- Fastställelse av hemvist är av central betydelse inom den svenska internationella familjerätten, exempelvis i tvister rörande vårdnad om och överflyttning av barn (se i 3.4.2 nedan om NJA 2001 s. 572, NJA 2002 s. 390, RÅ 2001 ref. 53 och RÅ 2003 not 181) och makars förmögenhetsförhållanden (se i 3.3 nedan om RH 2005:66). 3.2 Äktenskaps upplösning I NJA 2004 N 5 ansökte en make hos Svea hovrätt att en av High Court of Namibia meddelad äktenskapsskillnad skulle förklaras gälla i Sverige (uppenbarligen enligt 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Ansökan avslogs, eftersom den ingivna kopian av dokumentet inte var bestyrkt och eftersom det inte heller framgick huruvida avgörandet vunnit laga kraft. HD delade hovrättens bedömning och fastställde avslaget. 3.3 Äktenskaps rättsverkningar Efter att ha kvalificerat islamisk brudpenning (mahr) som ett rättsinstitut hänförligt till makars förmögenhetsförhållanden (se 2.7 ovan) fastställde domstolarna i RH 2005:66 tillämplig rättsordning med hjälp av lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Eftersom de aktuella makarna inte hade ingått avtal om tillämplig rättsordning, skulle man enligt lagens 4 § 1 st. använda sig av lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig. Hemvist definieras i 1990 års lag som en bosättning som med hänsyn till sin varaktighet och övriga omständigheter får anses stadigvarande (se numera lagens 19 §). Till saken hör att äktenskapet ingicks i juli 1998 i Iran, där hustrun då hade hemvist, varvid mannen, som sedan många år varit stadigvarande bosatt i Sverige, medverkade genom ombud. Hustrun kom till Sverige den 17 februari 1999 med ett uppehållstillstånd gällande fram till den 3 juni samma år, men mannen meddelade henne redan den 20 februari att han ville skiljas. Det var dock hustrun som den 14 maj väckte talan om äktenskapsskillnad, varvid hon också yrkade att mannen skulle förpliktas att till henne utbetala 250 000 SEK i mahr i enlighet med parternas äktenskapskontrakt. Mannen medgav yrkandet om äktenskapsskillnad men bestred betalningskravet. Halmstads tingsrätt meddelade den 13 augusti 1999 deldom på äktenskapsskillnad. Hustruns uppehållstillstånd blev inte förnyat och hon vistades vid tiden för prövningen illegalt i Sverige. Enligt tingsrättens bedömning hade hustrun aldrig blivit stadigvarande bosatt i Sverige och makarna har således aldrig under äktenskapet haft hemvist i samma stat. Detta medförde enligt tingsrätten att kollisionsregeln i lagens 4 § 1 st. inte kunde användas. Lagen tillhandahåller ingen lösning för sådana fall, men propositionen uttalar att tillämplig lag då får bestämmas med hänsyn till vilken stat som makarna har starkast anknytning till, varvid även makarnas medborgarskap kan få betydelse (se prop. 1989/90:87 s. 43–44). Tingsrätten kom vid en samlad bedömning fram till att starkast anknytning förelåg till Iran, vars lag således skulle tillämpas på frågan om mahr. Även hovrätten kom fram till att iransk rätt skulle tilllämpas, men med en något annorlunda motivering. Man avstod från att försöka fastställa vilken lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och koncentrerade sig i stället direkt på frågan om tillämplig lag avseende rättshandlingar mellan makar. Enligt 5 § i 1990 års lag skall en sådan rättshandling visserligen i princip bedömas enligt den rättsordning som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, men 5 § skall enligt ett uttalande i propositionen inte motsatsvis tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att makarna skall hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller, men man bör samtidigt vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med stöd i dessa propositionsuttalanden fann hovrätten att iransk rätt skulle tillämpas i fråga om mahr i målet, huvudsakligen med hänsyn till parternas anknytning till Iran, där båda parterna hade medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts.
- Domsrätts- och hemvistfrågan ställdes på sin spets också i NJA 2002 s. 390. Även i detta mål var det fadern med hemvist i Sverige som yrkade att han skulle tillerkännas vårdnaden och samtliga instanser var eniga om att svensk domsrätt i princip var beroende av barnets hemvist här i riket, men den i Österrike hemmahörande modern motsatte sig i detta fall svensk domsrätt med motiveringen att barnen, vilka var födda 1988 och 1991 och hade såväl österrikiskt som libanesiskt medborgarskap, tagits till Sverige utan hennes medgivande. Föräldrarna hade tidigare varit gifta med varandra och haft gemensamt hemvist i Österrike. Fadern förde 1998 mot moderns vilja barnen till Libanon, där han erhöll vårdnaden om dem genom avgörande av libanesisk domstol. Österrikisk domstol tillerkände efter bortförandet modern vårdnaden genom en dom som enligt 5 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (den s.k. verkställighetslagen) gällde också i Sverige. Fadern flyttade sedermera med barnen till Sverige, där de 1999 erhöll permanent uppehållstillstånd, och han ansökte som sagt om att få vårdnaden. Modern ansökte å andra sidan hos länsrätten om överflyttning av barnen i enlighet med 11 § verkställighetslagen, men detta förfarande slutade med att överflyttning vägrades p.g.a. att barnen själva motsatte sig detta och hade nått en sådan ålder och mognad att deras vilja fick beaktas. Tingsrätten i vårdnadsprocessen, vilken var vilande medan förfarandet inför förvaltningsdomstolarna pågick, fann därefter att barnen faktiskt hade bott i Sverige sedan drygt ett år och att det saknades anledning att ifrågasätta uppgiften att avsikten var att de även i fortsättningen skulle bo kvar här. De hade permanent uppehållstillstånd i Sverige, har anpassat sig till de svenska förhållandena och ville stanna här. Trots att barnen för mer än tre år sedan olovligen bortförts från Österrike måste de därför med hänsyn till förhållandena anses ha hemvist i Sverige. Tingsrätten lämnade därför moderns avvisningsyrkande utan bifall. Hovrätten över Skåne och Blekinge avslog moderns överklagande och menade att omständigheterna i målet visserligen talade för att barnen ”formellt sett” alltjämt kunde anses ha hemvist i Österrike, men eftersom de sedan ungefär ett och ett halvt år vistats i Sverige och uppenbarligen rotat sig här så framstod det som lämpligast, bl.a. ur utredningssynpunkt, att vårdnadsfrågan prövades vid svensk domstol. Moderns överklagande lämnades utan bifall också av HD, som i och för sig utgick från huvudprincipen att ett barn som egenmäktigt har bortförts till Sverige inte skall anses ha hemvist här så länge det står öppet om ett återförande av barnet enligt verkställighetslagen kommer att ske. HD tillade att även om ett sådant återförande inte är aktuellt bör hemvist för barnet inte utan vidare anses etablerat här i landet när vårdnadshavaren är emot att barnet vistas här. Det finns emellertid, fortsatte HD, anledning att beakta om barnet uttryckt en bestämd vilja i fråga om sitt boende eller vistats här under en längre tid. I förevarande fall stod det klart att ett återförande efter fyra år av barnen till Österrike inte längre var aktuellt. Barnen hade anpassat sig väl till svenska förhållanden och deras vistelse här med fadern var inriktad på stadigvarande bosättning. Under angivna förhållanden menade HD att barnen numera fick anses ha hemvist i Sverige, vilket innebar att faderns vårdnadsyrkande skulle tas upp till prövning. — Avgörandet illustrerar mycket väl det beklagliga faktum att barnkidnappningar till Sverige ofta lönar sig, detta även när barnet olovligen bortförts från ett land som i likhet med Sverige har anslutit sig till konventioner avsedda att förhindra och bekämpa sådana handlingar. Tiden arbetar oftast för kidnapparen, icke minst därför att barnen anpassar sig till den nya miljön. Att modern på grund av den österrikiska domen även i svenska ögon var ensam vårdnadshavare och att barnen vistades i Sverige mot hennes vilja befanns inte hindra svensk domsrätt att pröva faderns vårdnadsyrkande (detta betyder självfallet inte att hans yrkande nödvändigtvis även skulle komma att bifallas). Rättsfallet kommenteras kritiskt av Schiratzki i JT 2002–03 s. 657–664.
Rättsfall
NJA 2002 s. 390
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2002 s. 390
BibTeX
@misc{nja-2002-s-390,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2002 s. 390}},
year = {2002},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
2 hänvisningar i 1 artiklar · 2 stycken/fotnoter