Närliggande

44.Av 7 § 1 st. PreskL följer att ”om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 5 § 3, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt”. Bestämmelsen prövades i NJA 1994 s. 553, där kronofogdemyndigheten utfört ett misslyckat utmätningsförsök, d.v.s. vid utmätningen inte funnit utmätningsbar egendom till täckande av skulden. Här fann HD att det rättsliga förfarandet skulle anses ha avslutats när KFM upprättade den handling enligt vilken målet redovisades till gäldenären. 5.3.4 Verkan av preskription Enligt 8 § PreskL innebär preskription att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Av bestämmelsen följer vidare att preskription av huvudfordran också omfattar fordran p.g.a. borgen (s.k. accessorisk preskription). I olika sammanhang har betonats likheten mellan borgen och tredjemanspant. En tillämpning av 8 § PreskL beträffande en tredjemanspant skulle sålunda medföra att panträtten upphörde samtidigt som fordringsrätten. Samtidigt föreskrivs i 11 § PreskL att preskription inte inskränker ”borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen”. Frågan om tredjemanspanten skall följa 8 § eller 11 § PreskL prövades i NJA 1996 s. 560. HD fann här att 11 § skulle tillämpas och att sålunda borgenären skall ha rätt att få betalning ur panten trots att huvudfordringen preskriberats. Som skäl härför anfördes till att börja med att ordalydelsen i 11 § inte gör någon skillnad mellan pant som ställts av gäldenären och pant som ställts av tredje man och att inte heller förarbetena berör frågan om vem som ställt panten. Härtill kom enligt HD att tredjemanspantsättaren kunde skydda sig genom att träffa ”överenskommelse med den gäldenär, vars betalningsskyldighet panten skall säkerställa, att denne även i fall av preskription skall ersätta honom för vad han nödgas utge om panten tas i anspråk”, att ett sådant ansvar ”möjligen [kan] åvila gäldenären, åtminstone i vissa fall, redan på grund av allmänna rättsgrundsatser”, att tredjemanspantsättaren också vid pantsättningen kan ”uppställa som villkor mot borgenären att panträtten upphör att gälla om fordringen preskriberas” samt att ”borgenären kan bli skyldig att ersätta tredje mannen den skada som han genom försummelse åsamkat denne (jfr beträffande borgen rättsfallet NJA 1992 s. 351)”. 5.3.5 Preklusion Termen preklusion används på något olika sätt av skilda författare. Rodhe synes ha menat att preklusion endast avsåg fall där borgenären ålades att göra sitt anspråk gällande inom en av myndighet in casu utsatt frist (se Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 696 ff. och Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 284 f.). Numera synes emellertid ofta inbegripas även fall där tidsfristen bestäms av parterna (se t.ex. Mellqvist & Persson, Fordran & Skuld, 7 uppl. 2004, s. 85). I mål T 4233-01 hade leasetagaren efter leasingperiodens utgång förvärvat den leasade egendomen. Leasegivaren hade här invänt mot återbetalningsskyldighet att förvärvet inneburit att leasetagaren betagits rätten att framställa anspråk på betalning. HD underkände invändningen och bekräftade att preklusion i avtalssituationer kräver en särskild överenskommelse mellan parterna. 5.4 Förändring och upphörande av en förpliktelse genom en åtgärd som vidtas av gäldenären Vid avtal som inte är momentana är en viktig fråga hur lång tid avtalet skall anses gälla. Har frågan inte alls reglerats mellan parterna torde huvudregeln vara att avtalet gäller tills vidare och därför kan sägas upp när som helst, möjligen i vissa fall med tillämpning av en uppsägningstid. I ett avgörande, NJA 1992 s. 439, fann HD, i ett fall där parterna inte angivit en giltighetstid i det skriftliga avtalet och där ena parten sagt upp avtalet under åberopande av just detta, att en ”naturlig tolkning” av just det avtalet var att parterna faktiskt kommit överens om att avtalet skulle gälla så länge ena partens användning av det varumärke som hade varit föremål för diskussioner kunde föranleda tvist (se ovan, avsnitt 1.6.4).s. 750