Närliggande

29.Ett fall där det i vart fall inte är självklart vilken grund för ansvaret som egentligen ansågs föreligga är NJA 1996 s. 252. Här befanns en kreditgivare skadeståndsskyldig gentemot en entreprenör p.g.a. att kreditgivaren angivit att ett spärrbelopp höjts trots att borgenären inte överlåtit något ytterligare belopp och kreditgivarens uttalande därför varit felaktigt. Den relation entreprenören och kreditgivaren haft var att den förre genom en tidigare cession av byggherren blivit borgenär och kreditgivaren gäldenär enligt en spärrförbindelse med ett lägre belopp. Skadan, som utgjordes av att entreprenören i tillit till uttalandet fortsatt med entreprenaden till ett belopp utöver den tidigare spärrförbindelsen och sedermera inte fått betalt av byggherren utöver det tidigare spärrbeloppet, ansågs av HD vara att ”hänföra till det obligationsrättsliga förhållandet mellan [kreditgivaren] som gäldenär och [entreprenören] som borgenär med avseende på spärrbeloppet”. Att märka här är emellertid att någon obligationsrättslig relation inte uppstått mellan dessa parter med avseende på den omtvistade höjningen. I detta hänseende är det oklart på vilket sätt skadan var att hänföra till den obligationsrättsliga relationen. 4.7.1.2 Vållande Allmänt ansvar för culpa Av 40 § 3 st. KöpL framgår att säljaren är skadeståndsskyldig för säljarens direkta och indirekta förluster om ”felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida”. Enligt förarbetena avses här ett ansvar för culpa såväl vid avtalets ingående som under fullgörelsen av avtalet, d.v.s. såväl culpa in contrahendo som culpa in contractu. Som exempel på fall där ett ansvar för culpa in contrahendo kan tänkas anförs att säljaren lämnar oriktig information eller underlåter att lämna viktig information till köparen. Ett fall som illustrerar den bedömning som skall ske i dessa fall är NJA 1989 s. 156, som rörde ett fall där en köpt hundvalp utvecklat en allvarlig sjukdom som var ärftlig och därför hade avlivats. Hundvalpens båda föräldrar hade haft samma sjukdom, dock i lindrigare form. Här prövades bl.a. om säljaren skulle anses ha ett ansvar enligt då gällande 6 § i 1973 års konsumentköplag. I denna bestämmelse föreskrevs att köparen skulle ha rätt till ersättning för utgift som han ådragit sig till följd av felet, om inte säljaren visade att försummelse inte legat honom till last. Säljaren ansågs här ha ägt god kännedom om dels att Svenska Kennelklubben i sina rekommendationer uttalat att hundar som visat sig ha sjukdomen inte borde användas till avel, dels att försäkringsersättning inte utgick för sjukdomen såvida inte båda föräldradjuren underkastats röntgenologisk undersökning utan anmärkning (vilket inte skett i det föreliggande fallet). Mot denna bakgrund uttalade HD att det vid konsumentköp fick ”anses åligga säljaren att underrätta köparen om förhållanden av vikt för köpet”, varför säljaren inte kunde undgå skadeståndsansvar.s. 702