- Ytterligare ett avgörande som rör frågan om ett visst regelverks reglering ska anses exklusivt reglera skadeståndsskyldigheten är ”Akzo Nobel” NJA 2014 s. 425. Här hade ett tåg lastat med klorgas spårat ur, varför mottagaren av godset krävde ersättning för räddningskostnader. Eftersom det varit fråga om en internationell tågtransport reglerades ansvaret av fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) och då de enhetliga rättsreglerna (CIM) som utgör bihang B till konventionen, vilka gäller som lag i Sverige enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. I CIM finns regler om strikt ansvar för förlust av och skada på gods med ett begränsat ersättningsansvar. Också i detta avgörande beskrev HD, med hänvisning till NJA 2013 s. 909, de utgångspunkter som gäller för flerspårighet och exklusivitet. Enligt HD syftar dessa regler, som är typiska för transporträtten, till att ge transportören ett klart, enhetligt och begränsat ansvar. HD konstaterade vidare att enligt artikel 51 i CIM får ett anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas, göras gällande mot järnvägen endast under de förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i de enhetliga rättsreglerna. Enligt HD är tanken bakom reglerna att ”de ska bilda en fullständig ordning för det kontraktuella ersättningsansvar som kan uppkomma för en transportör till följd av att godset skadas eller förloras under den tid då transportören har hand om godset för en internationell järnvägstransport”. Vidare borde reglerna tolkas och tillämpas ”under hänsynstagande till karaktären av internationellt rättsligt instrument och därmed till syftet att främja enhetlighet ansetts reglera ersättningsansvaret ”. Slutsatsen blev därför att reglerna ansågs ”uttömmande reglera transportörens ersättningsansvar med uteslutande av vad som kan framgå av transporträttsliga eller förmögenhetsrättsliga principer i nationell rätt”. 4.5.2.7 Skadeståndsberäkning vid brott mot lagen om offentlig upphandling När skadestånd ska utgå och hur skadeståndet i så fall ska beräknas vid offentlig upphandling har varit och är frågor där svaren inte i alla delar är säkra. Betydande klarhet erhölls dock redan genom rättsfallen ”Arkitekttjänst” NJA 1998 s. 873 och ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712 (se Herre, SvJT 2005 s. 753 f.). Utvecklingen har här fortsatt med ett antal avgöranden. I NJA 2013 s. 909 gjordes klart att reglerna i lagen om offentlig upphandling inte utesluter att skadestånd utgår enligt skadeståndslagens regler (se i det föregående avsnitt 4.5.2.6).
- I ”Arkitekttjänst” NJA 1998 s. 873 angavs utgångspunkten för ansvarets omfattning som att ersättning ska utgå enligt det positiva kontraktsintresset — anbudsgivaren ska ”försättas i samma läge som om anbudsförfarandet hade fullgjorts på riktigt sätt” — när upphandlaren genom att inte anta anbudsgivarens anbud brutit mot lagen. Uttalandena i rättsfallet nyanserades sedan i ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712, särskilt beträffande beviskrav och problemet med att ett lågt beviskrav skulle kunna leda till att flera samtidigt anses ha rätt till ersättning. HD:s inställning i 2000 års avgörande hindrade emellertid inte att full ersättning skulle utgå under de ”särskilda förhållanden” som rådde i 1998 års fall.
- I ”Ishavet” NJA 2007 s. 349 hade HD anledning att återkomma till frågan om ansvarets omfattning. Domstolen konstaterade här att om utebliven vinst efter ett genomfört anbudsförfarande ersätts bara när käranden kan göra sannolikt att han eller hon gått miste om kontraktet på grund av felet vid upphandlingen, kan endast en anbudsgivare vara berättigad till sådan ersättning. Med ett sådant beviskrav uppkommer då inte, som indikerades av HD i ”Tvättsvamparna” NJA 2000 s. 712, ett problem med att flera med framgång kan kräva ersättning samtidigt. Efter en allmän diskussion om syftet med regleringen uttalade HD att eftersom regleringen inte tillåter utdömande av allmänt skadestånd men det är angeläget att bestämmelsen fyller sitt preventiva syfte, bör ersättning utgå med hela det positiva kontraktsintresset när en anbudsgivare har gått miste om kontraktet på grund av ett fel i förfarandet.
