Stycket

20.I NJA 1991 s. 217 hade en bankkund av ett bankkontor fått rätt att tillfälligt övertrassera sitt konto. Det bankkontor till vilket bankkunden gått för att få ut pengar hade emellertid inte erhållit meddelande härom, varför utbetalningen av begärt belopp fördröjdes med mellan en och en halv och två timmar. Bankkunden menade att han till följd härav hade gått miste om en vinst vid vidareförsäljning av en fastighet och åsamkats lånekostnad till följd av att han inte kunnat sälja en fastighet förrän långt efter den planerade tidpunkten. HD fann här att banken försummat sin skyldighet att utbetala pengarna utan dröjsmål. Beträffande skadeståndsskyldigheten fann HD att skälen var särskilt starka att, utöver borgenärens rätt till dröjsmålsränta, ålägga gäldenären skadeståndsskyldighet när det ”är fråga om utbetalning från en bank, beträffande vilken stränga krav på punktlighet bör ställas”. Presumtionsansvar Vid förvaring är den generella principen att förvararen har ett presumtionsansvar, d.v.s. att förvararen har ett skadeståndsansvar om denne inte kan visa att culpa inte legat honom till last. Förvararens ansvar prövades i NJA 1978 s. 618, där en hotellgäst glömt sin attachéväska i hotellets café. Väskan hade efter telefonsamtal från hotellgästen omhändertagits av hotellpersonalen och förvarats i ett låst rum innanför portierdisken, där den stulits vid ett inbrott när den som skött disken var borta en stund på natten. Enligt HD medförde hotellets omhändertagande av väskan och åtagande att förvara den åt hotellgästen att hotellet blivit ansvarigt för väskan såsom för deponerat gods. Detta innebar enligt HD att hotellet, för att gå fritt från ansvar, skulle visa att försummelse med avseende på förvaringen av väskan inte legat hotellet till last. Hotellet ansågs sålunda ha ett presumtionsansvar. Hur långt aktsamhetskravet skulle sträckas var enligt domstolen bl.a. beroende av vad hotellet haft anledning att anta beträffande egendomens värde. Hotellgästen hade vid samtalet inte upplyst om att väskan innehöll något särskilt värdefullt eller stöldbegärligt och inte framfört önskemål om särskild förvaring, t.ex. i kassaskåp. Han hade inte heller haft något att erinra emot att väskan förvarades på sätt som skedde. Mot denna bakgrund, och med beaktande av omständigheterna när väskan omhändertagits av hotellet, fann HD att hotellet fick ”anses ha saknat anledning till antagande, att den omhändertagna egendomen var av sådant värde att den inte kunde med iakttagande av tillbörlig aktsamhet förvaras på sätt som skett”, varför någon försumlighet inte kunde läggas hotellet till last. Här kan jämföras med NJA 1979 s. 85, där en deltagare i en sällskapsresa förlorat sitt bagage. Här hade resenären under busstransport till hotellet fått information om att väskan skulle anlända till särskild avlastningsplats intill platsen där bussen stannade inom en halvtimme efter ankomst till hotellet och att resenären själv ansvarade för omhändertagande av väskan. Väskan hade anlänt till platsen inom den sagda halvtimmen efter ankomsten vid 22-tiden och stått kvar där en timme senare men hade sedan varit försvunnen när väl resenären letade efter den vid 03.30 på natten. HovR:ns majoritet, vars dom fastställdes av HD, anförde här att det inte kunde anses orimligt att researrangören krävde att resenären hämtade bagaget på anvisad plats. Eftersom resenären fått tydlig information befanns researrangören inte ha agerat vårdslöst vid genomförandet av transporten.s. 697