Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
Rättsfall
NJA 1996 s. 252
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 252
BibTeX
@misc{nja-1996-s-252,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 252}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1996 s. 252 bedömdes en kreditgivare vara ansvarig gentemot en entreprenör. Här hade en anställd hos kreditgivaren skickat ett brev till entreprenören i vilket angivits att ett spärrbelopp höjts genom att det också inkluderade moms, något som visade sig vara felaktigt eftersom byggherren inte överlåtit ytterligare medel till entreprenören genom en sådan höjning. Här anförde HD att entreprenören, som erhållit ett brev med ett tydligt innehåll, som varit skrivet på kreditgivarens brevpapper och som undertecknats i dennes namn, inte haft ”någon anledning … att göra särskilda efterforskningar om … [tjänstemannens] behörighet att i denna angelägenhet uttala sig för [kreditgivarens] räkning”. HD fann att avsändandet av brevet utgjort en oaktsam handling och att ansvaret för oaktsamheten fick anses åvila kreditgivaren. Eftersom kreditgivaren bestritt ansvar bl.a. med åberopande av att tjänstemannen saknat behörighet att göra några kreditutfästelser skulle uttalandet från HD:s sida att det saknades anledning att göra särskilda efterforskningar kunna uppfattas som en betydande utvidgning av arbetsgivarens ansvar för anställdas ageranden. Det är emellertid oklart hur uttalandet skall tolkas. 1.2.1.4 Osäkerhet om vem som är avtalspart I ett antal fall har HD prövat frågan om en rättshandling ingåtts av en juridisk person eller inte. I NJA 1983 s. 229 hade en privatperson gjort en abonnemangsanmälan om elleveranser den 29 april 1976 och där angivit abonnentens namn som Restaurang Elektra med visst registreringsnummer. Anmälan hade skrivits under av privatpersonen. Av protokoll från 14 november 1975 framgick att privatpersonen valts till styrelse i bolaget, att han ensam ägde teckna firma och att firman skulle vara ”Restaurant AB Elektra”. Registreringsanmälan till registreringsmyndigheten PRV hade inskickats samma dag och privatpersonen hade sedermera före anmälan registrerats som styrelse i bolaget och firmatecknare. Namnförslag ingavs till PRV efter abonnemangsanmälan och bolaget hade därför rätteligen ett annat namn vid denna anmälan. HD fäste här avseende vid att det av anmälans uppgift om Restaurang Elektra med visst angivet registreringsnummer måste anses ha framgått att ”anmälan utfärdats på det bolags vägnar, som hade detta registreringsnummer”. Att firman angivits felaktigt föranledde inte annan bedömning. I NJA 1987 s. 592 hade en person tidigare bedrivit verksamhet under firman Holma Stallinredningar. Verksamheten hade sedan övertagits av Holma Stallinredningar AB. Kungörelse om att bolaget registrerats i aktiebolagsregistret hade skett i april 1980 och kungörelse om att firman avregistrerats i handelsregistret hade skett i januari 1981. Beställningarna för vilka säljaren krävde ersättning av privatpersonen hade skett i början av 1982. Säljaren hade i huvudsak åberopat att privatpersonen, trots en fortlöpande affärsförbindelse, inte hade underrättat säljaren om bolagsbildningen och att privatpersonen vid flera tillfällen utan anmaning betalat leveranser mot fakturor utställda på firman och därvid t.o.m. använt giroblanketter med firmans beteckning. Säljarens talan ogillades av HD. Domstolen beaktade här särskilt att säljaren inte påstått något förhållande som gjort det omöjligt för denne att ta del av registeruppgifterna och att de skäl som åberopats av säljaren inte medförde att avsteg skulle ske från huvudprincipen att registerinnehållet skall anses känt av tredje man. En liknande fråga prövades i NJA 1991 s. 412. Här hade leverantören ingått ett avtal med en privatperson. Någon underrättelse om att privatpersonen drev rörelsen i bolagsform hade inte lämnats till leverantören. HD uttalade här att tidigare motivuttalanden i NJA II 1910 nr. 14, s. 154 alltjämt skulle tillmätas betydelse, varför det åligger varje person ”att, vid äventyr av rättsförlust, hålla sig underrättad om vad registret vid en viss tidpunkt innehåller”. Eftersom leverantören inte trätt i något rättsförhållande till privatpersonens aktiebolag före kungörelsen kunde leverantören inte till följd av kungörelsen anses ha fått kännedom om att bolaget skulle vara rätt motpart. 1.3 Tredjemansavtal och liknande avtal Enligt ett avtal mellan ett bolag och en kommun träffat 1954 stadgades att bolaget ”erhåller befrielse från anslutningsavgifter för all framtid ävensom framtida årliga avloppsavgifter för följande fastigheter”, däribland ett antal fastigheter som inte ägdes av bolaget utan av privatpersoner. I NJA 1994 s. 359 uppkom frågan om avtalet gav en självständig rätt till ägarna av dessa fastigheter. Vid en tolkning av bestämmelsen fann HD att det kunde antas att avsikten varit att ägarna till fastigheterna skulle vara befriade från avgiftsskyldighet och självständigt skulle kunna åberopa bestämmelsen. Avtalet fick därför enligt HD uppfattas som ett s.k. tredjemansavtal.