Rättsfall
NJA 2000 s. 712
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 712
BibTeX
@misc{nja-2000-s-712,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 712}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
19 hänvisningar i 6 artiklar · 19 stycken/fotnoter
- Se NJA 2000 s. 712.
- I lagrådsremissen anges vidare att de kriterier för skadeståndsskyldighet och skadeståndets beräkning som HD fastställt i sin praxis bör kunna ge väg ledning även för bedömningen av de nytillkomna fallen, dvs. en ersättning bör enligt vad som slagits fast i NJA 2000 s. 712 och NJA 2007 s. 349 som regel utgå med uppskattat skäligt belopp, med hänsyn till bl.a. överträdelsens
- NJA 1980 s. 1 NJA 1981 s. 269 NJA 1997 s. 93 NJA 1998 s.873 NJA 2000 s. 712 NJA 2007 s. 349 270
Skadestånd vid offentlig upphandling7 hänvisningar
- Se NJA 2000 s. 712 (Tvättsvamparna).
- Se NJA 2000 s. 712, se även Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 1995, s. 467 ff., Nils Wahl, Offentlig upphandling och skadestånd — reparation, prevention eller ingendera?, JT 1997–98, s. 619–625, särskilt s. 623 ff., samt Lagrådets yttrande i prop. 1992/93:88, s. 141.
- NJA 2000 s. 712, särskilt s. 724 f., med hänvisning till prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling, s. 103.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1998 s. 873 var det lätt att fastställa att just en viss anbudsgivare skulle ha fått avtalet om enheten hade iakttagit reglerna i LOU och det var därför lätt att fastslå att anbudsgivaren var berättigad till skadestånd (om skadeståndets beräkning, se nedan avsnitt 4.7.2.7). Vilket beviskrav som skall ställas upp för att en leverantör (anbudsgivare eller annan) skall anses berättigad till ersättning diskuterades ingående i NJA 2000 s. 712, där upphandlande enhet gjort sig skyldig till olaglig direktupphandling och där en leverantör som därför gått miste om möjligheten att lämna anbud krävde ersättning. Skada i den mening som avses i 7 kap. 6 § kräver enligt HD ”i princip att leverantören förlorat kontraktet till följd av överträdelsen”. Ett generellt krav för rätt till ersättning får därför anses vara att en leverantör kan visa att det ”är sannolikt att [leverantören] skulle ha fått kontraktet”. Detta krav ställdes upp för rätt till ersättning för leverantören som inte lämnat anbud därför att upphandlingsenheten genomfört en otillåten direktupphandling. HD anförde emellertid att ”beviskraven för att en leverantör förlorat kontraktet till följd av överträdelsen kan dock inte ställas lägre i sådana fall [d.v.s. när direktupphandling skett] än i fall då ett anbudsförfarande ägt rum”. Skälet till det relativt låga beviskravet var enligt HD att ett krav på att leverantören skulle styrka att just han förlorat kontraktet inte skulle stå i ”god samklang med det preventiva syfte som direktivets bestämmelser om rätt till skadestånd har”. I målet fann HD emellertid att leverantören inte ens förmått göra sannolikt att denne förlorat kontraktet till följd av den olagliga direktupphandlingen.
