Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Rättsfall
NJA 1994 s. 130
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1994 s. 130
BibTeX
@misc{nja-1994-s-130,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1994 s. 130}},
year = {1994},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 5 artiklar · 9 stycken/fotnoter
- I NJA 1992 s. 66 kom HD fram till att det inte fanns ”tillräcklig anledning att anse att uppställandet av formkrav vid överlåtelse av bostadsrätt skulle inverka på rättsläget beträffande optionsavtal på så sätt att ett sådant avtal under alla omständigheter blev ogiltigt”. Dock konstaterades det att det måste krävas att optionsavtalet är upprättat i skriftlig form eftersom skriftlighetskravet annars skulle ”urholkas på ett inte godtagbart sätt eftersom ett muntligt optionsavtal då skulle binda säljaren lika starkt som ett köpeavtal som uppfyller lagens formkrav”. I NJA 1994 s. 130 ansågs sedan en hembudsklausul i ett avtal mellan en bostadsrättshavare och en bostadsrättsförening vara giltig och i NJA 2001 s. 75 ansågs ett skriftligt avtal om överlåtelse av en bostadsrätt som ännu inte var upplåten vara giltigt (se Herre, SvJT 2005 s. 564 f.).
- HD:s majoritet (1 justitieråd) kom därefter fram till att ansvaret skulle jämkas. En minoritet om två ledamöter ogillade skadeståndskravet eftersom man sammanfattningsvis menade att säljaren/kreditgivaren inte borde ha litat på köpekontraktets uppgift om godkänd leverans, att säljaren borde ha undersökt förhållandena närmare och att säljaren därför inte, trots köparnas oaktsamhet, kunde anses ersättningsberättigad. Två ledamöter kom fram till att köparna fullt ut var skadeståndsskyldiga för den skada som säljaren åsamkats. För att komma fram till den slutsatsen konstaterade ledamöterna att säljaren inte hade varit medvållande till skadan genom brister i kreditprövningen eller genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att kontrollera leveransgodkännandets riktighet. De konstaterade också att leverantörens handlande inte kunde tillräknas säljaren i förhållandet till köparen och att någon grund för jämkning inte förelåg. 4.5.1.5 Formalavtal och skadeståndsskyldighet Vid icke-formbundna avtal och således exempelvis vid förvärv av lös egendom är utgångspunkten att ett optionsavtal är bindande, naturligtvis med den begränsningen att annat kan följa särskilt av lagstiftning eller till följd av särskilda omständigheter i en viss situation. Också vid formbundna avtal om köp av lös egendom torde utgångspunkten vara, när annat inte följer av lag, att optionsavtal är bindande även avseende sådana transaktioner men undantag kan göras om särskilda omständigheter föranleder det (jfr NJA 1992 s. 66 om optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt, NJA 1994 s. 130 angående avtal om hembudsskyldighet mellan bostadsrättshavare och annan än bostadsrättsföreningen samt NJA 2001 s. 75 angående avtal om överlåtelse av ännu inte upplåten bostadsrätt; se särskilt ”Emissionsgarantin” NJA 2016 s. 107 p. 32, se även Herre, SvJT 2005 s. 561 ff.).
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- Av 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) framgår att också ett avtal om överlåtelse av en bostadsrätt skall upprättas skriftligen och skrivas under av parterna samt innehålla uppgift om lägenhet som avses och om priset. Det framgår också att motsvarande bestämmelse gäller vid byte eller gåva. Formkraven infördes i den gamla bostadsrättslagen genom en lagändring 1982. I NJA 1992 s. 66 prövades om de principer som utvecklats för fast egendom enligt vilka optionsavtal ej är bindande också skulle gälla för överlåtelser av bostadsrätter. Det främsta argumentet för en sådan ordning hävdades vara att formkraven införts och att därför bostadsrätter skulle behandlas på samma sätt som fast egendom. HD konstaterade här att skälen för införande av formkrav var främst att skapa ordning och reda i rättsförhållandena och tillgodose kontrollaspekten vid realisationsvinstbeskattning. HD fann emellertid — utan närmare motivering — att det inte finns ”tillräcklig anledning att anse att uppställandet av formkrav vid överlåtelse av bostadsrätt skulle inverka på rättsläget beträffande optionsavtal på så sätt att ett sådant avtal under alla omständigheter blev ogiltigt. För att ett optionsavtal skall bli giltigt måste emellertid numera krävas att det är upprättat i skriftlig form; om muntliga optionsavtal godkändes skulle nämligen skriftlighetskravet för överlåtelse urholkas på ett inte godtagbart sätt eftersom ett muntligt optionsavtal då skulle binda säljaren lika starkt som ett köpeavtal som uppfyller lagens formkrav”. I NJA 1994 s. 130 prövades om formkravet för överlåtelser av bostadsrätter medförde att ett löfte om att i framtiden överlåta bostadsrätten inte var bindande. Här hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket upplåtaren tillika arbetsgivaren hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. HD fann här att det följde av NJA 1992 s. 66 att formkravet vid överlåtelse av bostadsrätt inte innebär något principiellt hinder mot att ingå avtal om framtida överlåtelse av sådan egendom och att därför köparens skriftliga utfästelse att under vissa förutsättningar överlåta bostadsrätten till en anvisad köpare inte var ogiltig till följd av formkravet. I NJA 2001 s. 75 bekräftades principen i NJA 1992 s. 66 om att utfästelse att i framtiden sälja bostadsrätt är bindande. Enligt HD innefattar 6 kap. 4 § bostadsrättslagen inte ett krav på att bostadsrätten skall vara upplåten för att utfästelsen skall anses bindande.
