, tagits till Sverige utan hennes medgivande. Föräldrarna hade tidigare varit gifta med varandra och haft gemensamt hemvist i Österrike. Fadern förde 1998 mot moderns vilja barnen till Libanon, där han erhöll vårdnaden om dem genom avgörande av libanesisk domstol. Österrikisk domstol tillerkände efter bortförandet modern vårdnaden genom en dom som enligt 5 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (den s.k. verkställighetslagen) gällde också i Sverige. Fadern flyttade sedermera med barnen till Sverige, där de 1999 erhöll permanent uppehållstillstånd, och han ansökte som sagt om att få vårdnaden. Modern ansökte å andra sidan hos länsrätten om överflyttning av barnen i enlighet med 11 § verkställighetslagen, men detta förfarande slutade med att överflyttning vägrades p.g.a. att barnen själva motsatte sig detta och hade nått en sådan ålder och mognad att deras vilja fick beaktas. Tingsrätten i vårdnadsprocessen, vilken var vilande medan förfarandet inför förvaltningsdomstolarna pågick, fann därefter att barnen faktiskt hade bott i Sverige sedan drygt ett år och att det saknades anledning att ifrågasätta uppgiften att avsikten var att de även i fortsättningen skulle bo kvar här. De hade permanent uppehållstillstånd i Sverige, har anpassat sig till de svenska förhållandena och ville stanna här. Trots att barnen för mer än tre år sedan olovligen bortförts från Österrike måste de därför med hänsyn till förhållandena anses ha hemvist i Sverige. Tingsrätten lämnade därför moderns avvisningsyrkande utan bifall. Hovrätten över Skåne och Blekinge avslog moderns överklagande och menade att omständigheterna i målet visserligen talade för att barnen ”formellt sett” alltjämt kunde anses ha hemvist i Österrike, men eftersom de sedan ungefär ett och ett halvt år vistats i Sverige och uppenbarligen rotat sig här så framstod det som lämpligast, bl.a. ur utredningssynpunkt, att vårdnadsfrågan prövades vid svensk domstol. Moderns överklagande lämnades utan bifall också av HD, som i och för sig utgick från huvudprincipen att ett barn som egenmäktigt har bortförts till Sverige inte skall anses ha hemvist här så länge det står öppet om ett återförande av barnet enligt verkställighetslagen kommer att ske. HD tillade att även om ett sådant återförande inte är aktuellt bör hemvist för barnet inte utan vidare anses etablerat här i landet när vårdnadshavaren är emot att barnet vistas här. Det finns emellertid, fortsatte HD, anledning att beakta om barnet uttryckt en bestämd vilja i fråga om sitt boende eller vistats här under en längre tid. I förevarande fall stod det klart att ett återförande efter fyra år av barnen till Österrike inte längre var aktuellt. Barnen hade anpassat sig väl till svenska förhållanden och deras vistelse här med fadern var inriktad på stadigvarande bosättning. Under angivna förhållanden menade HD att barnen numera fick anses ha hemvist i Sverige, vilket innebar att faderns vårdnadsyrkande skulle tas upp till prövning. — Avgörandet illustrerar mycket väl det beklagliga faktum att barnkidnappningar till Sverige ofta lönar sig, detta även när barnet olovligen bortförts från ett land som i likhet med Sverige har anslutit sig till konventioner avsedda att förhindra och bekämpa sådana handlingar. Tiden arbetar oftast för kidnapparen, icke minst därför att barnen anpassar sig till den nya miljön. Att modern på grund av den österrikiska domen även i svenska ögon var ensam vårdnadshavare och att barnen vistades i Sverige mot hennes vilja befanns inte hindra svensk domsrätt att pröva faderns vårdnadsyrkande (detta betyder självfallet inte att hans yrkande nödvändigtvis även skulle komma att bifallas). Rättsfallet kommenteras kritiskt av Schiratzki i JT 2002–03 s. 657–664.s. 614