- Se t.ex. ur rättspraxis NJA 2002 s. 477, i vilket en felaktig uppgift om lägenhetsytan i ett hyresavtal, med hänvisning bl.a. till ytans betydelse för fastställelse av hyran, tolkades som en ”utfästelse av sådant slag att den som lämnat uppgiften — vanligen naturligtvis hyresvärden — skall ansvara strikt för dess riktighet”. Särskilda utfästelser som utgör påföljder för avtalsbrott liknar avtalsviten, men skiljer sig från dessa genom att vara villkorade av att avtalsbrottet orsakat skada. Till skillnad från vitesborgenären måste skadeståndsborgenären bevisa skada (och adekvat kausalitet) för att ha rätt ersättning. Ett annat illustrativt fall är NJA 1992 s. 403, där frågan var om avtalet skulle tolkas på ett sådant sätt att en part (J) lämnat en ”skadeståndssanktionerad garanti” att köpa en viss minimikvantitet varor av den andra parten (K). Högsta domstolen avgjorde emellertid aldrig frågan om J i och för sig begått avtalsbrott mot K genom att inte köpa den föreskrivna kvantiteten. Såsom talan hade utformats hade dock Högsta domstolen inte anledning att ta ställning till annat än om det lämnats en skadeståndssanktionerad garanti.
- I fråga om avtalad garantiförpliktelse, se t.ex. NJA 2002 s. 477 och NJA 2001 s. 309 (det senare dock avseende garanti för avsaknad av skadevållande egenskaper i vara, dvs. produktansvar). Jfr även NJA 1992 s. 403, i vilket Högsta domstolen, i motsats till vad som gjorts gällande av käranden, inte ansåg att en viss klausul kunde tolkas som en särskild skadeståndsutfästelse.
Rättsfall
NJA 2002 s. 477
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2002 s. 477
BibTeX
@misc{nja-2002-s-477,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2002 s. 477}},
year = {2002},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 8 artiklar · 13 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis1 hänvisning
SOU som rättskälla1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- Vad som skulle gälla vid konsumentköp och konsumenttjänster berördes inte alls i NJA 2001 s. 177. HD återkom emellertid till denna fråga — även här in pleno — genom avgörandet i målet T 2362-01 av den 1 april 2005. Här konstaterades att det efter avgörandet NJA 1975 s. 280 införts ny lagstiftning för bl.a. köp och arbetsbeting till skydd för köpande eller beställande konsument av betydelse för prisfrågan genom dels införandet av regeln i 36 § KTjL där det stadgas att konsumenten när priset inte avtalats endast behöver betala vad som är skäligt, dels införandet av 35 § KKöpL där det stadgas att konsumenten i dessa fall skall betala vad som är skäligt. HD nämnde också att det i förarbetena till KTjL uttalades, ”synbarligen med instämmande i 1975 års avgörande, att bevisbördan i frågan huruvida ett avtal har träffats om priset eller ej ligger på näringsidkaren (prop. 1984/85:110 s. 302, NJA II 1985 s. 472 f.)”. HD nämnde dock inte ett motsvarande uttalande i förarbetena till KKöpL (se prop. 1989/90:89, s. 145). Enligt HD gjorde sig de skäl som i 2001 års avgörande ansågs tala för bevisbördan ”för ett avtal om pris som avviker från lagens utfyllande bestämmelser borde läggas på den som framför påståendet om ett sådant avtal” gällande vare sig avtalet ingåtts mellan två näringsidkare, mellan två konsumenter eller mellan en näringsidkare och en konsument. Dessa skäl har vidare enligt HD ”större tyngd än det som lades till grund för avgörandet år 1975”, varför en konsument som ”anser sig ha avtalat ett lägre pris än vad som följer av lagens utfyllande bestämmelser [bör] få bära bördan att säkra bevisning om avtalet och dess innebörd”. Detta gäller utan hinder av uttalandena i förarbetena till konsumenttjänstlagen. Dock gäller denna nya princip inte om annat följer av lag eller om det till följd av ”särskilda förhållanden finns anledning att göra undantag från denna huvudregel”. Sålunda gäller principen inte för ny- och tillbyggnationer av fast egendom eftersom det för dessa situationer numera finns en uttrycklig regel som lägger bevisbördan på näringsidkaren (51 § KTjL). 2.3.4 Kvalitetsbestämning Ibland kan det föreligga oklarheter i hur omfattande ett åtagande skall anses vara. Detta gäller inte minst i uppdragsförhållanden. I NJA 1992 s. 243 hade fråga uppkommit om en revisor, som varit revisor åt ett bolag i knappa 20 år och under samma period upprättat personliga deklarationer för ägarparet, skulle anses ha haft ett uppdrag att agera som ekonomisk rådgivare åt hustrun när hon efter mannens död sålde aktierna i bolaget. Frågan hade här betydelse för revisorns eventuella ansvar för felaktig rådgivning. Vid denna bedömning fäste HD avseende vid (i) att revisorn vid flera tillfällen konsulterats i frågor med anknytning till affären, (ii) att hustrun uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare i affären och att detta skett med goda skäl mot bakgrund av dennes mångåriga engagemang, samt (iii) att revisorn deltagit i flera styrelsesammanträden där affären diskuterats. Mot denna bakgrund yttrade HD att ”det kan icke ha undgått [revisorn] — som på intet sätt synes ha markerat en annan mening — att [hustrun], vilken enligt vad utredningen visar ej biträddes från annat håll, såg [revisorn] som sin ekonomiske rådgivare i aktieaffären”, varför det enligt HD måste anses ha uppstått ett uppdragsförhållande med visst innehåll mellan parterna. 