1.I en promemoria daterad den 15 oktober 2004 har RÅ antagit vissa riktlinjer för tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB. I huvudsak skjuter de in sig på hur bötesstraffet skall tillämpas för ungdomar. I korthet går riktlinjerna ut på att de böter som föreläggs ungdomar under arton år vid strafföreläggande inte skall vara högre än 90 dagsböter i de fall böter hade tillämpats även om den tilltalade hade varit fullt straffmyndig, dvs. över tjugoett år. Tanken bakom detta är att det på så sätt skall skapas ett utrymme, som blir från och med 100 dagsböter till och med 150 dagsböter, för de fall då en vuxen lagöverträdare skulle ha dömts till fängelse eller till en med fängelse utbytbar påföljd, men då regeln i 29 kap. 7 § BrB leder till att påföljden för den unge skall bestämmas till böter.s. 245
2.Riktlinjerna gäller primärt de fall då den unge har gjort sig skyldig till ett brott. Rör det sig om flerbrottslighet, där en vuxen skulle ha dömts till 160–200 dagsböter, föreslås i promemorian att en person under arton år i stället skall dömas till 100–140 dagsböter.s. 245
3.Någon straffnedsättning skall enligt riktlinjerna inte göras i de fall lagöverträdaren har fyllt arton år.s. 245
4.Riktlinjerna är naturligtvis i första hand tänkta att tillämpas av åklagare vid utfärdande av strafföreläggande men kommer, om de inte redan gjort det, att påverka även domstolarnas påföljdsbestämning för brott begångna av unga.s. 245
5.Rent praktiskt är riktlinjerna utformade på så sätt att ett visst dagsbotsstraff för vuxna lagöverträdare (avseende ett brott) i en tabell kan översättas till det antal dagsböter som den unge bör ådömas. Tabellen återges här. I promemorian uttalas avslutningsvis följande. All straffmätning — även vid bötesbrottslighet — skall ske med respekt för omständigheterna vid den enskilda gärningen och för gärningsmannens person. De lagfästa regler som kan påverka en gärnings straffvärde måste alltid beaktas, och detsamma gäller reglerna om straffskärpning vid återfall och om s.k. billighetshänsyn. Det är mot den bakgrunden som mina (dvs. RÅ:s) synpunkter på tillämpningen av regeln om ungdomsrabatt skall ses. Möjligheterna till nyanser är dock väsentligt mindre på dagsbotsnivån än vad den är vid straff därutöver. För normala fall bör därför mina riktlinjer kunna tjäna till ledning. Rekommendationer i den juridiska litteraturen m.m. Brottsbalkskommentaren I brottsbalkskommentaren uttalas bl.a. följande under 29 kap. 7 § BrB. Som HD framhållit i NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153 påverkar bestämmelsen inte i sig bedömningen av brottslighetens straffvärde. (Den i NJA 2003 s. 229 gjorda hänvisningen till straffvärdebedömningen är därför i viss mån missledande.) Vad bestämmelsen ger uttryck för kan i stället sägas vara att domstolarna i förhållande till ungdomar skall tillämpa en på viss sätt generellt justerad straffskala. Det torde emellertid stå klart att en grund för denna reglering är att brott av unga normalt anses ha ett lägre straffvärde än vuxnas motsvarande brott med hänsyn till att brottsligheten står i samband med bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Som framgår av 29 kap. 3 § första stycket 3 är ett sådant samband något som kan beaktas särskilt som en förmildrande omständighet vid straffvärdebedömningen. Mot bakgrund av den särskilda regleringen i förevarande bestämmelse kommer dock en särskild tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 3 endast att aktualiseras om det i det särskilda fallet förelegat omständigheter som klart avviker från vad som gäller ungdomar i allmänhet. Detta utesluter inte att straffvärdet även i andra fall normalt får anses lägre när ett brott har begåtts av en ungdom än när samma brott begåtts av en vuxen. SvJT 1992 s. 268 — Påföljdsbestämningens struktur I artikeln Påföljdsbestämningens struktur tar Nils Jareborg upp bl.a. frågan om påföljdsbestämning för brott begångna av ungdomar. Nils Jareborg menar att en ung brottsling i allmänhet