Rättsfall
NJA 1988 s. 503
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1988 s. 503
BibTeX
@misc{nja-1988-s-503,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1988 s. 503}},
year = {1988},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I två avgöranden har prövats huruvida fordringar som uppkommit i relationer mellan offentliga organ och enskilda fysiska personer skall anses falla under den särskilda preskriptionsregeln i 2 § 2 st. PreskL. I NJA 1988 s. 503 I och NJA 1988 s. 503 II avsåg frågan om engångsavgift för utförande av allmän va-anläggning enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar respektive avgift för innehav av televisionsmottagare (enligt lag 1978:479, som 1989 ersatts av lag (1989:41) om TV-avgift). I NJA 1988 s. 503 I anförde HD, med hänvisning till preskriptionslagens förarbeten, att treårspreskriptionen kan vara tillämplig när en nyttighet tillhandahållits av ett offentligt organ men att detta gäller bara om det offentliga organet kan anses ha handlat i egenskap av näringsidkare. När det är fråga om ”fordringar som härrör från ’ren’ myndighetsutövning är enligt departementschefen bestämmelserna om treårspreskription inte tillämpliga”. För att undvika gränsdragningsproblem och för att tillgodose det intresse som uppbär regeln i 2 § 2 st. PreskL borde därför enligt HD bestämmelsen om treårspreskription ges en vidsträckt tillämpning och ”utgångspunkten för bedömningen bör vara hur rättsförhållandet uppfattas ur en konsuments perspektiv. Avgörande blir då inte om i detta ingår något inslag av myndighetsutövning. Ej heller kan det sätt på vilket avgiften fastställts bli bestämmande för preskriptionstidens längd. Klart är dock att den längre preskriptionstiden blir tillämplig när förhållandet uppvisar så påtagliga moment av offentlig maktutövning att det helt skiljer sig från en privaträttslig relation.”.
- Beträffande avgift för VA-anläggning kunde kommunens verksamhet enligt HD inte anses inrymma sådana inslag av offentlig maktutövning att 2 § 2 st. inte skulle vara tillämplig. Beträffande televisionsavgiften (NJA 1988 s. 503 II) fann HD att avgiften för apparatinnehavaren kunde anses framstå som en ersättning för dennes möjlighet att ta emot de program som producerades. Det konstaterades också att de program som producerades huvudsakligen finansierades av avgifterna och att det saknades anledning att betrakta programföretagens verksamhet som annat än yrkesmässig näringsverksamhet. Mot denna bakgrund befanns också dessa avgifter träffas av särregeln i 2 § 2 st. PreskL. Här kan jämföras med NJA 1993 s. 724 som rörde kommunens fordran avseende gatukostnader. Dessa avgifter skall enligt 6 kap. 31 och 32 §§ PBL bäras av fastighetsägarna inom området eller med fastigheter belägna vid gatan. Grunden för avgifterna är att gatorna och de andra anläggningarna antas vara till nytta för fastighetsägarna. Emellertid konstaterade HD att ”kommunens rätt att besluta att vissa fastighetsägare skall betala gatukostnader utgör en form av offentlig maktutövning utan något privaträttsligt inslag. Inte heller kan den nyttighet som tillgången till allmänna platser utgör anses tillhandahållen fastighetsägarna huvudsakligen för enskilt bruk”. Mot denna bakgrund befanns 2 § 2 st. PreskL inte vara tillämplig.
- Beträffande NJA 1988 s. 503 II, som rörde eventuell tillämpning av 2 § 2 st. PreskL på televisionsavgift enligt lag, fann HD, som nyss nämnts, att avgiften träffades av bestämmelsen. Dock befanns skyldigheten att ersätta rättegångskostnad och utsökningsavgift inte vara tilläggsförpliktelser av sådant slag att de kunde anses inbegripna i fordringar enligt 2 § 2 st. PreskL.
Kvalitetsgarantier inom kommunal verksamhet1 hänvisning