Stycket

26.I detta avseende bör också jämföras med NJA 1996 s. 700 och NJA 1980 s. 383. I det förstnämnda avgörandet, som rörde skadeståndstalan mot en konkursförvaltare för att denne i ett konkursbos namn sålt egendom som tillhört tredje man. Parterna var här eniga om att skadan utgjorde en ren förmögenhetsskada. HD uttalade bl.a. att en ”väsentlig uppgift för en konkursförvaltare är att realisera den egendom som ingår i konkursboet”, att det därvid ”åligger … förvaltaren att tillse att egendom till vilken tredje man har separationsrätt inte omfattas av försäljning” samt att förvaltarens skyldighet att ”tillse att tredje man tillhörig egendom inte dras in i konkursen får anses följa såväl av konkurslagens reglering som av en allmän princip om förbud mot att obehörigen förfoga över annans egendom. Mot bakgrund härav kan det förhållandet att den påstådda skadan är att betrakta som ren förmögenhetsskada inte anses utgöra hinder mot att [konkursförvaltaren] åläggs skadeståndsskyldighet, trots att skadan inte orsakats genom brott”. NJA 1980 s. 383 rörde bl.a. frågan om en enligt ackordslagen utsedd god man i sin egenskap av företrädare för Ackordscentralen kunde anses ådra centralen skadeståndsansvar gentemot en utanför ackordsförfarandet stående person. Här hade den gode mannen vårdslöst underlåtit att kontrollera en uppgift om en tillgång vilket fått till följd att bolaget uppvisade en för god ställning. I förlitan på denna uppgift hade en tredje man på vissa villkor garanterat ett ackord för bolaget. Här yttrade HD att ”oavsett att uppfyllandet av villkoren till avsevärd del var beroende av annan än Ackordscentralen måste överenskommelsen anses ha sådan karaktär av avtal mellan [tredje man] och Ackordscentralen att frågan om skadeståndsskyldighet för Ackordscentralen är att bedöma på kontraktsrättslig grund”. Här kan också jämföras med NJA 1998 s. 520, där en bank trots meddelande från tredje man om att egendom pantsatts lämnat ut egendomen till skada för panthavaren. Här uttalade HD att ”för att det avsedda ändamålet med 1936 års lag [om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man] skall uppnås krävs därför att kreditgivaren har rätt till ersättning av tredje mannen för den ekonomiska förlust han lider, om egendomen lämnas ut”. Grunden för ansvar bedömdes här, liksom i NJA 1980 s. 383, vara den kontraktsliknande relationen.s. 700