Närliggande

127.Det är inte sällsynt att skriftliga avtal saknar reglering av en fråga som sedermera visar sig vara högst väsentlig. En utgångspunkt kan i dessa fall vara att avtalet suppleras med en dispositiv norm. Kan det dock av exempelvis bakgrunden till avtalet, det skriftliga avtalets övriga bestämmelser eller andra omständigheter utrönas att parterna haft ett annat syfte, blir naturligtvis detta utslagsgivande. Just konflikten mellan en dispositiv norm och avtalsregleringens syfte när det skriftliga avtalet inte innehåller en reglering var föremål för behandling i NJA 1992 s. 439. Här hade SkoCity reagerat på att Åhléns, ett varuhus som sålde bl.a. kläder och skor, börjat kalla sig för Åhléns City eller Åhléns i City, eftersom man menade att man hade varumärkesrätten till ”City”. Efter förhandlingar hade parterna ingått ett avtal som medförde bl.a. att Åhléns åtog sig att inte använda benämningarna City och City’s vid marknadsföring etc. av skor och kläder, att Sko-City godkände att Åhléns använde sig av Åhléns City och Åhléns i City, att Åhléns åtog sig att avveckla användningen av City på sätt som stred mot avtalet och att Sko-City förband sig att inte påtala varumärkesintrång som gjorts innan avtalet ingicks. Någon avtalstid hade dock inte överenskommits. Åhléns hade sedermera sagt upp avtalet med en viss kortare uppsägningstid under åberopande bl.a. av att fråga var om ett avtal som ingåtts på obestämd tid, d.v.s. tills vidare, och som därför kunde sägas upp efter viss uppsägningstid. HD anförde här att ”en naturlig tolkning är emellertid att avtalet är avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge Åhléns användning av ovannämnda benämningar skulle kunna föranleda tvist. Avtalet kan alltså inte anses ha ingåtts att gälla endast tills vidare. Åhléns har vid detta förhållande inte haft rätt att säga upp avtalet på sätt som skett”. 1.6.5 Subjektivistisk metod I NJA 1982 s. 244 hade moderbolaget i cirkulärskrivelse till leverantörer angivit att moderbolaget hade centraliserat sin ekonomifunktion, varför leverantörerna ombads att i fortsättningen — oavsett vilket av företagen inom koncernen som gjort inköp — ställa sina fakturor direkt till moderbolaget. Efter omläggningen av rutinerna sände två leverantörer i enlighet med de erhållna anvisningarna sina fakturor avseende leveranser till dotterbolag direkt till moderbolaget som också fortlöpande fram till konkurs betalade dessa. Först efter konkursen framfördes invändningen om att moderbolaget var fel part. HD fann att moderbolagets agerande givit leverantörerna anledning att uppfatta moderbolaget såsom ansvarigt för betalningen av leveranserna. Eftersom leverantörerna haft denna uppfattning och inställningen måste ha stått klar för moderbolaget kunde moderbolaget inte undgå betalningsskyldighet för leveranserna. 1.6.6 Skälighetsinriktad metod Trots införandet av 36 § AvtL förekommer det i HD avtalstolkningsresonemang som antyder att det kan vara lämpligt att i vissa fall tolka ett avtal så att det får ett enligt domstolen skäligt resultat. Ett exempel på ett sådant resonemang, som dock inte medförde att kärandens talan skulle bifallas, fördes i NJA 1980 s. 145. Avgörandet avsåg dock ett avtal som hade ingåtts före tillkomsten av 36 § AvtL. Här hade på försäkringstagares begäran den i avtalet bestämda premiebetalningstidens längd förkortats. Emellertid hade, till följd av ett misstag på försäkringsgivarens sida, de sammanlagda premierna för den återstående betalningstiden bestämts till ett belopp som var lägre än det som enligt tillämpade försäkringstekniska grunder skulle ha utgått med hänsyn till den utfästa pensionens storlek och löptid. Försäkringstagaren krävde att återbäring på försäkringen skulle utgå med belopp motsvarande det som skulle ha utgått om rätt uträknade premier hade erlagts. Efter en prövning av bl.a. reglerna om förklaringsmisstag prövade HD om man skulle göra en avvikelse från vad som följde av återbäringsreglernas ordalydelse på den grund att en tillämpning enligt ordalydelsen skulle leda till ett oskäligt resultat. Enligt HD skulle oskäligheten då ”förknippas med vad man skulle kunna kalla ett förväntningsresonemang”, enligt vilket försäkringstagaren ”bort kunna räkna med att bli berättigad till samma återbäring som tillkommer andra försäkringstagare med motsvarande försäkringsbelopp och i övrigt, frånsett misstaget, likartade avtalsvillkor. Att han likväl inte skulle få samma återbäring skulle då kunna anses oskäligt”. HD fann emellertid att försäkringstagaren, till följd av bl.a. återbäringsreglernas konstruktion, inte haft fog för ”några ens tillnärmelsevis bestämda antaganden rörande storleken av framtida återbäring, beräknad efter en korrekt premie”. Härtill kom att de pengar som inte inbetalats till försäkringsgivaren varit tillgängliga för försäkringstagaren och kunde förväntas ha förräntats på ett eller annat sätt. Mot denna bakgrund ansågs en skälighetsbedömning inte böra ge resultatet att reglerna om återbäring tillämpades mot ordalydelsen. 1.6.7 Övriga fall I NJA 1994 s. 130 hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket ett företag med anvisningsrätt tillika arbetsgivaren hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. Avtalet ansågs av köparen strida mot grunderna i en bestämmelse i bostadsrättslagen, enligt vilken villkor för medlemskap i en bostadsrättsförening var utan verkan om det innebar att den till vilken en bostadsrätt övergick skulle utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i en bostadsrättsförening, varför köparen ansåg att villkoret skulle åsidosättas. Av utredningen ansågs framgå att villkoret, som ingick i ett avtal mellan företaget och köparen, inte uppställts i föreningens intresse, utan motiverats av företagets intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda i syfte att underlätta rekryteringen av kvalificerad personal. Enligt HD framstod villkoret inte som något försök att kringgå lagbestämmelsen och det stred därför inte mot grunderna för bestämmelsen, varför det inte kunde anses oskäligt i sig.s. 623