Rättsfall
NJA 1989 s. 671
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 671
BibTeX
@misc{nja-1989-s-671,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 671}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 8 artiklar · 16 stycken/fotnoter
Hur dum får man vara?1 hänvisning
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
- NJA 1989 s 671 (Teuvos Citroén). Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m m, En kommentar, 2011 s 221–222.
- NJA 1937 s 351 (Krüger & Toll) NJA 1966 s 97 (Grusleveranserna i Ånge) NJA 1971 s 122 (Klientmedelskvittning) NJA 1973 s 635 (Evert i Leipojärvi) NJA 1976 s 458 (Cykelpump) NJA 1978 s 194 (Stelvio) NJA 1979 s 157 (DaNe Tryck) NJA 1981 s 562 (GAD Restaurant) NJA 1983 s 737 (MEFA Maskiner) NJA 1985 s 29 (Simiaprodukter) NJA 1986 s 44 (MaijaLiisas Fiat) NJA 1986 s 489 (Laboratorieassistenten som tog blodprov) NJA 1986 s 696 (Bengts Volvo) NJA 2009 s 182 (Jofrab) NJA 1989 s 671 (Teuvos Citroén) NJA 1989 s 768 (Pokerspelspotten)
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- 29 § SkbrL har prövats i tre fall där gäldenären varit en konsument. NJA 1986 s. 44 avsåg frågan om en konsument som efter det att ett avbetalningskontrakt pantförskrivits betalat till säljaren skulle kunna åberopa denna betalning. I NJA 1986 s. 696 hade en bilförsäljare till en konsument genom kreditköp sålt en bil som sedermera lämnats tillbaka i samband med att konsumenten genom nytt kreditköp förvärvade en ny bil. I båda fallen hade bilförsäljaren överlåtit kreditfordringarna till en kreditgivare men i det andra fallet inte meddelat kreditgivaren om återköpet av den första bilen. Det tredje avgörandet, NJA 1989 s. 671, avsåg, till skillnad från de två tidigare avgörandena, inte ett köp utan hyra av bil. Här hade uthyraren överlåtit sina rättigheter enligt kontraktet till ett finansbolag. Bilen hade sedan återlämnats i samband med att konsumenten köpt en ny bil och tvistefrågan var om konsumenten trots detta skulle tvingas erlägga ytterligare hyresbetalningar till finansbolaget.
- I alla tre avgörandena fann HD att 29 § SkbrL ägde analog tillämpning. Beträffande NJA 1986 s. 44 och NJA 1986 s. 696 betingades den analoga tillämpningen av att HD fann att dåvarande 10 § i 1977 års konsumentkreditlag inte var tillämplig. Här föreskrevs att konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning fick framställa samma invändningar på grund av köpet som han kunde göra mot säljaren. Numera gäller enligt 16 § 2 st. andra meningen KKrL att konsumenten, utöver invändningsrätten enligt första meningen som motsvarar 10 § i gamla lagen, också får ”invända att han har erlagt betalning till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne”. I förarbetena till den nya lagen anförs att rättsfallen från 1986 och 1989 ”kommer att förlora i betydelsen genom den utvidgning av konsumentskyddet som nu sker genom bestämmelsen” i 16 § 2 st. andra meningen KKrL. Regeln beskrivs i förarbetena som att den ger konsumenten ”en mycket vidsträckt rätt att tillgodoräkna sig betalningar som han felaktigt har gjort till säljaren i stället för till kreditgivaren” (se prop. 1991/92:83, s. 125; jfr Ds 1990:84, s. 122 ff.). Klart är att en situation som den i NJA 1986 s. 696 numera faller under regeln i 16 § 2 st. andra meningen KKrL och att bedömningen av det försvarbara i konsumentens