Stycket

40.Skatterådgivarens ansvar nyanserades något i NJA 1992 s. 502. Här uttalades att en rådgivare med sakkunskap i skattefrågor allmänt sett har ”långtgående förpliktelser, när det gäller att belysa en tilltänkt transaktions skattekonsekvenser”. I det aktuella fallet hade rådgivaren rått klienterna att sälja en tidningsrörelse i vilken det fanns outnyttjade förlustavdrag. Enligt HD var det inte uteslutet att en rådgivare som vid sådana avtalsförhandlingar ”underlåtit att över huvud taget peka på problemet med förlustavdrag” kunde blir skadeståndsskyldig. Emellertid borde man enligt HD ”vara försiktig med att lägga en rådgivare till last som försumlighet att han inte föreslagit sådana problemlösningar som är komplicerade till sin konstruktion eller svårbedömda från skatterättslig synpunkt”. Rådgivaren, som inte deltagit vid avtalsförhandlingarna, hade vid ett sammanträde där diskussionen om försäljningen varit av allmän och preliminär karaktär inte nämnt något om förlustavdragsfrågan. Det kunde emellertid inte enligt HD förväntas av rådgivaren att denne vid detta tillfälle skulle lämna annat än mycket allmänna råd, varför underlåtenheten att ta upp problemet med förlustavdragen inte kunde anses utgöra försummelse. Klienten hade i processen vidare angivit att rådgivaren borde ha föreslagit en speciell transaktion för att kunna utnyttja förlustavdraget. HD fann här att det än mindre kunde läggas rådgivaren till last som oaktsamhet att ”han underlät att rekommendera den speciella transaktion som revisionskärandena angivit”.s. 707