1.2.1 Ex officio-tillämpning av och utredning om innehållet i utländsk rätt I AD 2003 nr 26 fick Arbetsdomstolen ta ställning till arbetsgivarparternas yrkande att en av Transportarbetareförbundet i svensk hamn vidtagen sympatiblockad riktad mot ett utländskt fartyg interimistiskt skulle förklaras vara en otillåten stridsåtgärd. Målet var dispositivt och ingen av parterna gjorde gällande att tillåtligheten skulle bedömas enligt utländsk rätt, men detta ansågs av domstolen tydligen inte vara tillräckligt för att svensk rätt skulle gälla, eftersom domstolen på eget initiativ gav sig in på ett resonemang enligt vilket det i Sverige i varje fall som huvudregel gäller att lovligheten av stridsåtgärder är en rättsfråga som skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där stridsåtgärderna vidtas (domstolen hänvisade till domen 1989 nr 120 och Ds 1994:13 s. 57 f.). Transportarbetareförbundets sympatiåtgärder var vidtagna här i landet och deras tillåtlighet var därmed enligt domstolens mening att bedöma enligt svensk lag. — Domstolen tillade visserligen att ingen av parterna ”för övrigt” gjort gällande något annat, men denna formulering närmast stärker intrycket att det inte var denna passivitet utan den beskrivna svenska kollisionsregeln som i första hand blev avgörande för lagvalet. Arbetsdomstolen följer på denna punkt HD:s liknande uttalande i NJA 2000 s. 538, på s. 548. Att svenska domstolar i dispositiva mål inte på eget initiativ tar upp frågor om tillämplig rättsordning finner således inte stöd i dessa avgöranden.s. 602
2.I samma rättsfall aktualiserades också frågan om utredningen avseende den eventuellt tillämpliga främmande rättsordningens innehåll. Arbetsdomstolen kom visserligen fram till att den i målet aktuella fackliga stridsåtgärdens lovlighet var att bedöma enligt svensk lag, men detta hindrade inte att utländsk rätt likväl kunde vara av betydelse. Svensk kollektiv arbetsrätt kan nämligen betrakta fackliga åtgärder som olovliga om de syftar till att förmå den angripna motparten att teckna ett avtal som skulle komma att bli ogiltigt enligt den därpå tilllämpliga lagen, som kan tänkas vara utländsk. I det föreliggande fallet hade arbetsgivarparterna inte lagt fram någon utredning eller ens beskrivning av den utländska rättsordning som enligt deras mening skulle ha innebörden att det kollektivavtal som fackföreningen ville uppnå skulle vara ogiltigt. Enligt Arbetsdomstolen bör det inte komma i fråga att i ett kollektivavtalslöst förhållande godta en invändning om fredsplikt grundad på bl.a. utländsk rätt utan att det läggs fram tillförlitlig utredning rörande innehållet i denna. Förhållandena i internationell sjöfart är enligt Arbetsdomstolen sådana att det skäligen måste krävas att arbetsgivare, som är verksamma inom denna och som vid svensk domstol vill värja sig mot stridsåtgärder under åberopande av utländsk rätt, redan vid en interimistisk prövning kan lägga fram en sådan tillförlitlig utredning. Arbetsgivarparternas yrkande om interimistisk förklaring att de vidtagna stridsåtgärderna var olovliga avslogs därför. — Arbetsdomstolens hänvisning till den internationella sjöfartens förhållanden klargör att domstolens uttalanden i målet rörande utredning om utländsk rätts innehåll inte nödvändigtvis bör föranleda några slutsatser för den svenska internationella privaträtten i stort. 2.2 Utländska offentligrättsliga regler och deras faktiska verkningar I ND 2001 s. 36 fann Hovrätten för Västra Sverige inte anledning att i något avseende frångå Göteborgs tingsrätts bedömning i ND 2000 s. 24. Även hovrättens dom överklagades men överklagandet blev senare återkallat, så att hovrättens — och därmed tingsrättens — dom står fast. Målet handlade om ett svenskt rederi som åtagit sig en transport av vattentankar från Kanada till Libyen via Tyskland. På grund av amerikansk embargolagstiftning mot Libyen vägrade rederiet att lämna ut det USA-tillverkade godset till innehavaren av originalkonossementet. Innehavaren väckte talan mot rederiet med yrkande att detta vid vite skulle föreläggas att lämna ut godset, som befann sig i Tyskland. Konossementet