överenskommelse skall ske utifrån kriterierna i tredje meningen om att betalningen eller överenskommelsen inte gäller mot kreditgivaren om konsumenten visste om säljarens bristande rätt att ta emot betalning eller ingå överenskommelse eller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att skaffa sig sådan information. Lika klart är det inte att bestämmelsen fångar upp situationen i NJA 1986 s. 44, som ju rörde en pantförskrivning. Med kreditgivare avses i lagen den som lämnar kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (se 2 § KKrL). I 3 § 2 st. KKrL finns en regel som bl.a. anger att även om avtalet betecknats som uthyrning skall ändå ett kreditköp anses föreligga om avsikten varit att konsumenten skulle bli ägare till varan. En motsvarande regel fanns i gamla konsumentkreditlagen. Enligt konsumentens egen utsago i NJA 1989 s. 671 hade avsikten varit att han efter hyrestidens slut skulle få köpa bilen men denna rätt hade inte kommit till uttryck i avtalet. Om detta påstående hade kunnat föras i bevis skulle KKrL sålunda numera ha varit tillämplig och konsumentens rätt att invända att han ingått en överenskommelse med säljaren bedömts enligt 16 § 2 st. andra och tredje meningarna. Om avtalet emellertid hade bedömts vara ett rent hyresavtal skulle KKrL över huvud inte ha varit tillämplig och för dessa situationer har sålunda avgörandet fortfarande ett betydande prejudikatvärde. För det fall fråga inte skulle vara om kreditköp i lagens mening och 16 § 2 st. KKrL därför inte vore tillämplig har avgörandena betydelse för tillämpningen av 29 § SkbrL när gäldenären är en konsument. Det finns därför mot denna bakgrund anledning att beröra innehållet i de tre avgörandena.
- När sedan motsvarande frågor kom upp i NJA 1989 s. 671 anförde HD att det med avseende på bedömningen av 29 § inte var någon ”principiell skillnad mellan avbetalningskontrakt och hyresavtal eller mellan pantsättning och överlåtelse” och att samma ”krav på klarhet och tydlighet bör således i konsumentförhållanden ställas på underrättelse till hyresmannen om överlåtelse av rättigheterna enligt hyresavtalet för att hyresmannen därigenom skall avskäras från sin rätt att med befriande verkan betala till uthyraren”. Vid bedömning av det enskilda fallet fäste HD avseende vid att överlåtelsemeningen, som inte förekom i själva kontraktet utan på baksidan av formuläret, varit avfattad ”i klara och koncisa ordalag”, att konsumenten bredvid överlåtelsemeningen på baksidan genom särskild underskrift bekräftat att han tagit del av överlåtelsen, att det inte förekommit någon text som kunde vilseleda konsumenten med avseende på överlåtelsen och förfogandet samt att konsumenten gjort flera hyresinbetalningar enligt kontraktet med finansbolaget och därvid använt inbetalningskort som bolaget tillhandahållit. Härtill kom enligt HD att ”den som förbehållslöst överlåter något till en annan därmed avhänder sig rätten att tillgodogöra sig eller eljest förfoga över det överlåtna torde stå i överensstämmelse med en allmän rättsuppfattning” och att ”denna innebörd har ordet överlåtelse också i allmänt språkbruk”. Konsumenten fick mot denna bakgrund — trots att han inte blivit särskilt upplyst om förhållandet — ”anses ha haft skälig anledning misstänka att [säljaren] ej var behörigt att uppbära betalning för hyran eller på annat sätt reglera mellanhavandet”. Skillnaderna mellan de båda fallen är relativt små men föranledde sålunda motsatta slut. Det kan, mot bakgrund av hur den normale konsumenten kan antas bete sig, tyckas att kraven genom det senare fallet är högt ställda på en konsuments tillgodogörande av innehållet i ett avtal och dennes analys av vad detta kan medföra. 