- Ett område där det länge var osäkert hur ersättningen vid avbeställning skulle beräknas var när en konsument avbeställt en kurs innan kursen slutförts. Frågan om ersättningsberäkningen i sådana fall prövades i NJA 2002 s. 644. HD konstaterade där att det inte finns lagstiftning som är direkt tillämplig på denna typ av tjänst men att ledning kan hämtas från lagstiftning inom närliggande områden, varvid konsumenttjänstlagen ansågs vara av särskilt intresse. I det aktuella fallet hade konsumenten, utan att någon befriande omständighet förelegat, avbeställt kursen när en del av den redan genomförts. Kursen var individualiserad och hade vid kursstart varit fulltecknad. Enligt HD, som bekräftade uttalandet i prop. 1984/85:110, s. 314 f. om att det för rätt till ersättning för utebliven vinst bör räcka med att näringsidkaren gör sannolikt att han gått miste om en inkomstkälla genom att inrätta sig efter uppdraget, fick av det förhållandet att kursen varit fulltecknad anses följa att näringsidkaren kunnat ta emot annan elev om konsumenten inte hade anmält sig och därför inrättat sig efter konsumentens beställning. Den uteblivna vinsten skulle i det enskilda fallet enligt HD bestå av den kursavgift en alternativ kursdeltagare skulle ha betalat utöver vad konsumenten redan betalat för det som genomförts minus de kostnader näringsidkaren sparat genom att platsen stod tom under del av kursen. Enligt HD är en ytterligare förutsättning för ersättning för utebliven vinst att näringsidkaren inte kunnat rekrytera annan deltagare sedan konsumenten avbrutit kursen (jfr dock i sistnämnda hänseende Herre, Ersättningar i köprätten, s. 523 ff. och Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, s. 371 ff.). 4.7.2.7 Skadeståndsberäkning vid brott mot lagen om offentlig upphandling Hur skadeståndet skall beräknas vid offentlig upphandling har prövats i NJA 1998 s. 873 och NJA 2000 s. 712. I det förstnämnda avgörandet hade upphandlaren genom att inte anta anbudsgivarens anbud brutit mot lagen och skulle därför utge ersättning enligt 7 kap. 6 § LOU. HD uttalade här att ”med den uppbyggnad LOU har fått ligger det nära till hands att se saken så att ett kvasikontraktsrättsligt förhållande uppkommer mellan den upphandlande och presumtiva anbudsgivaren i och med att upphandlingen inleds”. Härtill kom att det i den rättsliga doktrinen och i förarbetena till lagen (prop. 1992/93:88, s. 46 och 102 f.) anförts att ersättning skulle utgå enligt det positiva kontraktsintresset, varför ”en anbudsgivare som har rätt till skadestånd skall … försättas i samma läge som om anbudsförfarandet hade fullgjorts på ett riktigt sätt”. Beträffande beräkningen fann HD att det som förekommit i HD inte föranledde till annan bedömning än den som gjordes av TR, där ersättningen beräknades enligt subtraktionsmetoden som skillnaden mellan de intäkter som anbudsgivaren hade kunnat påräkna i anledning av uppdraget och de kostnader som denne sparat in genom att inte behöva lägga ned arbete på uppdraget.
- I NJA 2000 s. 712 nyanserades uttalandet rörande principerna för skadeståndsberäkningen väsentligt. Här hade upphandlande enhet brutit mot LOU genom att inte låta genomföra en upphandling. Det krav som riktades mot enheten kom från en leverantör som inte beretts möjlighet att lämna in anbud. Rörande beviskravet uttalade HD att det var tillräckligt med att leverantören visade att det var ”sannolikt att han förlorat kontraktet till följd av överträdelsen för att han skall kunna få skadestånd med ett högre belopp än som motsvarar de kostnader som han kan ha haft”. Ett beviskrav lägre än att leverantören skulle styrka sin skada innebar enligt HD dock ”ofrånkomligen att en upphandlande enhet riskerar att få betala ersättning till flera leverantörer trots att endast en av leverantörerna skulle kunna ha fått kontraktet”. En tillämpning av principen om ersättning enligt det positiva intresset skulle enligt HD kunna leda till en orimligt betungande ersättningsskyldighet för enheten. Emellertid konstaterades att man inte redan av den omständigheten att 7 kap 6 § LOU lämnar utrymme för full ersättning för utebliven vinst kan dra den slutsatsen att ”ersättningen alltid skall bestämmas med stöd av samma principer som tillämpas inom ramen för skadestånd i kontraktsförhållanden. Goda