innehöll en lagvalsklausul till förmån för svensk rätt (vissa hänvisningar till kanadensisk rätt tolkades med hänsyn till omständigheterna bort av tingsrätten, så att de inte utgjorde ett avsteg från svensk rätts tillämpning). Beträffande möjligheterna för en svensk domstol att beakta ett krav, som enligt utländsk offentligrättslig lagstiftning ställts på en part i en svensk rättegång, uttalade tingsrätten att det är en allmän princip att sådana krav normalt inte skall beaktas av en svensk domstol i frånvaro av uttrycklig lagstiftning härom. Tingsrätten ansåg sig därför inte kunna pröva det amerikanska embargots giltighet eller tillerkänna det någon direkt verkan på avtalsförhållandet, men ansåg sig samtidigt oförhindrad att ta ställning till embargots inverkan på samma avtalsförhållande på grund av att de kännbara sanktioner, som ett brott mot embargot skulle leda till, kunde göra det oskäligt att ålägga transportören att prestera i enlighet med kontraktet. Efter en sammanvägning av de allvarliga verkningar en uppfyllelse av kontraktet skulle medföra för transportören med den behöriga konossementsinnehavarens intresse att utfå godset fann tingsrätten att transportören fick anses berättigad att i den uppkomna situationen vägra att utlämna godset. Konossementsinnehavarens talan ogillades därför.s. 602
3.Domen är av stort principiellt intresse och förtjänar en närmare kommentar. Utländsk offentligrättslig lagstiftning aktualiseras inför svenska domstolar i olika situationer vilka måste särskiljas från varandra. Det är en etablerad princip att svenska domstolar inte tar upp till prövning främmande staters talan av övervägande offentligrättslig karaktär, dvs. väsentligen avseende den främmande statens offentliga statsintressen, låt vara att undantag är tänkbara med hänsyn till internationella överenskommelser eller annat internationellt samarbete. Det mest typiska exemplet på dylik offentligrättslig talan är främmande staters försök att med de svenska domstolarnas hjälp driva in sina skattefordringar (se t.ex. redan NJA 1914 s. 409 och 1924 s. 635), men andra offentligrättsliga intressen kan också aktualiseras, exempelvis den främmande statens intresse att genom valutareglering tillföra landet utländsk valuta (se t.ex. NJA 1961 s. 145) eller att främja sin utrikespolitik (t.ex. om USA:s ambassad inför svensk domstol skulle yrka att ett svenskt företag åläggs att respektera den amerikanska embargolagstiftningen). Anledningen till att främmande staters offentligrättsliga anspråk inte tas upp till prövning är inte att sådana anspråk nödvändigtvis är oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen: en främmande stats skatteyrkanden avvisas även när de är mycket måttfulla och i och för sig fullt legitima. Huvudskälet till att den främmande statens talan avvisas är snarare att det normalt inte föreligger något svenskt rättskipningsintresse att agera som en främmande stats förlängda arm för att tillfredsställa dess statsintressen. När svenska domstolar på grund av svenska kollisionsregler tillämpar utländsk rätt i privaträttsliga sammanhang gör de det för att främja svenskt intresse av att internationell handel och internationella familjerelationer fungerar smidigt och rättssäkert, inte för att tjäna det främmande land vars lag de tillämpar. Något motsvarande svenskt intresse att t.ex. driva in skatter till främmande stater finns ej (jag bortser här från internationella överenskommelser o.d.). Naturligtvis kan även främmande stater med framgång föra talan i svenska domstolar när det rör sig om yrkanden av privaträttslig beskaffenhet, exempelvis skadeståndsanspråk på grund av svarandens kontraktsbrott.s. 604
4.Främmande offentligrättsliga krav görs ibland gällande av annan än den främmande staten själv. Väcks talan av ett privat rättssubjekt som fungerar som den främmande statens förlängda arm eller härleder sitt anspråk från den främmande staten torde utgången dock bli densamma, exempelvis när den främmande staten har sålt eller på annat sätt har överlåtit sina skattefordringar till en privat inkassobyrå som sedan i eget namn väcker talan inför svenska domstolar.s. 604
