Närliggande

16.I två avgöranden har prövats huruvida fordringar som uppkommit i relationer mellan offentliga organ och enskilda fysiska personer skall anses falla under den särskilda preskriptionsregeln i 2 § 2 st. PreskL. I NJA 1988 s. 503 I och NJA 1988 s. 503 II avsåg frågan om engångsavgift för utförande av allmän va-anläggning enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar respektive avgift för innehav av televisionsmottagare (enligt lag 1978:479, som 1989 ersatts av lag (1989:41) om TV-avgift). I NJA 1988 s. 503 I anförde HD, med hänvisning till preskriptionslagens förarbeten, att treårspreskriptionen kan vara tillämplig när en nyttighet tillhandahållits av ett offentligt organ men att detta gäller bara om det offentliga organet kan anses ha handlat i egenskap av näringsidkare. När det är fråga om ”fordringar som härrör från ’ren’ myndighetsutövning är enligt departementschefen bestämmelserna om treårspreskription inte tillämpliga”. För att undvika gränsdragningsproblem och för att tillgodose det intresse som uppbär regeln i 2 § 2 st. PreskL borde därför enligt HD bestämmelsen om treårspreskription ges en vidsträckt tillämpning och ”utgångspunkten för bedömningen bör vara hur rättsförhållandet uppfattas ur en konsuments perspektiv. Avgörande blir då inte om i detta ingår något inslag av myndighetsutövning. Ej heller kan det sätt på vilket avgiften fastställts bli bestämmande för preskriptionstidens längd. Klart är dock att den längre preskriptionstiden blir tillämplig när förhållandet uppvisar så påtagliga moment av offentlig maktutövning att det helt skiljer sig från en privaträttslig relation.”.s. 735