Stycket

39.NJA 1992 s. 58, NJA 1992 s. 243 och NJA 1992 s. 502 avsåg alla frågan om vårdslöshetsansvar vid skatterådgivning. I det förstnämnda avgörandet hade en revisionsbyrå biträtt en klient med rådgivning i samband med att aktiebolagslagstiftningen ändrade kravet på aktiekapital från 5 000 till 50 000 kr. Revisionsbyråns råd hade varit att klienten skulle övergå till att driva verksamheten i handelsbolagsform. Enligt HD hade uppdraget varit av sådan art att den anställde på revisionsbyrån ”haft att iaktta ett betydande mått av omsorg vid rådgivningen”. Åtgärden hade, till följd av att lagerreserven ökat betydligt sedan den senaste årsredovisning som rådgivaren haft tillgång till, medfört att ägarna drabbats av en betydande s.k. utskiftningsskatt. HD fann, ”som HovR:n också funnit”, att uppdraget utförts utan att ägarnas intressen tagits till vara ”med tillbörlig omsorg”. Enligt HovR:n måste nämligen rådgivaren ha insett att varulagret i ett mindre detaljhandelsföretag är av avgörande betydelse för företagets ekonomiska ställning och det hade därför varit anmärkningsvärt att rådgivaren ”utan några ytterligare kontroller beträffande varulagret tillrått [klienterna] att besluta om övergång till handelsbolag och biträtt dem med att genomföra ”övergången vid den valda tidpunkten. Rådgivaren borde i stället enligt domstolen ha avvaktat med den slutgiltiga rådgivningen tills inventeringen av varulagret genomförts eller erforderliga andra kontroller kunnat genomföras. En liknande rådgivningssituation prövades i NJA 1992 s. 243, där revisorn biträtt som rådgivare vid försäljning av ensamägarens aktier i ett aktiebolag. HD uttalade här att det ålegat revisorn att ”belysa affärens skattekonsekvenser och att ge en korrekt information om gällande regler”. Revisorn hade dels underlåtit att upplysa klienten om vilka konsekvenser försäljningen av aktierna kunde få i skattehänseende, dels uttalat sig på ett sådant sätt att klienten ”bibringats uppfattningen att försäljningen inte skulle medföra beskattning” på visst sätt. HD fann därför att revisorn brustit i sina åligganden och därför var skadeståndsskyldig.s. 707