Närliggande

49.En utgångspunkt för beräkningen bör generellt vara den s.k. differensläran, där en jämförelse sker mellan ett hypotetiskt händelseförlopp (vad som skulle ha skett om förpliktelsen uppfyllts) och ett verkligt händelseförlopp (vad som faktiskt har skett). Ett exempel på att denna utgångspunkt tillämpas vid skadeberäkningen utgörs av NJA 2002 s. 477, där HD, efter att ha funnit att skadeståndsansvar förelåg för felaktigt uppgiven lägenhetsyta för en hyreslägenhet, uttalade att man vid prövning om hyresgästen lidit skada skall göra en jämförelse mellan den hyra hyresgästen faktiskt betalat och den hyra som hyresgästen ”skulle ha haft att betala, om det vid förhandlingsöverenskommelserna [om hyressättningen] hade varit känt att lägenhetsytan” var mindre än den som utfästs. I NJA 2002 s. 477 var fråga om ett rent strikt ansvar till följd av ett brott mot en utfästelse. Det hypotetiska förloppet konstruerades sålunda med antagandet att verkligheten skulle ha svarat mot gäldenärens utfästelse (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 483). Eftersom lägenhetshyran inte bestämdes av parterna utan genom en förhandlingsöverenskommelse enligt hyresförhandlingslagens regler uppkom i detta fall det särskilda problemet att man vid konstruktion av det hypotetiska förloppet nödgades fråga sig vilken bruksvärdehyra som skulle ha utgått om parterna vid förhandlingarna hade haft vetskap om den verkliga lägenhetsytan. HD:s majoritet fann härvid att den omständigheten att hyresnämnden och sedermera HovR:n efter hyresgästens överklagande hade höjt hyran i enlighet med hyresvärdens yrkande trots att den verkliga ytan var känd, medförde att hyresgästen inte kunde anses ha visat att denne skulle ha erlagt en lägre hyra under den relevanta tidsperioden.s. 714