Stycket

8.Hovrätten för Västra Sverige fick i SAR 2004:2 s. 231 ta ställning till frågan huruvida en i Sverige meddelad skiljedom var ogiltig på grund av oförenlighet med ett EG-direktiv. Utgången ansågs bero på om en sådan oförenlighet också innebar att skiljedomen var uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige (33 § i lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Med hänsyn till att EG-direktiv saknar direkt horisontell verkan kom hovrätten fram till att skiljedomen inte var ogiltig på denna grund. — Denna slutsats är inte helt oproblematisk, men avgörandet skall inte diskuteras närmare här eftersom det som sagt handlar om giltigheten i Sverige av en svensk skiljedom. Det är dock troligt att domstolen skulle ha tillämpat samma resonemang även om målet handlat om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom (se lagens 55 §) eller om det hade rört sig om en utländsk dom. Avgörandet kommenteras av de Groot i SAR 2004:2 s. 242–248. Jfr också EG-domstolens avgörande Renault v. Maxicar, målnr C-38/98, REG 2000 s. I-2973, där en utländsk doms oförenlighet med EG-rätten inte ansågs utgöra tillräcklig grund för att domen med hänvisning till ordre public skulle förvägras erkännande i enlighet med artikel 27(1) i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. 2.4 Internationellt tvingande regler I AD 2001 nr 110 kom Arbetsdomstolen visserligen fram till att ett före den 1 juli 1998 ingånget anställningsavtal, trots att arbetet i allt väsentligt utförts i Sverige, med hänsyn till omständigheterna närmast lydde under dansk rätt (se 4.1 nedan), men tillämpade icke desto mindre den svenska anställningsskyddslagens tvingande bestämmelser på grund av att dessa ansågs utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Det var enligt domstolen utan betydelse att det inte förelåg någon utredning om huruvida dansk rätt var mer eller mindre förmånlig för arbetstagaren än svensk rätt, eftersom arbetstagaren själv hade begärt att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas och han var i alla händelser tillförsäkrad de rättigheter som följde därav. — Hade anställningskontraktet ingåtts efter den 1 juli 1998 skulle domstolen ha kunnat komma fram till samma resultat med tilllämpning av artiklarna 6 och/eller 7 i Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se lagen (1998:167)). Redan före 1998 ansågs det dock med stöd i lagförarbetena att den svenska lagen om anställningsskydd på grund av sin karaktär som social skyddslagstiftning i princip var tillämplig på allt arbete i Sverige (se prop. 1973:129 s. 229).s. 607