2.6 Vem skall prestera? I NJA 1998 s. 3 avsåg tvisten tolkningen av en avtalsbestämmelse mellan en säljare och en köpare som rubricerades ”Tillverkarens särskilda åtagande för fel i bilens avgasreningssystem”. Eftersom den köpta bilen vid kontrollbesiktning visat sig ej uppfylla avgaskraven krävde köparen av bilen ersättning av tillverkaren för reparationskostnaderna för att sätta bilen i ett skick som medförde att avgaskraven uppfylldes. Tillverkaren, som ej bestred att köparen av bilen kunde rikta ett krav direkt mot tillverkaren, befanns ersättningsskyldig. 2.7 Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär Enligt 9 kap. 5 § HB gäller att en gäldenär som har flera förpliktelser mot en och samma borgenär har rätt att ”avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är”. Bestämmelsen har betydelse i flera sammanhang, exempelvis vid tillämpning av 20 § SkbrL när ett löpande skuldebrev är överlåtet och fråga uppkommer till vem gäldenären kan betala med befriande verkan. Vad som skall gälla när en gäldenär erlagt betalning några dagar före förfallodagen av en hyresfordran prövades i NJA 2002 s. 577. Här hade en gäldenär en hyresskuld till hyresvärden sedan tidigare. Vid en betalning den 28 juni angavs uttryckligen att betalningen avsåg juli månads hyra. Hyresvärden ansåg sig emellertid ha rätt att avräkna betalningen mot den tidigare hyresskulden eftersom hyran för juli ännu inte förfallit till betalning. HD anförde här att det med ”de betalningssätt som numera används förefaller föga motiverat att i detta sammanhang kräva att betalningen … skall ske just på förfallodagen. Det naturliga är att skulder betalas någon eller några dagar i förväg. Den avgörande tidpunkten för att gäldenären skall ha rätt att destinera bör i stället vara när frigörelsetiden är inne, så att borgenären inte kan avvisa betalningen”. Eftersom förfallotiden var den 30 juni och betalning erlagts den 28 juni befanns gäldenären ha haft rätt att destinera betalningen. Betalning några dagar före förfallodag anses sålunda normalt ge destinationsrätt. När frigörelsetiden är inne får även fortsättningsvis avgöras i det enskilda fallet. Enligt Rodhe bör borgenären vid penningprestationer vara skyldig att ta emot betalningen om detta kan ske ”utan nämnvärd olägenhet för honom, något som nästan alltid är fallet för penningprestationer” (Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 455). Detta synsätt stämmer väl överens med 7:103 PECL, där det anges att borgenären kan vägra att ta emot förtida fullgörelse ”except where acceptance of the tender would not unreasonably prejudice its interests” och där det i kommentaren anges att en vägran att ta emot betalning normalt är ”unjustified” så länge förtida betalning inte påverkar den ränta som skall utgå (se Lando & Beale, PECL, Parts I and II, 2000, s. 334. Jfr 6.1.5 Unidroit Principles of International Commercial Contracts, 2004, där det anges att rätt föreligger att avvisa förtida prestation ”unless it has no legitimate interest in doing so”).