- Ett något säreget fall är NJA 1982 s. 390, som rörde frågan om en försäkringstagare enligt en grupplivsförsäkring hade skriftligen meddelat försäkringsgivaren om ett förmånstagarförordnande. För att vara gällande som förordnande föreskrivs i 103 § FAL att det skall meddelas försäkringsgivaren, d.v.s. vara försäkringsgivaren till handa. Försäkringstagaren hade emellertid upprättat ett förordnande den 11 september och avlidit den 12 september och förordnandet hade inte inkommit till försäkringsgivaren den dagen och inte ens postats den dagen; det senare hade betydelse eftersom försäkringsgivaren anfört att man skulle ha beaktat handlingen om den hade postats den 12. HD anförde härvid att försäkringstagaren ”med de åtgärder han vidtog avsåg att till försäkringsbolaget överbringa ett skriftligt meddelande att” en viss person skulle vara förmånstagare enligt grupplivförsäkringen. ”Att han inte vidtog mer ändamålsenliga och tillförlitliga åtgärder bör godtas med hänsyn till vad som upplysts om hans sjukdomstillstånd vid tiden för åtgärderna och till att han kort tid efter dessa avled”. Till följd härav fann HD sålunda att ett giltigt förordnande ”under angivna särskilda förhållanden” fick anses ha skett. Grunden för detta åsidosättande av kravet i 103 § FAL angavs inte närmare. 1.5.6.6 Övriga fall I NJA 1994 s. 130 hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket ett företag med anvisningsrätt — som även var köparens arbetsgivare — hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. Avtalet ansågs av köparen strida mot grunderna i en bestämmelse i bostadsrättslagen, enligt vilken villkor för medlemskap i en bostadsrättsförening var utan verkan om det innebar att den till vilken en bostadsrätt övergick skulle utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i en bostadsrättsförening, varför köparen ansåg att villkoret skulle åsidosättas. Av utredningen ansågs framgå att villkoret, som ingick i ett avtal mellan företaget och köparen, inte uppställts i föreningens intresse, utan motiverats av företagets intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda i syfte att underlätta rekryteringen av kvalificerad personal. Enligt HD framstod villkoret inte som något försök att kringgå lagbestämmelsen och det stred därför inte mot grunderna för bestämmelsen, varför det inte kunde anses oskäligt i sig.
- Det är inte sällsynt att skriftliga avtal saknar reglering av en fråga som sedermera visar sig vara högst väsentlig. En utgångspunkt kan i dessa fall vara att avtalet suppleras med en dispositiv norm. Kan det dock av exempelvis bakgrunden till avtalet, det skriftliga avtalets övriga bestämmelser eller andra omständigheter utrönas att parterna haft ett annat syfte, blir naturligtvis detta utslagsgivande. Just konflikten mellan en dispositiv norm och avtalsregleringens syfte när det skriftliga avtalet inte innehåller en reglering var föremål för behandling i NJA 1992 s. 439. Här hade SkoCity reagerat på att Åhléns, ett varuhus som sålde bl.a. kläder och skor, börjat kalla sig för Åhléns City eller Åhléns i City, eftersom man menade att man hade varumärkesrätten till ”City”. Efter förhandlingar hade parterna ingått ett avtal som medförde bl.a. att Åhléns åtog sig att inte använda benämningarna City och City’s vid marknadsföring etc. av skor och kläder, att Sko-City godkände att Åhléns använde sig av Åhléns City och Åhléns i City, att Åhléns åtog sig att avveckla användningen av City på sätt som stred mot avtalet och att Sko-City förband sig att inte påtala varumärkesintrång som gjorts innan avtalet ingicks. Någon avtalstid hade dock inte överenskommits. Åhléns hade sedermera sagt upp avtalet med en viss kortare uppsägningstid under åberopande bl.a. av att fråga var om ett avtal som ingåtts på obestämd tid, d.v.s. tills vidare, och som därför kunde sägas upp efter viss uppsägningstid. HD anförde här att ”en naturlig tolkning är emellertid att avtalet är avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge Åhléns användning av ovannämnda benämningar skulle kunna föranleda tvist. Avtalet kan alltså inte anses ha ingåtts att gälla endast tills vidare. Åhléns har vid detta förhållande inte haft rätt att säga upp avtalet på sätt som skett”. 