5.En helt annan situation uppstår när främmande offentligrättslig lagstiftning i stället åberopas av svaranden till försvar mot kärandens rent privaträttsliga yrkanden: den främmande offentligrättsliga lagstiftningen används här bildligt talat som sköld och inte som svärd. Det är denna situation som var aktuell i det här diskuterade målet. Att prövningen av kärandens talan i ett sådant fall kan kräva ett ställningstagande till svarandens försvar, som grundar sig på utländsk offentlig rätt, kan knappast leda till att kärandens talan avvisas med motivering att målet har med utländsk offentligrättslig lagstiftning att göra. En annan sak är att svensk domstol enligt min uppfattning sedan vid den materiella prövningen normalt bör underkänna svarandens invändning, om den uppfattas som ett uttryck för ett utländskt offentligrättsligt statsintresse (undantag är naturligtvis tänkbara i sådana fall där Sverige delar samma intresse, t.ex. deltar i samma kollektiva embargo). Det är denna tanke som synes ligga bakom tingsrättens uttalande att den inte kan tillerkänna det amerikanska embargot någon direkt verkan på avtalsförhållandet. Svenska domstolar kan och bör dock ta hänsyn till de faktiska följderna av utländsk offentligrättslig lagstiftning, exempelvis den omöjlighet att prestera som kan följa av ett utländskt exportförbud. En sådan omöjlighet kan i enlighet med den på avtalet tillämpliga rättsordningen t.ex. befria från skadeståndsskyldigheten för icke-uppfyllelse. I det aktuella målet ansågs på liknande sätt de hotande amerikanska sanktionerna, oavsett hur man såg på dem som rättsregler, rent faktiskt medföra att det enligt avtalets svenska avtalsstatut vore oskäligt att utkräva en prestation. 2.3 Ordre public I NJA 2001 s. 738 I ansåg HD i samband med exekvaturförfarande i enlighet med 12 och 13 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo att det inte förelåg några hinder mot verkställighet trots svarandens påstående om att den aktuella tyska domen var uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige. En liknande ståndpunkt avseende ordre public-invändningar intog HD också i notismålen NJA 2001 C 26, NJA 2002 C 15, NJA 2002 C 54, NJA 2002 C 56, NJA 2002 C 62, NJA 2004 N 15, NJA 2005 N 20 och NJA 2005 N 23, vilket bekräftar den traditionella svenska inställningen att ordre public-förbehållet endast får användas i extrema undantagsfall. Det kan särskilt nämnas att RH 2005:66 bekräftar tidigare praxis (RH 1993:116), enligt vilken utdömande av islamisk brudpenning (mahr) i princip inte strider mot svensk ordre public och inte heller hindras av att rättsinstitutet saknar motsvarighet i den svenska rättsordningen (dvs. är ett s.k. typfrämmande rättsinstitut). Avgörandet kommenteras i andra avseenden i 2.7, 3.3 och 4.1 nedan.s. 605
6.Ett internationellt uppmärksammat hovrättsavgörande, som dock här endast är av intresse i vissa begränsade avseenden, är RH 2003:55, också publicerat på engelska i SAR 2003:2 s. 167 (med flera anslutande kommentarer). I målet prövade Svea hovrätt den tjeckiska statens yrkande om ogiltigförklaring, alternativt upphävande, av en i Stockholm meddelad skiljedom i en tvist mellan Tjeckien och ett nederländskt bolag. Tjeckien hävdade bl.a. att skiljedomen och det sätt på vilket den tillkommit var uppenbart oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen. Skiljenämnden i Stockholm saknade enligt Tjeckien behörighet, bl.a. på grund av lis pendens och res judicata, eftersom samma frågor redan prövats av en skiljenämnd i London. Hovrätten uttalade i detta sammanhang (på s. 58 i referatet) att ett eventuellt brott mot lis pendens och res judicata inte torde kunna strida mot ordre public, eftersom det rör sig om invändningar av dispositiv natur, vilka beaktas först efter att part gjort invändning därom. På grund härav kunde den eventuella överträdelsen inte medföra skiljedomens ogiltighet enligt 33 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, utan endast utgöra grund för klander enligt 34 § i samma lag. — Hovrättens bedömning synes överensstämma med lagens förarbeten, där just lis pendens anges som exempel på ett fel som kan utgöra grund för klander enligt 34 § 1 st. 6 mom. Att ett brott mot sådana prövningshinder, vilka endast beaktas efter parts invändning, aldrig skulle kunna strida mot ordre public är dock ingalunda givet.s. 606
