Närliggande

35.Det var flera fall under 1980-talet och början av 1990-talet där myndigheternas tillämpning av LVU (1980:621, nu 1990:52) ledde till fällande domar i Strasbourg. Om vi ponerar att en liknande kränkning sker idag, finns det i vanliga fall effektiva rättsmedel för att få till stånd en ändring eller ett upphävande av beslutet. Dessa rättsmedel fanns visserligen till hands även under slutet av 1980-talet men skillnaden är, förhoppningsvis, att myndigheterna idag är mer medvetna om sina konventionsförpliktelser. Myndigheterna har en förpliktelse att ompröva sina beslut. Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning skall, enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), ”myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part”. Ett myndighetsbeslut kan i vanliga fall (och, såvitt gäller beslut som avgör civila rättigheter, måste kunna) överklagas till domstol. I den mån ett regeringsbeslut kan kränka enskilds rätt till familjeliv kan dessa angripas genom rättsprövning. Och om inga av dessa rättsmedel finns till hands bör man kunna ansöka om resning enligt 37b § förvaltningsprocesslagen. Ett omhändertagande kan ha gått rätt till, men ett brott mot artikel 8 kan ändå ske om de sociala myndigheterna inte har ansträngt sig tillräckligt mycket för att möjliggöra återförening av familjen (exempelvis som i Olsson-fallet). I dessa fall, när mycket tid har gått, anser jag att skadestånd är det rätta rättsmedlet. Men om vi nu ponerar att beslutet ändras någorlunda skyndsamt, är det ändå motiverat att dessutom utdöma ideellt skadestånd i ett senare civilmål? Jag har svårt att se varför det bör vara så i vanliga fall, men det kan inte uteslutas att det kan finnas sällsynta situationer när det är motiverat.s. 576