2.3.5 Felbedömningen 2.3.5.1 Avvikelse från vad som avtalats En utgångspunkt i obligationsrätten är att ett avtalsobjekt skall vara beskaffat på det som avtalats. Sålunda stadgas exempelvis i 17 § 1 st. KöpL att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet och i 4 kap. 19 § JB att felansvar kan uppkomma om ”fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet”. Fel i prestation kan därför anses föreligga när en hyrd lägenhet visar sig ha en mindre yta än vad som avtalats (jfr NJA 2002 s. 477). Se även NJA 1991 s. 725, där mäklare ansågs skadeståndsskyldig för att han lämnat felaktig uppgift om en bostadsrättslägenhets yta.
- I NJA 1998 s. 792 behandlades bl.a. hur prisavdraget enligt 38 § KöpL skulle beräknas. Här hade två köpare köpt en bostadsrättslägenhet med tillträde viss dag. Strax efter tillträdet visade det sig att det fanns kackerlackor i lägenheten. Lägenheten sanerades med början redan några dagar efter tillträdet av Anticimex enligt en försäkring som bostadsrättsföreningen hade. Den sista besprutningen mot ohyran hade skett knappt fyra månader efter tillträdet. Enligt HD var lägenheten efter sanering i avtalsenligt skick. Köparna hade endast yrkat prisavdrag med 60 000 kr och sålunda inte yrkat ersättning i form av skadestånd eller som avhjälpningskostnadsersättning enligt 34 § 3 st. KöpL. Som grund för kravet hade åberopats dels (i) vissa kostnadsposter om totalt 35 000 kr, dels (ii) att beloppet motsvarade skillnaden på tillträdesdagen mellan bostadsrättens värde med lägenhetens felaktiga skick och värdet i avtalsenligt skick. Köparna hade också åberopat ett värderingsutlåtande som angav att lägenheten till följd av felet ”med utgångspunkt dels från ekonomisk belastning i form av dubbelboende”, dels ”från känslomässiga utgångspunkter” medförde att ”marknadsvärdet torde sänkas med 25–35 procent vid förekomst av kackerlackor”. De kostnadsposter som åberopades bestod i ca 18 000 kr för avgift till bostadsrättsföreningen under sex månader då de inte kunde bo i lägenheten på grund av saneringen och efterföljande renovering, ca 4 500 kr för utgift för ränta på lån under samma tid, 2 500 kr för kostnad för städning efter saneringen samt ca 10 000 kr för den del av deras sammanlagda renoveringskostnader som var hänförlig till saneringen. HD anförde här beträffande prisavdragsbestämningen att ”prisavdragets storlek bör bestämmas efter skönsmässiga grunder (jfr NJA II 1990 s. 283). Vid beräkningen bör hänsyn tas till att [köparna], såvitt framkommit, har haft vissa egna kostnader i samband med saneringen. HD finner att prisavdraget skäligen bör bestämmas till” 30 000 kr. Köparna tillerkändes alltså här prisavdrag trots att lägenheten genom avhjälpande som bekostats indirekt av säljaren (genom försäkringen som föreningen hade) återställts i avtalsenligt skick. Avgörandet har jag kritiserat i annat sammanhang (se Herre, Relationen mellan prisavdrag, avhjälpandekostnadsersättning och skadestånd — några systematiska reflexioner mot bakgrund av NJA 1998 s. 792, Minnesskrift Rodhe, 1999, s. 147 ff.). 4.7 Skadestånd 4.7.1 Förutsättningar för skadeståndsskyldighet 4.7.1.1 Allmänt Strikt ansvar För att skadestånd skall utgå vid brott mot en förpliktelse krävs att en ansvarsgrund är uppfylld, såsom vårdslöshet, presumtionsansvar, kontrollansvar, hävning, strikt ansvar med undantag för force majeure, garantiansvar eller rent strikt ansvar. Ett rent strikt ansvar kan föreligga när gäldenären åtagit sig ett sådant ansvar, exempelvis genom att garantera viss prestation vid viss tid. Grunden för eventuell skadeståndsskyldighet prövades i NJA 2002 s. 477, där en person under ett antal år hyrt en lägenhet som enligt avtalet hade en yta om 85 kvm men som visade sig ha en yta om 77 kvm. En fråga för bedömning i målet var om denna felaktiga uppgift skulle medföra att det förelåg ”ett på utfästelse grundat skadeståndsansvar för hyresvärden” i ett fall där hyresvärden inte medvetet lämnat en felaktig uppgift, d.v.s. om hyresvärden skulle ha ett rent strikt ansvar för uppgiften. HD anförde här, baserat på vilka faktorer som bestämmer en förhandlingsöverenskommelse om bruksvärdehyran och då särskilt 21 § hyresförhandlingslagen som anses utvisa att lägenhetens storlek är utgångspunkten för hyresbestämningen, att ”uppgiften om en lägenhets storlek har så stor betydelse för fastställandet av hyran, att den i normalfallet bör anses vara en utfästelse av sådant slag att den som lämnat uppgiften … skall svara strikt för dess riktighet”. HD indikerade samtidigt att det kan finnas undantagssituationer där strikt skadeståndsansvar inte skall föreligga för en uppgift.