7.I NJA 2002 C 45 lämnade såväl Svea hovrätt som HD å andra sidan en ansökan om verkställighet av en i Slovenien meddelad utländsk skiljedom utan bifall, eftersom omständigheterna i samband med skiljedomen och dess tillkomst var sådana att det fick anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige att verkställa skiljedomen (se 55 § 2 mom. lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Svaranden befann sig i personlig konkurs och det var konkursförvaltaren som bestred ansökan på grund av att han ifrågasatte om skiljedomen verkligen återspeglade det bakomliggande rättsförhållandet. Parterna i skiljeförfarandet var två bröder och den egendom som var föremål för den aktuella skiljedomen var föremål för rättslig prövning även i annan ordning, där det gjordes gällande att sökanden hade bättre rätt till egendomen på grund av säkerhetsöverlåtelse, samtidigt som hans rätt i skiljemålet uppgetts vara grundad på ett kommissionsavtal. Domstolarna ansåg tydligen att skiljeförfarandet haft till huvudsyfte att hålla egendomen utanför konkursen. JustR Håstad tillade för egen del att det av insolvensrättsliga skäl inte var säkert att skiljedomen, även om den hade förklarats vara verkställbar i Sverige, skulle få nämnvärd effekt i förhållande till konkursen. — Avgörandet utgör ett exempel på svenska domstolars mycket sällsynta öppna användning av ordre public-förbehållet. Notisen i NJA ger inte tillräcklig information för en djupare analys, men domen diskuteras av Heuman och Millqvist i Journal of International Arbitration 2003 s. 493–506.s. 606
8.Hovrätten för Västra Sverige fick i SAR 2004:2 s. 231 ta ställning till frågan huruvida en i Sverige meddelad skiljedom var ogiltig på grund av oförenlighet med ett EG-direktiv. Utgången ansågs bero på om en sådan oförenlighet också innebar att skiljedomen var uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige (33 § i lagen (1999:116) om skiljeförfarande). Med hänsyn till att EG-direktiv saknar direkt horisontell verkan kom hovrätten fram till att skiljedomen inte var ogiltig på denna grund. — Denna slutsats är inte helt oproblematisk, men avgörandet skall inte diskuteras närmare här eftersom det som sagt handlar om giltigheten i Sverige av en svensk skiljedom. Det är dock troligt att domstolen skulle ha tillämpat samma resonemang även om målet handlat om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom (se lagens 55 §) eller om det hade rört sig om en utländsk dom. Avgörandet kommenteras av de Groot i SAR 2004:2 s. 242–248. Jfr också EG-domstolens avgörande Renault v. Maxicar, målnr C-38/98, REG 2000 s. I-2973, där en utländsk doms oförenlighet med EG-rätten inte ansågs utgöra tillräcklig grund för att domen med hänvisning till ordre public skulle förvägras erkännande i enlighet med artikel 27(1) i 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. 2.4 Internationellt tvingande regler I AD 2001 nr 110 kom Arbetsdomstolen visserligen fram till att ett före den 1 juli 1998 ingånget anställningsavtal, trots att arbetet i allt väsentligt utförts i Sverige, med hänsyn till omständigheterna närmast lydde under dansk rätt (se 4.1 nedan), men tillämpade icke desto mindre den svenska anställningsskyddslagens tvingande bestämmelser på grund av att dessa ansågs utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet. Det var enligt domstolen utan betydelse att det inte förelåg någon utredning om huruvida dansk rätt var mer eller mindre förmånlig för arbetstagaren än svensk rätt, eftersom arbetstagaren själv hade begärt att den svenska anställningsskyddslagen skulle tillämpas och han var i alla händelser tillförsäkrad de rättigheter som följde därav. — Hade anställningskontraktet ingåtts efter den 1 juli 1998 skulle domstolen ha kunnat komma fram till samma resultat med tilllämpning av artiklarna 6 och/eller 7 i Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se lagen (1998:167)). Redan före 1998 ansågs det dock med stöd i lagförarbetena att den svenska lagen om anställningsskydd på grund av sin karaktär som social skyddslagstiftning i princip var tillämplig på allt arbete i Sverige (se prop. 1973:129 s. 229).s. 607
