Stycket

66.När sedan motsvarande frågor kom upp i NJA 1989 s. 671 anförde HD att det med avseende på bedömningen av 29 § inte var någon ”principiell skillnad mellan avbetalningskontrakt och hyresavtal eller mellan pantsättning och överlåtelse” och att samma ”krav på klarhet och tydlighet bör således i konsumentförhållanden ställas på underrättelse till hyresmannen om överlåtelse av rättigheterna enligt hyresavtalet för att hyresmannen därigenom skall avskäras från sin rätt att med befriande verkan betala till uthyraren”. Vid bedömning av det enskilda fallet fäste HD avseende vid att överlåtelsemeningen, som inte förekom i själva kontraktet utan på baksidan av formuläret, varit avfattad ”i klara och koncisa ordalag”, att konsumenten bredvid överlåtelsemeningen på baksidan genom särskild underskrift bekräftat att han tagit del av överlåtelsen, att det inte förekommit någon text som kunde vilseleda konsumenten med avseende på överlåtelsen och förfogandet samt att konsumenten gjort flera hyresinbetalningar enligt kontraktet med finansbolaget och därvid använt inbetalningskort som bolaget tillhandahållit. Härtill kom enligt HD att ”den som förbehållslöst överlåter något till en annan därmed avhänder sig rätten att tillgodogöra sig eller eljest förfoga över det överlåtna torde stå i överensstämmelse med en allmän rättsuppfattning” och att ”denna innebörd har ordet överlåtelse också i allmänt språkbruk”. Konsumenten fick mot denna bakgrund — trots att han inte blivit särskilt upplyst om förhållandet — ”anses ha haft skälig anledning misstänka att [säljaren] ej var behörigt att uppbära betalning för hyran eller på annat sätt reglera mellanhavandet”. Skillnaderna mellan de båda fallen är relativt små men föranledde sålunda motsatta slut. Det kan, mot bakgrund av hur den normale konsumenten kan antas bete sig, tyckas att kraven genom det senare fallet är högt ställda på en konsuments tillgodogörande av innehållet i ett avtal och dennes analys av vad detta kan medföra. 2.6 Vem skall prestera? I NJA 1998 s. 3 avsåg tvisten tolkningen av en avtalsbestämmelse mellan en säljare och en köpare som rubricerades ”Tillverkarens särskilda åtagande för fel i bilens avgasreningssystem”. Eftersom den köpta bilen vid kontrollbesiktning visat sig ej uppfylla avgaskraven krävde köparen av bilen ersättning av tillverkaren för reparationskostnaderna för att sätta bilen i ett skick som medförde att avgaskraven uppfylldes. Tillverkaren, som ej bestred att köparen av bilen kunde rikta ett krav direkt mot tillverkaren, befanns ersättningsskyldig. 2.7 Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär Enligt 9 kap. 5 § HB gäller att en gäldenär som har flera förpliktelser mot en och samma borgenär har rätt att ”avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är”. Bestämmelsen har betydelse i flera sammanhang, exempelvis vid tillämpning av 20 § SkbrL när ett löpande skuldebrev är överlåtet och fråga uppkommer till vem gäldenären kan betala med befriande verkan. Vad som skall gälla när en gäldenär erlagt betalning några dagar före förfallodagen av en hyresfordran prövades i NJA 2002 s. 577. Här hade en gäldenär en hyresskuld till hyresvärden sedan tidigare. Vid en betalning den 28 juni angavs uttryckligen att betalningen avsåg juli månads hyra. Hyresvärden ansåg sig emellertid ha rätt att avräkna betalningen mot den tidigare hyresskulden eftersom hyran för juli ännu inte förfallit till betalning. HD anförde här att det med ”de betalningssätt som numera används förefaller föga motiverat att i detta sammanhang kräva att betalningen … skall ske just på förfallodagen. Det naturliga är att skulder betalas någon eller några dagar i förväg. Den avgörande tidpunkten för att gäldenären skall ha rätt att destinera bör i stället vara när frigörelsetiden är inne, så att borgenären inte kan avvisa betalningen”. Eftersom förfallotiden var den 30 juni och betalning erlagts den 28 juni befanns gäldenären ha haft rätt att destinera betalningen. Betalning några dagar före förfallodag anses sålunda normalt ge destinationsrätt. När frigörelsetiden är inne får även fortsättningsvis avgöras i det enskilda fallet. Enligt Rodhe bör borgenären vid penningprestationer vara skyldig att ta emot betalningen om detta kan ske ”utan nämnvärd olägenhet för honom, något som nästan alltid är fallet för penningprestationer” (Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 455). Detta synsätt stämmer väl överens med 7:103 PECL, där det anges att borgenären kan vägra att ta emot förtida fullgörelse ”except where acceptance of the tender would not unreasonably prejudice its interests” och där det i kommentaren anges att en vägran att ta emot betalning normalt är ”unjustified” så länge förtida betalning inte påverkar den ränta som skall utgå (se Lando & Beale, PECL, Parts I and II, 2000, s. 334. Jfr 6.1.5 Unidroit Principles of International Commercial Contracts, 2004, där det anges att rätt föreligger att avvisa förtida prestation ”unless it has no legitimate interest in doing so”).s. 666