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt3 hänvisningar
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer sätt är fundamentalt ur sakrättslig synvinkel, då härigenom ett rådighetsavskärande kan sägafs] ha skett»), 487, 503 (»... det icke kan komma på tal att sakrättsskydd nås på lindrigare villkor än vad som enligt 29 § SkbrL krävs för att en överlåtare skall förlora sin legitimation i förhållande till gäldenären»), 511 och 524, Rodhe s. 400 och Rodhe, Pant sättning s. 202, Björk i SvJT 1983 s. 353, Bogdan i TfR 1981 s. 520 f., Henning i SvJT 1995 s. 79 och Martinson s. 281, 290 och 297. I Håstad betonades t.o.m. 3 u. betal- ningslegitimationen starkt, men därefter har dess betydelse tonats ned, se Håstad (3 u.) s. 191, Håstad (4 u.) s. 185 och 235 samt Håstad (5 u.) s. 253, 250, 299 f. och 293. Även i Håstad (6 u.) finns vissa resonemang där betalningslegitimationen synes ha tillmätts be tydelse, se s. 230, 255 f., 290, 293, 295 och 299 f. (jfr Myrdal s. 156, not 499). Se även Håstad, Studier s. 103, 105 och 113. Till skillnad från de nu angivna författarna tiller känner Lindskog inte betalningslegitimationen någon relevans för borgenärsskyddet, se Lindskog i SvJT 1994 s. 115 (not 9). Jfr dock Lindskog i SvJT 1983 s. 543 och Lindskog s. 414. Att betalningslegitimationen normalt skall vara avskuren för borgenärsskydd gäller även enligt dansk och norsk rätt, se Myrdal s. 175 ff. 1155 Se NJA 1980 s. 197 (sekundärpantsättning av entreprenadfordran), NJA 1986 s. 217 (sekundärpantsättning vid factoring) och NJA 1989 s. 671 (prövning av betalningslegiti mationen). Se även NJA 1998 s. 520. 1156 Det finns dock fall där borgenärsskydd kan uppkomma utan att betalningslegitima tionen är avskuren. Enligt 20 § jämförd med 22 § SkbrL kan borgenärsskydd uppkomma genom tradition av löpande skuldebrev som innehåller räntebetalningsdagar och/eller en amorteringsplan trots att gäldenären fortfarande kan betala med befriande verkan till överlåtaren/pantsättaren, se Myrdal s. 142 f. Det är också troligt att borgenärsskydd kan uppkomma i underrättelsefall (t.ex. 31 § 1 st. SkbrL) när en underrättelse kommit gälde- nären/tredje man till handa utan att denna tagit del av den. Se kapitel 14.2.5 vid not 1138. Se även övriga i kapitel 14.2.5 omnämnda fall. 1157 Se redogörelsen i Myrdal s. 141 f. och där anförd litteratur. Jfr även Martinson (som utkommit därefter) s. 278 f. och 302.
- 18. Särskilt om återpantsättning av finansiella instrument 1584 Se kapitel 12.4 efter not 1027 ff. Jfr även de där angivna rättsfallen NJA 1986 s. 44 och NJA 1989 s. 671 samt 16 § 2 st. KkrL. 1585 Jfr t.ex. beträffande finsk rätt motivuttalandet till kravet på A:s samtycke i 4 kap. 5 § 1 mom. värdepappersmarknadslagen, enligt vilket A skall inse de risker som »återpantsätt ningen» innebär, se kapitel 8.6.2 vid not 336. 1586 Jfr vad som angivits bl.a. i kapitel 10.4.5 vid not 717 beträffande vikten av att de olika lösningarna de lege lata måste medföra en rimlig avvägning mellan de olika inblandade parternas intressen. - Som angivits i kapitel 18.3 vid not 1533 ff. bör ett skriftligt medgi-
- befriande verkan betala till säljaren skall vara avskuren [kursiverat här].» Visserligen kan, vilket påpekades av HD, den omständigheten att kö paren i avbetalningsförhållanden enligt 10 § i dåvarande KkrL kunde ställa krav gentemot säljaren även efter en pantsättning, bidra till att den rättsliga innebörden av en pantsättning i just dessa förhållanden var sär skilt svåra att förstå. Möjligen kan vidare en pantsättning som tas in i ett köpekontrakt vara ägnad att passera mer obemärkt än en pantsättning som sker separat och vid en senare tidpunkt. Rättsfallet visar likväl att det i vart fall i konsumentförhållanden är osäkert om en »naken» denuntiation om en »vanlig» pantsättning håller för att typiskt sett försätta A i ond tro. Ett liknande fall (överlåtelse