skäl kan anföras för att ersättningen som regel bör utgå med ett med hänsyn till bl.a. överträdelsens karaktär, nedlagda kostnader och utsikter till vinst uppskattat skäligt belopp (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl, s. 468)”. Något hinder mot att tillämpa en sådan princip förelåg inte heller till följd av att utebliven vinst ersattes i NJA 1998 s. 873 ”under de särskilda förhållanden som var vid handen” i detta mål. 4.7.2.8 Ersättning enligt det negativa kontraktsintresset Av 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning framgår att avtal av sådant slag som anges i rubriken är ogiltiga. Av lagens enda bestämmelses andra stycke framgår att godtroende medkontrahent har rätt ”att i den omfattning, som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som föranletts av avtalet”. I NJA 1985 s. 573 hade A, som ingått avtal om försäljning av fastighet till B. Den senare hade dock ingått avtalet under sådan inverkan enligt lagen att avtalet var ogiltigt. A hade här krävt ersättning för (i) mäklarprovision vid omförsäljning, (ii) ändrade planritningar och konstruktionsritningar, (iii) hävande av avtal med hantverkare, (iv) ränteförlust på den kontanta delen av köpeskillingen, (v) viss annan räntekompensation med stöd av avtalet, (vi) ökade uppvärmningskostnader samt (vii) fördyrade ombyggnadskostnader. Med åberopande av förarbetena till 1924 års lag, NJA II 1924 s. 597, fann HD att ersättningen skulle försätta godtroende medkontrahent ”i samma ställning som om avtalet alls inte slutits”, d.v.s. det negativa kontraktsintresset. Härmed avsågs enligt HD, åter med åberopande av förarbetena, NJA II 1924 s. 349, en rätt till ”ersättning för direkta kostnader som godtroende medkontrahent kunde ha haft i anledning av avtalet men inte ersättning för annan mera vittgående förlust som denne lidit genom att inlåta sig på avtalet”. Av de yrkade posterna var det bara (ii) och (iii) som kunde anses innefatta förlust som föranletts av köpekontraktet. Utan förarbetsuttalandena hade det inte alls varit givet att lagens formulering skulle ha föranlett bedömningen att endast det negativa kontraktsintresset skulle ersättas. Grunden härför torde dock vara att ersättning enligt det negativa kontraktsintresset är den naturliga beräkningsformen för ogiltiga avtal. 4.7.2.9 Skadeståndets relation till dröjsmålsräntan I NJA 2000 s. 225, som huvudsakligen rörde ett avtalstolkningsspörsmål, behandlades möjligheterna att tillämpa 4 § 4 st. RänteL när klient/tredje man drabbats av skada till följd av advokats brott och försäkringsersättning för skada skulle därför utgå. Här anförde HD att rätten till ränta traditionellt hanteras fristående från den fordringsrätt som en skada kan ge upphov till. Det konstaterades dock att ”dröjsmålsränta enligt räntelagen i viss utsträckning har likheter med skadestånd (se närmare Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 s. 263 ff.)” och att det i och med räntelagen har ”skapats ett regelsystem där den ersättningsberättigade tillförsäkras en ersättning utöver fordringsbeloppet, där en fiktiv avkastning på beloppet ingår som en komponent”. 4.7.2.10 Ersättning för s.k. fritidsförluster Det är inte ovanligt att ett kontraktsbrott från näringsidkarens sida medför konsekvenser för en konsument som är svåra att omsätta i ekonomiska termer. Kontraktsbrott kan exempelvis medföra att mer tid än normalt av semestern behöver ägnas åt gräsklippning därför att den köpta gräsklipparen inte fungerar, att en del av fritiden måste användas för besök i butik där den felaktiga kameran har köpts eller att den köpta sovsäcken håller värmen sämre än utlovat och att därför konsumenten tvingas avbryta sin vintertur i fjällen. Frågan om denna typ av förluster, som alla har att göra med konsumentens försämrade fritid skall ersättas har inget givet svar. Frågan prövades i NJA 1979 s. 670, där en person som vinterförvarat en båtmotor enligt HD:s majoritet felaktigt hållit inne motorn till säkerhet för sitt krav. Ägaren av båtmotorn ansågs av HD ha lidit skada som företrädesvis fick anses ha bestått i att han ”lidit avbräck i sina rekreations- och semestermöjligheter” och i brist på närmare utredning skattades skadan till ett skäligt belopp.
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning