Stycket

25.Särskilda problem uppkommer också i andra fall där det kan vara svårt att avgöra om ett agerande skall bedömas enligt kontraktuella eller utomobligatoriska regler. Även om culpa-regeln fortfarande som huvudregel torde vara gemensam för utomobligatoriskt och kontraktuellt skadeståndsansvar finns det betydande rättsliga skillnader beroende på i vilket fack ett agerande placeras. Den viktigaste skillnaden är naturligtvis att ansvaret för rena förmögenhetsskador i utomobligatoriska förhållanden som huvudregel förutsätter brott (se numera 2 kap. 2 § skadeståndslagen). Emellertid finns också beträffande dessa skador ett utrymme för ett oaktsamhetsansvar i vissa situationer, särskilt när relationen mellan parterna är kontraktsliknande (se härom särskilt Kleinemans doktorsavhandling Ren förmögenhetsskada — särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987). Av NJA 1987 s. 692 framgår också att den som utfärdar värderingsintyg kan bli skadeståndsansvarig gentemot den som med fog satt sin tillit till värderingsintyget om intyget till följd av vårdslöshet innehåller felaktigheter som medfört skada. Detta gäller dock inte om utfärdaren gjort förbehåll om frihet från sådant ansvar. I NJA 2001 s. 878 klargörs på flera punkter räckvidden av NJA 1987 s. 692. Av avgörandet framgår sålunda att tredje mans befogade tillit är ett nödvändigt villkor för ansvar. Denna tillit är enligt HD bl.a. beroende av om utställaren av intyget gett uttryck för något förbehåll avseende ansvaret. I det föreliggande fallet befanns uttrycket i värderingsutlåtandet, som utfärdats med anledning av en skiljetvist och som sedan använts när fastigheten ställdes som säkerhet för en kredit, att utlåtandet var ”avsett att ligga till grund för tvist” vara tillräckligt klart för att kreditgivaren borde ha förvissat sig om att utlåtandet kunde läggas till grund för kreditgivning. Eftersom kreditgivaren inte agerat på detta sätt befanns kreditgivaren inte berättigad till skadestånd.s. 700