av leasingavtal, där leasingtagaren var konsument) prövades i NJA 1989 s. 671. HD:s majoritet (tre röster mot två) hänvisade här till NJA 1986 s. 44 och kravet på »särskilda krav på klarhet och tydlighet». Majoriteten fann att den använda överlåtelse meningen var »avfattad i klara och koncisa ordalag» och »[a]tt den som förbehållslöst överlåter något till en annan därmed avhänder sig rätten att tillgodogöra sig eller eljest förfoga över det överlåtna torde stå i över ensstämmelse med en allmän rättsuppfattning». Majoriteten kom därför fram till att underrättelsen var tillräckligt tydlig för att leasingtagaren borde ha insett att betalning inte längre skulle erläggas till överlåtaren. Dennes betalningslegitimation befanns således vara avskuren. Bl.a. utgången i NJA 1989 s. 671 föranledde, genom införandet av 16 § 2 st. KkrL, en mildring av ondtroskravet vid kreditköp - avbetal ning, låneköp samt även, när det är avsett att köparen skall bli ägare till varan, »hyrköp» och leasing1028 1 -0 2n9är köparen är konsument. I bestäm melsen, som trädde i kraft den i januari 1993, har för det nämnda fallet gjorts undantag från regeln om betalningslegitimation i 29 § SkbrL, så till vida att köparen (gäldenären) äger betala med befriande verkan till säljaren om inte köparen visste att säljaren saknade rätt att ta emot be talningen eller om köparen uppsåtligen eller av grov o akt samhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.^ Genom bestämmelsen har alltså på grund av konsumenthänsyn kravet på underrättelsens kvalitet höjts i förhållande till 29 § SkbrL (kännedom eller skälig anledning att miss tänka). Det kan inte uteslutas att den nämnda lagändringen i KkrL kan påverka bedömningen av ondtroskravet (om än inom ramen för skriv ningen i 29 § SkbrL) beträffande en överlåtares/pantsättares betalnings legitimation även i andra fall än vid kreditköp. Som ovan framgått råder i rättskällorna oenighet både om vad som av ses med »återpantsättning» och om dess rättsliga verkningar, bl.a. just avse ende huruvida A kan betala till B »med befriande verkan». Mot den bak grunden torde det beträffande »återpantsättning» vara viktigare än eljest att det för A uttryckligen påtalas hur framtida betalningar skall erläggas. Det är även troligt, i vart fall i konsumentförhållanden, att underrättel sen för att försätta A i ond tro i vissa fall måste innehålla en beskrivning av vilka konsekvenser som en betalning till B kan innebära. C bör därför, för att säkrast tillvarata sin rätt gentemot A, se till att det av underrättelsen klart framgår att A skall erlägga (av- och ränte)betalning antingen direkt till C eller till B endast mot utfaende av panten, och att A annars riskerar att få betala två gånger.1030 I kapitel 18.7.2 anges ett fall där den onda tron bör omfatta att vissa betalningar - i samband med försäljning av aktier i en värdepappersdepå - automatiskt kommer att erläggas till B (genom att en skuld på till depån knutet konto minskar eller att kontots tillgångar ökar) och att dessa därför inte sker »med befriande verkan».1031
- Walin 1997 s 197–198 som anger att regeln är analogiskt tillämplig på jämkning av betalningsvillkoren, kvittning, uppsägning och efterskänkande. Se även NJA 1989 s 671 i avsn 5.3.3.1 ovan. Jfr Tiberg/Lennhammer 1995 s 38.
- I linje med dessa regler finns det normargument för att meddelanden om ny betalningsmottagare skall vara tydliga. Sekundogäldenären ges alltså ett skydd mot otydliga meddelanden. Rent konkret skulle kunna hävdas att underrättelsen till sekundogäldenärer skall förklara att pantsättningen innebär att betalning inte längre får ske till pantsättaren. Tydlighetskravet skall dock inte överdrivas. Om termen ”överlåtelse” använts kan detta vara tillräckligt utanför konsumentförhållanden, jfr nedan i rättsfallsreferatet NJA 1989 s 671.
- Även NJA 1989 s 671 handlar om återlämnande av en bil till bilhand-