9.Utförs arbetet inte i Sverige är samma bestämmelser däremot inte internationellt tvingande, vilket bekräftas av Arbetsdomstolen i AD 2004 nr 45. Även denna gång rörde det sig om ett före den 1 juli 1998 tillkommet anställningsavtal. Sakens enda anknytning till Sverige var att arbetsgivaren var ett svenskt bolag. Arbetstagaren var en brittisk medborgare, som i England rekryterades för att förestå bolagets kasinoverksamhet i Moskva. I sin mellandom avseende lagvalet kom Stockholms tingsrätt fram till att anställningsavtalet lydde under rysk rätt och att de svenska anställningsskyddsreglerna inte var internationellt tvingande när arbetet inte utfördes i Sverige. Arbetsdomstolen gjorde samma bedömning som tingsrätten och fastställde tingsrättens dom. 2.5 Kringgåendeläran (fraude à la loi) RÅ 2002 not 195 handlade om en amerikansk medborgare som 1997 blev adopterad av en manlig svensk medborgare med hemvist i USA. Genom en amerikansk domstols beslut adopterades samma barn också av en annan man, som var svensk medborgare med hemvist i Sverige. Båda adoptivfäder bosatte sig kort därefter i Sverige och registrerade partnerskap här. I enlighet med huvudregeln i 3 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption gäller utländsk adoption i Sverige om adoptanten eller adoptanterna var medborgare eller hade hemvist i den främmande staten när adoptionsbeslutet meddelades. För att den aktuella amerikanska adoptionen skulle erkännas här i riket i fråga om den adoptant som varken var amerikansk medborgare eller hade hemvist i USA krävdes däremot ett godkännande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har bestämt att sådana godkännanden skall meddelas av Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (numera Myndigheten för internationella adoptionsfrågor). Nämnden vägrade dock att godkänna den aktuella adoptionen och adoptanternas överklagande avslogs av regeringen med bl.a. den motiveringen att ett godkännande av ett utländskt adoptionsbeslut i sådana fall, där adoptionen är oförenlig med de svenska adoptionsbestämmelserna (t.ex. en gemensam adoption av sambor), i praktiken skulle medföra att man sanktionerade ett slags kringgående av svenska adoptionsregler. I dylika fall finns det enligt regeringens mening anledning att vara särskilt restriktiv med att godkänna det utländska adoptionsbeslutet och det bör krävas att det föreligger ömmande förhållanden i det enskilda fallet. Adoptanterna ansökte om Regeringsrättens prövning i enlighet med lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Med hänsyn till rättsprövningens begränsade syften nöjde sig Regeringsrätten med att konstatera att regeringen enligt vad som förekommit i målet inte har felbedömt fakta eller överskridigt gränserna för sitt bedömningsutrymme. Eftersom regeringens beslut inte stred mot någon rättsregel förklarade Regeringsrätten att det skulle stå fast.s. 608
10.Av intresse i detta sammanhang är regeringens uttalande att man inte ville godkänna sådana utländska adoptioner vilka utgjorde ett slags kringgående av svensk rätt. Något typiskt handlande in fraudem legis var det dock i detta fall inte fråga om, bl.a. eftersom förhållandena faktiskt hade en stark naturlig anknytning till USA. Det hade dessutom inte visats att adoptionen kort tid före flytten till Sverige genomfördes i USA just därför att parterna visste att den inte skulle kunna genomföras i Sverige, även om man kan misstänka att så varit fallet. Regeringens restriktiva inställning kan försvaras med att den särskilda godkännandemöjlighet, som regleras i 3 § 2 st. i 1971 års lag, är avsedd för speciella undantagsfall, såsom när adoptionen skett i barnets hemland eftersom det var en förutsättning för att barnet skulle få lämna landet eller när familjen först flera år efter adoptionen flyttar till