Stycket

59.I NJA 2000 s. 712 nyanserades uttalandet rörande principerna för skadeståndsberäkningen väsentligt. Här hade upphandlande enhet brutit mot LOU genom att inte låta genomföra en upphandling. Det krav som riktades mot enheten kom från en leverantör som inte beretts möjlighet att lämna in anbud. Rörande beviskravet uttalade HD att det var tillräckligt med att leverantören visade att det var ”sannolikt att han förlorat kontraktet till följd av överträdelsen för att han skall kunna få skadestånd med ett högre belopp än som motsvarar de kostnader som han kan ha haft”. Ett beviskrav lägre än att leverantören skulle styrka sin skada innebar enligt HD dock ”ofrånkomligen att en upphandlande enhet riskerar att få betala ersättning till flera leverantörer trots att endast en av leverantörerna skulle kunna ha fått kontraktet”. En tillämpning av principen om ersättning enligt det positiva intresset skulle enligt HD kunna leda till en orimligt betungande ersättningsskyldighet för enheten. Emellertid konstaterades att man inte redan av den omständigheten att 7 kap 6 § LOU lämnar utrymme för full ersättning för utebliven vinst kan dra den slutsatsen att ”ersättningen alltid skall bestämmas med stöd av samma principer som tillämpas inom ramen för skadestånd i kontraktsförhållanden. Goda skäl kan anföras för att ersättningen som regel bör utgå med ett med hänsyn till bl.a. överträdelsens karaktär, nedlagda kostnader och utsikter till vinst uppskattat skäligt belopp (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl, s. 468)”. Något hinder mot att tillämpa en sådan princip förelåg inte heller till följd av att utebliven vinst ersattes i NJA 1998 s. 873 ”under de särskilda förhållanden som var vid handen” i detta mål. 4.7.2.8 Ersättning enligt det negativa kontraktsintresset Av 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning framgår att avtal av sådant slag som anges i rubriken är ogiltiga. Av lagens enda bestämmelses andra stycke framgår att godtroende medkontrahent har rätt ”att i den omfattning, som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som föranletts av avtalet”. I NJA 1985 s. 573 hade A, som ingått avtal om försäljning av fastighet till B. Den senare hade dock ingått avtalet under sådan inverkan enligt lagen att avtalet var ogiltigt. A hade här krävt ersättning för (i) mäklarprovision vid omförsäljning, (ii) ändrade planritningar och konstruktionsritningar, (iii) hävande av avtal med hantverkare, (iv) ränteförlust på den kontanta delen av köpeskillingen, (v) viss annan räntekompensation med stöd av avtalet, (vi) ökade uppvärmningskostnader samt (vii) fördyrade ombyggnadskostnader. Med åberopande av förarbetena till 1924 års lag, NJA II 1924 s. 597, fann HD att ersättningen skulle försätta godtroende medkontrahent ”i samma ställning som om avtalet alls inte slutits”, d.v.s. det negativa kontraktsintresset. Härmed avsågs enligt HD, åter med åberopande av förarbetena, NJA II 1924 s. 349, en rätt till ”ersättning för direkta kostnader som godtroende medkontrahent kunde ha haft i anledning av avtalet men inte ersättning för annan mera vittgående förlust som denne lidit genom att inlåta sig på avtalet”. Av de yrkade posterna var det bara (ii) och (iii) som kunde anses innefatta förlust som föranletts av köpekontraktet. Utan förarbetsuttalandena hade det inte alls varit givet att lagens formulering skulle ha föranlett bedömningen att endast det negativa kontraktsintresset skulle ersättas. Grunden härför torde dock vara att ersättning enligt det negativa kontraktsintresset är den naturliga beräkningsformen för ogiltiga avtal. 4.7.2.9 Skadeståndets relation till dröjsmålsräntan I NJA 2000 s. 225, som huvudsakligen rörde ett avtalstolkningsspörsmål, behandlades möjligheterna att tillämpa 4 § 4 st. RänteL när klient/tredje man drabbats av skada till följd av advokats brott och försäkringsersättning för skada skulle därför utgå. Här anförde HD att rätten till ränta traditionellt hanteras fristående från den fordringsrätt som en skada kan ge upphov till. Det konstaterades dock att ”dröjsmålsränta enligt räntelagen i viss utsträckning har likheter med skadestånd (se närmare Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 s. 263 ff.)” och att det i och med räntelagen har ”skapats ett regelsystem där den ersättningsberättigade tillförsäkras en ersättning utöver fordringsbeloppet, där en fiktiv avkastning på beloppet ingår som en komponent”. 4.7.2.10 Ersättning för s.k. fritidsförluster Det är inte ovanligt att ett kontraktsbrott från näringsidkarens sida medför konsekvenser för en konsument som är svåra att omsätta i ekonomiska termer. Kontraktsbrott kan exempelvis medföra att mer tid än normalt av semestern behöver ägnas åt gräsklippning därför att den köpta gräsklipparen inte fungerar, att en del av fritiden måste användas för besök i butik där den felaktiga kameran har köpts eller att den köpta sovsäcken håller värmen sämre än utlovat och att därför konsumenten tvingas avbryta sin vintertur i fjällen. Frågan om denna typ av förluster, som alla har att göra med konsumentens försämrade fritid skall ersättas har inget givet svar. Frågan prövades i NJA 1979 s. 670, där en person som vinterförvarat en båtmotor enligt HD:s majoritet felaktigt hållit inne motorn till säkerhet för sitt krav. Ägaren av båtmotorn ansågs av HD ha lidit skada som företrädesvis fick anses ha bestått i att han ”lidit avbräck i sina rekreations- och semestermöjligheter” och i brist på närmare utredning skattades skadan till ett skäligt belopp.s. 720