- En utgångspunkt för beräkningen bör generellt vara den s.k. differensläran, där en jämförelse sker mellan ett hypotetiskt händelseförlopp (vad som skulle ha skett om förpliktelsen uppfyllts) och ett verkligt händelseförlopp (vad som faktiskt har skett). Ett exempel på att denna utgångspunkt tillämpas vid skadeberäkningen utgörs av NJA 2002 s. 477, där HD, efter att ha funnit att skadeståndsansvar förelåg för felaktigt uppgiven lägenhetsyta för en hyreslägenhet, uttalade att man vid prövning om hyresgästen lidit skada skall göra en jämförelse mellan den hyra hyresgästen faktiskt betalat och den hyra som hyresgästen ”skulle ha haft att betala, om det vid förhandlingsöverenskommelserna [om hyressättningen] hade varit känt att lägenhetsytan” var mindre än den som utfästs. I NJA 2002 s. 477 var fråga om ett rent strikt ansvar till följd av ett brott mot en utfästelse. Det hypotetiska förloppet konstruerades sålunda med antagandet att verkligheten skulle ha svarat mot gäldenärens utfästelse (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 483). Eftersom lägenhetshyran inte bestämdes av parterna utan genom en förhandlingsöverenskommelse enligt hyresförhandlingslagens regler uppkom i detta fall det särskilda problemet att man vid konstruktion av det hypotetiska förloppet nödgades fråga sig vilken bruksvärdehyra som skulle ha utgått om parterna vid förhandlingarna hade haft vetskap om den verkliga lägenhetsytan. HD:s majoritet fann härvid att den omständigheten att hyresnämnden och sedermera HovR:n efter hyresgästens överklagande hade höjt hyran i enlighet med hyresvärdens yrkande trots att den verkliga ytan var känd, medförde att hyresgästen inte kunde anses ha visat att denne skulle ha erlagt en lägre hyra under den relevanta tidsperioden.
Säljarens kontrollansvar - skadeståndsansvarets grund och omfattning enligt köplagen och CISG2 hänvisningar
- 3.3 KantroHrekvssHet ersätta köparen för den direkta förlust som köparen lider också om säljaren skulle ha varit i god tro."237 Det kan nämnas att ett motsvarande uttalande även återfinns i propositio nen till NoKöpLz238 men inte i propositionen till SvKöpL. Också i Sverige har dock åtminstone Hultmark accepterat att uppgifter som säljaren lämnar om köpobjektet faller inom kontrollrekvisitet,239 medan Runesson förefaller anse att kontrollansvaret i varje fall inte kan medge ansvarsbefrielse "om varan avviker från vad säljaren särskilt har utfäst".240 Som jämförelse från senare svensk rättspraxis kan nämnas, att i NJA 2002 s. 477 en felaktig uppgift om lägenhetsytan i hyresavtalet och hyresförhandlingarna har ansetts utgöra en sådan särskild utfästelse, som för hyresvärden medför strikt skadeståndsansvar. Jfr NJA 2002 s. 62 om köp av fast egendom. Något uttryckligt stöd för att olika uppgifter om varan skulle anses höra till säljarens kontrollsfär enligt CISG art. 79 har jag däremot inte funnit. Det är över huvud taget åtminstone delvis oklart i vilken utsträckning olika upp gifter om varan utanför det egentliga köpavtalet medför ett felansvar enligt CISG (se närmare nedan kap. 3.3.2.4.2).
- Skadestånd s. 100 f. Jfr även t.ex. NJA 2002 s. 477 (ovan kap. 3.3.2.4.1) där en sär