Stycket

4.En generell princip i kvittningssammanhang är att kvittning inte kan ske där motfordran är en penningfordran och huvudfordran är en naturafordran, t.ex. ett krav enligt ett köpeavtal att erhålla leverans. I NJA 1995 s. 356 prövades om kvittningsrätt skulle kunna uppkomma om huvudfordran till följd av gäldenärens kontraktsbrott omvandlades från en naturafordran till en penningfordran. I fallet hade säljarens leveransvägran i ett fall där köparen erlagt priset i förskott föranlett köparen att begära återbetalning av priset i stället för att kräva leverans av varorna. HD lade vid sin prövning särskild vikt vid att kvittningsinstitutet ger den kvittande borgenären en favör bestående i att han genom egna åtgärder kan göra sig betald för sin fordran och att dessa fördelar blir särskilt påtagliga när kvittningen görs gällande mot en gäldenär i konkurs. Kvittning borde därför enligt domstolen i princip kräva att ”kvittningsborgenären inte skaffat sig möjligheten att kvitta under omständigheter som kommer i konflikt med det allmänna civilrättsliga regelsystemet. Särskilt gäller detta i fråga om kvittning i konkurs där kvittningen gynnar kvittningsborgenären på borgenärskollektivets bekostnad”. Det anförda medförde enligt HD att ”ett kontraktsbrott inte bör kunna leda till fördel i kvittningssammanhang för den som begår kontraktsbrottet. Om ett kontraktsbrott leder till att det uppkommer en situation där kvittning enligt vanliga regler skulle vara tillåten (en naturaförpliktelse ersätts av en penningförpliktelse) bör följaktligen kontraktsbrottet medföra, att tvungen kvittning likväl inte kan genomföras”. Den här knäsatta principen var dock enligt HD inte utan undantag utan bedömningen kunde bli annorlunda om huvudfordran och motfordran härrörde ur samma avtal eller om kontraktsbrottet berott på ett hinder utom partens kontroll.s. 729