- I NJA 1993 s. 222 anförde HD att en civilrättslig grundsats är att det i regel inte föreligger hinder mot byte av borgenär och att undantag görs endast när särskilda omständigheter föreligger. Att försäkringstagaren överlåter sin rätt till sådan ersättning på grund av ansvarsförsäkring som kan tillkomma försäkringstagaren bör enligt HD kunna godtas. En annan sak är emellertid att försäkringstagaren enligt försäkringsavtalet i vissa fall förutsätts medverka till utredningen på visst sätt. Liksom i övrigt vid cession skall dock här gälla att förvärvaren av rättigheterna enligt avtalet i detta hänseende inte får en bättre rätt än överlåtaren. 2.5.6 Betalning med befriande verkan (29 § SkbrL) Vid cession av skuldebrev och annan enkel fordring gäller enligt 29 § SkbrL att gäldenären kan betala med befriande verkan till överlåtaren så länge gäldenären inte vet att denne ej längre äger rätt att uppbära beloppet eller har skälig anledning till misstanke därom. Här kan jämföras med bestämmelsen i 7 kap. 17 § JB om ny ägares rätt att erhålla arrende (se härom NJA 1994 s. 746, där HD vid sin tillämpning tog hänsyn till den generella principen i 29 § SkbrL). Tillämpningen av 29 § SkbrL kan illustreras av NJA 1996 s. 252, där HD fastställde den juridiska innebörden i en spärrförbindelse. I fallet hade denna förbindelse innefattat en oåterkallelig överlåtelse (jfr 27 § SkbrL) av ett spärrbelopp utgörande huvuddelen av en kredit överlåtaren hade i en bank. HD fann här att den till vilken beloppet överlåtits blev ny borgenär i förhållande till banken med avseende på beloppet. Eftersom banken underättats om borgenärsbytet kunde banken inte längre betala med befriande verkan till överlåtaren.
- Ett fall där det i vart fall inte är självklart vilken grund för ansvaret som egentligen ansågs föreligga är NJA 1996 s. 252. Här befanns en kreditgivare skadeståndsskyldig gentemot en entreprenör p.g.a. att kreditgivaren angivit att ett spärrbelopp höjts trots att borgenären inte överlåtit något ytterligare belopp och kreditgivarens uttalande därför varit felaktigt. Den relation entreprenören och kreditgivaren haft var att den förre genom en tidigare cession av byggherren blivit borgenär och kreditgivaren gäldenär enligt en spärrförbindelse med ett lägre belopp. Skadan, som utgjordes av att entreprenören i tillit till uttalandet fortsatt med entreprenaden till ett belopp utöver den tidigare spärrförbindelsen och sedermera inte fått betalt av byggherren utöver det tidigare spärrbeloppet, ansågs av HD vara att ”hänföra till det obligationsrättsliga förhållandet mellan [kreditgivaren] som gäldenär och [entreprenören] som borgenär med avseende på spärrbeloppet”. Att märka här är emellertid att någon obligationsrättslig relation inte uppstått mellan dessa parter med avseende på den omtvistade höjningen. I detta hänseende är det oklart på vilket sätt skadan var att hänföra till den obligationsrättsliga relationen. 4.7.1.2 Vållande Allmänt ansvar för culpa Av 40 § 3 st. KöpL framgår att säljaren är skadeståndsskyldig för säljarens direkta och indirekta förluster om ”felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida”. Enligt förarbetena avses här ett ansvar för culpa såväl vid avtalets ingående som under fullgörelsen av avtalet, d.v.s. såväl culpa in contrahendo som culpa in contractu. Som exempel på fall där ett ansvar för culpa in contrahendo kan tänkas anförs att säljaren lämnar oriktig information eller underlåter att lämna viktig information till köparen. Ett fall som illustrerar den bedömning som skall ske i dessa fall är NJA 1989 s. 156, som rörde ett fall där en köpt hundvalp utvecklat en allvarlig sjukdom som var ärftlig och därför hade avlivats. Hundvalpens båda föräldrar hade haft samma sjukdom, dock i lindrigare form. Här prövades bl.a. om säljaren skulle anses ha ett ansvar enligt då gällande 6 § i 1973 års konsumentköplag. I denna bestämmelse föreskrevs att köparen skulle ha rätt till ersättning för utgift som han ådragit sig till följd av felet, om inte säljaren visade att försummelse inte legat honom till last. Säljaren ansågs här ha ägt god kännedom om dels att Svenska Kennelklubben i sina rekommendationer uttalat att hundar som visat sig ha sjukdomen inte borde användas till avel, dels att försäkringsersättning inte utgick för sjukdomen såvida inte båda föräldradjuren underkastats röntgenologisk undersökning utan anmärkning (vilket inte skett i det föreliggande fallet). Mot denna bakgrund uttalade HD att det vid konsumentköp fick ”anses åligga säljaren att underrätta köparen om förhållanden av vikt för köpet”, varför säljaren inte kunde undgå skadeståndsansvar.