är mindre klandervärd än en vuxen och att stöd för strafflindring på grund av omognad ges i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB. Enligt Nils Jareborg har föreskriften i 29 kap. 7 § BrB en annan grund. Han ser den bestämmelsen som ett led i en allmän politik som går ut på att om möjligt hålla ungdomar utanför fängelserna och, om fängelse inte kan undvikas, göra vistelsen där kortvarig. Enligt Nils Jareborg är den teoretiska grunden härför långt ifrån klar. Som tänkbara förklaringar föreslår Nils Jareborg att ungdomar kanske är generellt mer sårbara än vuxna eller att de är värda att ges fler chanser, att bli föremål för ett annat mått av tolerans än vuxna.s. 245
6.Enligt Nils Jareborg torde domstolarna vid straffmätningen normalt inte bry sig om att tillämpa 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB vid sidan av 29 kap. 7 § BrB. Straffrättens påföljdslära I boken Straffrättens påföljdslära (Stockholm 2000) av Nils Jareborg och Josef Zila föreslås en straffnedsättning av fängelse för ungdomar på följande sätt. När det gäller böter anser författarna att det finns anledning att använda enklare schabloner. De kan inte finna någon invändning mot en ”ungdomstaxa” av innehåll att bötesstraffet bestäms till hälften för ungdomar i åldern (vid brottet) 15–17 år och tre fjärdedelar för ungdomar i åldern (vid brottet) 18–20 år.s. 247
7.När det gäller övergången från fängelse eller från en med fängelse utbytbar påföljd till böter anser författarna att det är svårt att uppställa några riktlinjer för tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB. Om straffet för en vuxen skulle bli mer än två månaders fängelse bör dock, enligt dem, böter måhända inte komma i fråga. Lena Holmqvist i JT 2000–01 s. 910 I sin artikel Påföljdsbestämning för unga lagöverträdare kommenterar Lena Holmqvist bl.a. rättsfallen NJA 2000 s. 421 och NJA 2000 s. 314. Lena Holmqvists konklusion blir att det finns skäl att uppmärksamma föreskrifterna i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB respektive 29 kap. 7 § BrB var för sig och att först pröva om 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB kan tillämpas innan man går vidare till 29 kap. 7 § BrB. Johan Munck i Festskrift till Nils Jareborg I festskriften till Nils Jareborg (Göteborg 2002) utvecklar Johan Munck sina tankar på området i uppsatsen Straffvärde och ungdom (s. 503 ff.). Enligt Johan Munck måste den reglering i 29 kap. BrB som tar sikte särskilt på ungdomar förutsättas vila på tanken att ett brott som har begåtts av barn eller ungdomar under arton år skall presumeras ha ett lägre straffvärde än om brottet, under motsvarande omständigheter i övrigt, hade begåtts av en vuxen. Johan Munck menar att den brottsliga gärningen inte annat än undantagsvis kan bedömas som lika allvarlig som om en vuxen person hade begått den. I sammanhanget bortser Johan Munck från renodlade ungdomsbrott — t.ex. vissa former av skadegörelse — där resonemanget enligt honom saknar betydelse.s. 247
8.Johan Munck tar i sin uppsats också upp frågan, hur straffvärdet av brott som begåtts av ungdomar förhåller sig till den allmänna regel som säger att det råder en presumtion för fängelse om ett brotts eller en viss brottslighets straffvärde motsvarar fängelse i ett år eller däröver. Enligt Johan Muncks uppfattning kan denna ettårsregel inte tillämpas på samma sätt när gärningsmannen är en ungdom som om han är vuxen. Vår slutsats En tolkningsmetod som enligt vår uppfattning förefaller ha goda skäl för sig är den som Lena Holmqvist rekommenderat i sin uppsats, och som hon stöder på resonemangen i NJA 2000 s. 314, nämligen att domstolen först bör ställa frågan, huruvida omständigheterna är sådana att straffvärdet skall påverkas av den tilltalades uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga, och sedan, när denna fråga är besvarad, gå vidare till 29 kap. 7 § BrB och, utifrån det straffvärde man kommit fram till, göra en allmän reduktion med hänsyn till den tilltalades ungdom.s. 248