Sverige (se prop. 1971:113 s. 32 och SOU 1969:11 s. 41). Det bör också noteras att adoptanternas eventuella avsikt att kringgå svensk rätt i detta fall inte ledde till att man till deras nackdel avvek från en svensk kollisions- eller erkännanderegel, utan bara att de förvägrades en särskild dispens från de vanliga reglerna. En sådan dispens bör kunna vägras även när kringgåendeavsikten hos de inblandade varken kan styrkas eller ens göras sannolik. Huruvida, och i så fall under vilka förutsättningar, man på grund av de inblandades kringgåendeavsikt bör göra avsteg från de vanliga kollisions- och erkännandereglerna är däremot inte helt klart (se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., 2004, s. 93–97 med vidare hänvisningar). 2.6 Återförvisningsläran (renvoi) Skiljenämnden i SAR 2003:2 s. 47 kom fram till att schweizisk rätt i egenskap av avtalsstatut var tillämplig på en tvist mellan en säljare och en köpare avseende verkningarna mellan dem av ett äganderättsförbehåll. På grund av att schweizisk internationell privaträtt hänvisade till lagen i varans destinationsland tillämpades dock till slut uzbekistansk rätt. — Detta accepterande av vidareförvisning överensstämmer inte med den svenska internationella privaträttens inställning till renvoi (se t.ex. Bogdan a.a. s. 55–59 med vidare hänvisningar). Skiljenämnden har dock inte heller i övriga avseenden följt svensk internationell privaträtt, utan följde 24 § i reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut och tillämpade den lag som den tydligen ansåg lämpligast (se 4.1 nedan). Skiljedomen kommenteras av Pombo i SAR 2003:2 s. 59–63. 2.7 Kvalifikation I sitt avgörande RH 2005:66 fick Hovrätten för Västra Sverige ta ställning till vilken av de svenska kollisionsreglerna som skulle tillämpas på en iransk-svensk mans skyldighet att utge utlovad islamisk brudpenning (mahr) till sin iranska f.d. hustru. Enligt iransk rätt synes ett i äktenskapskontraktet avtalat mahr utgöra ett obligatoriskt rekvisit för ett giltigt äktenskap. I ett tidigare hovrättsavgörande (RH 1993:116) ansåg Hovrätten över Skåne och Blekinge att mahr, med hänsyn till vad som framkommit om detta rättsinstitut i israelisk-muslimsk rätt, skulle prövas enligt samma lag som makes underhållsskyldighet. Halmstads tingsrätt kom i RH 2005:66 däremot fram till att det rör sig om en sådan utjämning av makars förmögenhet som faller inom tilllämpningsområdet för lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Med ledning i denna lags förarbeten (prop. 1989/90:87 s. 35) tog tingsrätten härvid hänsyn till syftet med mahr och omständigheterna under vilka den betalas ut. Det typiska för underhållet är att det syftar till att tillgodose mottagarens löpande försörjning, medan en utbetalning hänförlig till makars förmögenhetsförhållanden i princip syftar till att åstadkomma en utjämning mellan makarna enligt grunder där försörjningsaspekten typiskt sett är av underordnad betydelse. Med hänsyn till att mahr enligt iransk lag blir kvinnans egendom omedelbart efter genomförd äktenskapsceremoni och att hon är berättigad att fritt disponera över det fann tingsrätten att mahr inte kan jämställas med underhållsbidrag utan skall anses vara en sådan förmögenhetsutjämning som 1990 års lag är tillämplig på. Med hänvisning till tingsrättens avgörande och utan egen motivering instämde hovrätten i detta sätt att kvalificera mahr.s. 609
11.Avgörandet bekräftar huvudprincipen att kvalifikation i den svenska internationella privaträtten normalt sker med utgångspunkt i svensk rättsuppfattning (kvalifikation enligt lex fori, se Bogdan a.a. s. 60–72 med vidare hänvisningar). Domstolen hänvisade i samband med kvalifikationen visserligen även till iranska rättsregler om mahr, men bara som underlag för att kunna fastställa att rättsinstitutet enligt svensk rättsuppfattning ligger närmare makars förmögenhetsförhållanden än deras inbördes underhållsskyldighet. Huruvida mahr enligt iransk rättsuppfattning (dvs. enligt lex causae) kvalificeras som avseende underhåll, äktenskaps förmögenhetsordning eller något annat nämndes överhuvudtaget inte.s. 610