Se Svea hovrätts dom 2001-11-20, DT 90 (Mål nr T 437-00). HD meddelade inte prövningstillstånd. 21Se Hovrättens för Nedre Norrland slutliga beslut 2001-02-28 (Mål nr FT 26-99). 22 Se ARN beslut 1999-08-09 (Änr 1999-2024). Se även ARN beslut 1994-12-22 (Änr 1994-3695). Även i ARN beslut 1999-02-08 (Änr 1998-4262) som rörde fråga om återbetalning av sophämtningsavgift för ARN ett civilrättsligt resonemang med hänvisning till konsumentlagstiftningens regler om reklamation. 23 Prop. 1984/85:110, s. 141. 24 SOU 2000:29, s. 355. 25 Se SOU 2000:29, s. 363. Utredningen förslår därför att Konsumentverket får i uppdrag att tillsammans med Konkurrensverket genomföra studier av de av- och omreglerade marknaderna ur ett konsumentperspektiv. Se a.a., s. 366. 26 Se prop. 1997/98:6, s. 39. 27 Se prop. 1999/2000:129, t.ex. s. 8 f. och s. 33. 28 Se prop. 1999/2000:129, s. 16. 29 Se Svenska Kommunförbundets rapport, Maxtaxan inom barnomsorgen — så blev det, 2003. 30 För äldre praxis rörande erläggande av renhållningsavgifter se t.ex. NJA 1979 s. 360 och RH 1986:93. 31 Se även liknande utgång i Kammarrättens i Sundsvall dom 2005-03-07 (mål nr 874-04). 32 Jfr RBD 1994:8, där Bostadsdomstolen fann att upplåtelse av ett rum med toalett i ett servicehus var att anse som hyra, trots att upplåtelsen var förenad med omfattande vård och service. 33 Se Tom Madell, Avtal mellan kommuner och enskilda — avtalsslut och rättsverkningar, 2000, s. 67. 34 Se även RÅ 2000 ref 35.
Hänvisas från p. 8 (s. 494)
8.Utgångspunkten måste vara, att det vid såväl barnomsorg som andra lagreglerade kommunala tjänster, rör sig om en avgift för tillhandahållen service, där kommunen beslutar om avgiftsuttagen för verksamheten. Saknas beslut om avgiftsfinansiering, kan inte något avgiftsuttag göras genom ett avtal mellan berörd kommunal myndighet och brukare. När fullmäktige fattat ett sådant beslut krävs därefter att den enskilde ikläder sig betalningsskyldighet genom att ta den aktuella tjänsten i anspråk. Något utrymme för att uppställa villkor om särregleringar vad gäller avgiften finns därför inte, såvida inte en sådan möjlighet ges enligt lag. Det rör sig alltså inte om något avtalsrättsligt vederlag för tjänsten, utan avgiften skall utgå enligt de grunder som fullmäktige beslutar. 3.1 Rättsutvecklingen i underrättspraxis efter dagismålet När frågan om återbetalning av barnomsorgsavgifterna återupptogs i TR och HovR har den rättsliga argumentationen till följd av HD:s uttalande i NJA 1998 s. 656 (I) helt lämnat den offentligrättsliga sfären. Frågan kom därför i dessa instanser att i stor utsträckning handla om staden kunde anses ha hållit daghemslokalen i godtagbart skick och om parterna uppfyllt de skyldigheter som följde av avtalet. TR konstaterade att avtalet mellan parterna i enlighet med analogier till konsument- och hyreslagstiftning innebär att staden måste anses ha en allmän omsorgsplikt vid utförande av tjänsten. Eftersom detta bl.a. innebar att lokal där verksamheten bedrivs skall uppfylla kraven på godtagbar standard uppkom frågan om det fanns ett samband mellan lokalens skick och barnens hälsoproblem. Även om det inte befanns föreligga något vetenskapligt bevisat samband mellan hälsoproblemen och inomhusmiljön fann TR att det av den samlade utredningen i målet var sannolikt att barnens hälsoproblem orsakats av inomhusmiljön på daghemmet och att det således förelåg ett orsakssamband mellan lokalens skick och barnens hälsoproblem. Frågan om staden kunde anses ha åsidosatt sin skyldighet i avtalsförhållandet mellan parterna genom att inte hålla lokalen i godtagbart skick besvarades nekande då staden enligt TR:s mening fick anses ha uppfyllt sitt åtagande att försöka avhjälpa felet inom skälig tid. Slutligen fann TR att staden inte kunde anses ha åsidosatt sin skyldighet i avtalsförhållandet mellan parterna genom att sådan information som varit erforderlig för föräldrarna för att dessa själva skulle kunna ta ställning till lämpligheten att låta barnen vistas på daghemmet, inte undanhållits föräldrarna. TR ogillade därför käromålet. HovR fann att det enligt allmänna avtalsrättsliga principer — i enlighet med bl.a. köplagen, konsumentköplagen och 12 kap. jordabalken — ”får anses åligga den som tillhandahåller en tjänst att vara aktsam vid utförandet av tjänsten så att inte skador uppkommer på egendom som tillhör avtalskontrahenten eller skadar denne, beroende på vad tjänsten avser”. I den aktuella situationen förelåg en skyldighet för staden att eftersträva att daghemsverksamheten bedrevs under sådana förhållanden att risker för barnens hälsa inte uppkommer. ”Vidare delade hovrätten tingsrättens uppfattning att avtalet mellan parterna innefattat en skyldighet för Staden att lämna föräldrarna sådana upplysningar om verksamheten som kunde vara av betydelse för dem vid bedömningen av motprestationen. En motsvarande informationsplikt måste enligt hovrättens mening också anses ha vilat på [föräldrarna] i förhållande till Staden. Detta innebär att parterna får anses ha haft en på avtalet grundad skyldighet att kontinuerligt hålla motparten underrättad om sådana förhållanden som kunde antas vara av betydelse för fullgörandet av motpartens prestation.” HovR konstaterade att det vid en samlad bedömning torde vara sannolikt att barnens hälsoproblem orsakats av inomhusmiljön på daghemmet, men att staden, till följd ”av föräldrarnas agerande kan ha bibringats uppfattningen att de inte funnit situationen mer alarmerande än att de varit beredda att acceptera de åtgärder Staden förklarat sig beredd att vidta, även om detta inneburit viss tidsutdräkt.” HovR fann därför att staden inte åsidosatt sin skyldighet i avtalsförhållandet och fastställde därför TR:s dom. Någon principiell bedömning av rättsförhållandet görs inte och några avgörande slutsatser kan heller inte dras av HovR:s dom.s. 494