Stycket

56.I NJA 1989 s. 614 hade makarna vid äktenskapsskillnad ingått avtal om att makan vid makens död skulle erhålla hälften av makens efterlevandepension. Förordnandet visade sig vara omöjligt att förverkliga eftersom det stred mot försäkringsgivarens avtalsvillkor. Makan åberopade bl.a. förutsättningsläran för att maken skulle åläggas en annan förpliktelse. HD konstaterade att förutsättningsläran i rättspraxis hade kommit till användning när part påstått att han inte är bunden av en rättshandling. Det kunde också enligt HD förekomma att läran används för jämkning av en avtalsförpliktelse. Mot bakgrund av införandet av 36 § AvtL och de möjligheter den bestämmelsen ger saknades det enligt HD anledning att i rättstillämpningen ge förutsättningsläran en mera vidsträckt tillämpning. HD konstaterade vidare att makans talan i realiteten innebar ett krav om ersättning enligt det positiva kontraktsintresset och prövade därför även om förutsättningsläran kunde läggas till grund för ett sådant anspråk. Härvid konstaterades att man överlag varit negativ till en sådan tillämpning i den rättsliga doktrinen och att det fann möjligheter att erhålla sådant skadestånd ”när det är fråga om kontraktsbrott liksom möjligen också i vissa kvalificerade fall av s.k. culpa in contrahendo”. Mot den bakgrunden fann HD att det inte fanns anledning att vidareutveckla läran så att den som gör gällande ogiltighet eller jämkning med stöd av läran också ges rätt att erhålla skadestånd enligt det positiva kontraktsintresset.s. 587