Närliggande

134.I NJA 1998 s. 873 var det lätt att fastställa att just en viss anbudsgivare skulle ha fått avtalet om enheten hade iakttagit reglerna i LOU och det var därför lätt att fastslå att anbudsgivaren var berättigad till skadestånd (om skadeståndets beräkning, se nedan avsnitt 4.7.2.7). Vilket beviskrav som skall ställas upp för att en leverantör (anbudsgivare eller annan) skall anses berättigad till ersättning diskuterades ingående i NJA 2000 s. 712, där upphandlande enhet gjort sig skyldig till olaglig direktupphandling och där en leverantör som därför gått miste om möjligheten att lämna anbud krävde ersättning. Skada i den mening som avses i 7 kap. 6 § kräver enligt HD ”i princip att leverantören förlorat kontraktet till följd av överträdelsen”. Ett generellt krav för rätt till ersättning får därför anses vara att en leverantör kan visa att det ”är sannolikt att [leverantören] skulle ha fått kontraktet”. Detta krav ställdes upp för rätt till ersättning för leverantören som inte lämnat anbud därför att upphandlingsenheten genomfört en otillåten direktupphandling. HD anförde emellertid att ”beviskraven för att en leverantör förlorat kontraktet till följd av överträdelsen kan dock inte ställas lägre i sådana fall [d.v.s. när direktupphandling skett] än i fall då ett anbudsförfarande ägt rum”. Skälet till det relativt låga beviskravet var enligt HD att ett krav på att leverantören skulle styrka att just han förlorat kontraktet inte skulle stå i ”god samklang med det preventiva syfte som direktivets bestämmelser om rätt till skadestånd har”. I målet fann HD emellertid att leverantören inte ens förmått göra sannolikt att denne förlorat kontraktet till följd av den olagliga direktupphandlingen.s. 629