1.6.5 Subjektivistisk metod I NJA 1982 s. 244 hade moderbolaget i cirkulärskrivelse till leverantörer angivit att moderbolaget hade centraliserat sin ekonomifunktion, varför leverantörerna ombads att i fortsättningen — oavsett vilket av företagen inom koncernen som gjort inköp — ställa sina fakturor direkt till moderbolaget. Efter omläggningen av rutinerna sände två leverantörer i enlighet med de erhållna anvisningarna sina fakturor avseende leveranser till dotterbolag direkt till moderbolaget som också fortlöpande fram till konkurs betalade dessa. Först efter konkursen framfördes invändningen om att moderbolaget var fel part. HD fann att moderbolagets agerande givit leverantörerna anledning att uppfatta moderbolaget såsom ansvarigt för betalningen av leveranserna. Eftersom leverantörerna haft denna uppfattning och inställningen måste ha stått klar för moderbolaget kunde moderbolaget inte undgå betalningsskyldighet för leveranserna. 1.6.6 Skälighetsinriktad metod Trots införandet av 36 § AvtL förekommer det i HD avtalstolkningsresonemang som antyder att det kan vara lämpligt att i vissa fall tolka ett avtal så att det får ett enligt domstolen skäligt resultat. Ett exempel på ett sådant resonemang, som dock inte medförde att kärandens talan skulle bifallas, fördes i NJA 1980 s. 145. Avgörandet avsåg dock ett avtal som hade ingåtts före tillkomsten av 36 § AvtL. Här hade på försäkringstagares begäran den i avtalet bestämda premiebetalningstidens längd förkortats. Emellertid hade, till följd av ett misstag på försäkringsgivarens sida, de sammanlagda premierna för den återstående betalningstiden bestämts till ett belopp som var lägre än det som enligt tillämpade försäkringstekniska grunder skulle ha utgått med hänsyn till den utfästa pensionens storlek och löptid. Försäkringstagaren krävde att återbäring på försäkringen skulle utgå med belopp motsvarande det som skulle ha utgått om rätt uträknade premier hade erlagts. Efter en prövning av bl.a. reglerna om förklaringsmisstag prövade HD om man skulle göra en avvikelse från vad som följde av återbäringsreglernas ordalydelse på den grund att en tillämpning enligt ordalydelsen skulle leda till ett oskäligt resultat. Enligt HD skulle oskäligheten då ”förknippas med vad man skulle kunna kalla ett förväntningsresonemang”, enligt vilket försäkringstagaren ”bort kunna räkna med att bli berättigad till samma återbäring som tillkommer andra försäkringstagare med motsvarande försäkringsbelopp och i övrigt, frånsett misstaget, likartade avtalsvillkor. Att han likväl inte skulle få samma återbäring skulle då kunna anses oskäligt”. HD fann emellertid att försäkringstagaren, till följd av bl.a. återbäringsreglernas konstruktion, inte haft fog för ”några ens tillnärmelsevis bestämda antaganden rörande storleken av framtida återbäring, beräknad efter en korrekt premie”. Härtill kom att de pengar som inte inbetalats till försäkringsgivaren varit tillgängliga för försäkringstagaren och kunde förväntas ha förräntats på ett eller annat sätt. Mot denna bakgrund ansågs en skälighetsbedömning inte böra ge resultatet att reglerna om återbäring tillämpades mot ordalydelsen. 1.6.7 Övriga fall I NJA 1994 s. 130 hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket ett företag med anvisningsrätt tillika arbetsgivaren hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. Avtalet ansågs av köparen strida mot grunderna i en bestämmelse i bostadsrättslagen, enligt vilken villkor för medlemskap i en bostadsrättsförening var utan verkan om det innebar att den till vilken en bostadsrätt övergick skulle utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i en bostadsrättsförening, varför köparen ansåg att villkoret skulle åsidosättas. Av utredningen ansågs framgå att villkoret, som ingick i ett avtal mellan företaget och köparen, inte uppställts i föreningens intresse, utan motiverats av företagets intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda i syfte att underlätta rekryteringen av kvalificerad personal. Enligt HD framstod villkoret inte som något försök att kringgå lagbestämmelsen och det stred därför inte mot grunderna för bestämmelsen, varför det inte kunde anses oskäligt i sig.